Ett inlägg om att ha nåt eget.
En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.
Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?
Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!
Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)
Jag har en säng…
När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.
Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 