Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inkonsekvent’

Ett grått inlägg.


 

Grå himmel

Grått…

Fy vilken trist dag att vakna till! Det är grått, grått, grått ute och vinden blåser svagt och gör säkert att plusgraden känns som minusgrader. Flera minusgrader. Det är Alla Hjärtans Dag och den borde kännas röd, varm och kärleksfull. Men livet är inte rättvist, som bekant.

Min intention var att sova lite längre. Det satte ryggen stopp för. OK, jag har inte mer ont än igår, men heller inte mindre ont. Jag gör mina övningar. Sent ska syndaren vakna. Jag borde ha gjort övningarna varje dag. Det är en till som har ont i ryggen i familjen. Det är värre, det, för då går det inte att hantera människor. Jag ska ta en tur och kolla läget, kanske behövs det handlas nåt. En blind leder en blind, du vet.

Citroner sv v

Till och med sura citroner kan vara gråa…

Den Sura Mannens företag, han som blev så störd över att jag skickade ett sms en lördag förmiddag efter klockan tio för ett tag sen, skickade ett uppdrag till mig per sms mellan halv två och två i natt. Dessutom var det ett uppdrag av arten jag särskilt har angett att jag inte vill ha. Jag tackade nej i morse. Jag funderar på att sluta. Det känns som om det orsakar problem snarare än ger mig nåt, ärligt talat. Min situation är trängd, jag sitter mellan två som klämmer mig: å ena sidan Myndigheten som kräver intyg för fem arbetade timmar på sex månader (Jag har efter varje uppdrag ärligt uppgett att jag utfört uppdrag mot betalning, jag har inte undanhållit något. Dessutom har jag skattat för de fem timmarnas inkomster.), å andra sidan en snudd på oförskämd arbetsgivare (det är inte första gången jag får höra att mina sms utanför kontorstid stör. Hört (!) talas om ljudlöst..? Det är för övrigt dåligt med uppdrag. Dåligt med uppdrag som känns seriösa. Och igen: vill man ha missnöjda arbetstagare är man otrevlig och inkonsekvent. Sur som en citron, en grå sådan.

En annan person, från en myndighet här i stan, en person som jag själv har varit lite sur på, ringde mig igår. En och en halv månad försent, men jag fick i alla fall en ursäkt. En del byråkrater är inte genombyråkratiska. Jag själv var inte det när jag arbetade som byråkrat. Det vinner man på i längden – det vill säga med enkla och humana medel få nöjda kunder. Jag avgav dessutom rapport till ”min” byråkrat och kände att jag skulle kunna få viss lättnad i uppdraget om jag behöver. Vidare blev jag lite lugnare efter att ha fått klart för mig – på ett ungefär – vad som händer om ett par, tre månader. I värsta fall. I värsta gråa scenariot. Om jag överlever så länge ska jag väl klara av det också.

Idag är det sista dagen i Vänliga veckan. Den började ju alltså i söndags och räcker i sju dagar. Jag har försökt vara lite vänlig och i början av veckan skrev jag om det här också. Den senare delen av veckans vänligheter från min sida har bestått av…

Men idag, på vänliga veckans sista dag, vill jag lyfta fram alla de människor som visar sån omtanke och som bryr sig. De människor som har läst och kommenterat gårdagens lösenskyddade inlägg. Det var länge sen jag fick sån respons. Ni är dessutom modiga, ska ni veta! TACK!

I eftermiddag åker jag ut till min kära för ❤ ligt fika. Utöver det är min helg blank. Jag ska läsa (jag har ju lite att bita i nu…) och jag ska naturligtvis se på Melodifestivalens andra deltävling från Malmö. Förra lördagen var det så fruktansvärt dåligt, så i kväll måste det väl bli bättre, eller? Denna gråa lördag till trots..?

Jag hoppas att du får en fin helg! Som vanligt gillar jag om du skriver några rader och berättar vad du gör eller ska göra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan njuter av denna fredag.


Den här fredagen
har svischat förbi. Jobb jobb jobb på förmiddagen, med avbrott för go-frukost – på jobbet. Eller snarare, det blev go-frukost innan jag började jobba. Vi har det så, här. Jag förberedde några nyheter till webben, såväl text som bild. Och så värvade jag en medlem till mitt fack. Detta trodde jag aldrig att jag skulle säga! Jag var ju på väg att byta fack. Men tack vare ett engagerat ombud har jag valt att stanna kvar. Stanna kvar i det fack som ibland går under namnet Dimsyn. Just nu ligger facket emellertid på plus hos mig och då heter det som det ska, Vision.

Sprang över till skomakerskan med min trasiga sko på förmiddagen. Sen halkade jag omkring i gympadojor som var väldigt luftiga en kall dag som denna. Lunch intogs på sedvanligt stället. Min lunchkompis idag var en riktig tjockis

Nyckeln

Äntligen började jag läsa den här! Det blev bara ett par sidor igår kväll. När jag slog ihop den efter lunch var jag på sidan 72. En julklapp från Fästmön!


Boken är riktigt bra
, men nånting slog mig som känns inkonsekvent angående den trilogi den ingår i. Del ett heter Cirkeln, del tre heter Nyckeln – titlar i bestämd form singularis. Men del två heter… Eld – en titel i obestämd form singularis! Vadan detta? undrar Vän af Ordning.

Redan på väg tillbaka från lunchen kunde jag plocka upp min lagade sko. Å, så skönt att slippa frysa om foten! I skrivande stund är det varmare än i morse, men lik förbaskat skitvinter och kallt. Det snöade för säkerhets skull lite mitt på dan också. Blä!

Lagad sko

Skon är lagad! Snabbt gick det och bara 80 pix kostade det.


Nästa arbetsvecka
är ännu mera hektisk än denna, men innebär också en fredagslunch med en god vän. Och ett evenemang på lördag som jag inte vill missa för nånting! Detta evenemang kräver en del förberedelser och det är lite sånt jag ska ägna mig åt under helgen. Ett varv med dammsugaren blir det också och så behöver jag tvätta, som vanligt.

På söndag ska jag försöka få till en dejt med Anna när hon har slutat jobba. Dejten blir gissningsvis bland annat en tur ut till Himlen. Hoppas bara att jag hinner göra allt jag har tänkt. Det är tufft när man inte har mer än lördag och söndag att använda för mer tidskrävande saker. Man vill ju liksom hinna slappa också… Men idag njuter jag av att det är fredag.

Hur ser din helg ut? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är torsdag. Det innebär att jag presenterar en lista över den gångna veckans höjdpunkter (april, april) respektive lågvattenmärken (dum sill). Och det är då rakt inte svårare än så här:

April, april


Dum sill


Livet är kort.

Read Full Post »

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd! arg

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.


StrykjärnTill sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.


Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

Nej, jag har inte ens plockat upp boken som fil än på datorn. Den ligger där. På datorn. Och på stickan. Stilla och i ro. Jag går igenom den i tanken, i huvudet. Framför allt ett ställe, där jag vet att jag är inkonsekvent. Jag måste skriva om, få ihop, få det logiskt, bättre… Att skriva bok är svårt. Jag gör det mentalt just nu. De väsentliga delarna är skrivna – darra månde världen! – och nu ska de knytas ihop. Kontrolleras. Och som sagt bli logiska.


Ja DEN HÄR boken är ju inte logisk – jag finns ju i den!

                                                                                                                                                           Min bok är en absurd roman som är baserad på verkliga händelser, men dessa är omskrivna och förvandlade till ett annat slut än det som blev. Inspirerad av Kafka, ja naturligtvis, men också av alla dem som hånade och gjorde ont. Ni bör nog var lite oroliga, ja…

Fästmön var ledig igår och idag. Det är henne väl unt efter det hårda helgpasset när hon dessutom inte var riktigt frisk! Hon sitter mycket vid Renoir-pusslet. Koncentrerad. Fokuserad. Fogar samman bitarna. Jag gästspelar vid bordet ibland, nån timma eller så. Får dit några bitar, men går därifrån när det tar stopp.

Gråväder idag, men ändå varmt. Fastighetsskötaren har blåst grus utanför med en fruktansvärt illalåtande, entonig maskin. Betydligt värre än Linns förra TV, I can tell you!

Min förkylning blir allt bättre. Är bara lite täppt och lite torrhostig nu. I stället har magen krånglat och så har jag fått blåsor på tungan som är irriterande. Men det tillhör mina vitaminbrister, så det får jag leva med. Jag är ändå duktig som knaprar mina vitaminpiller varje dag, livet ut. För övrigt är acnen svår. En ond på höger näsvinge och en mindre böld bakom höger öra. Hormonerna, du vet.

Idag ska jag beskära några av mina mest eftersatta krukväxter. Det tycker i alla fall Anna att jag ska göra. Jag själv tänker mest. Tänker på vad jag ska skriva, hur jag ska formulera det. Och att jag har en del praktiska saker att styra med. Vi har till exempel en födelsedag att fira i nästa vecka och jag måste ordna ett par saker till dess.


Kanske jag ska slå till och göra en sån här till oss? Nja…

                                                                                                                                                          Vi ska ut en tur senare. Elias ska på kalas fredag kväll hos två killar, så vi måste inhandla lika många paket. För att muta oss själva – leksaksaffärer är liksom ofta fulla av barn som skriker och springer omkring – tänkte jag bjuda oss på Mac Jack, det vill säga Råbygrillen, till middag.

Nu går jag och skär lite…

Read Full Post »

Det går inte att ha en annan bakgrundsfärg idag än den himmelsblåa! Himlen är verkligen precis så blå. En härlig dag efter gårdagens tröstlösa snöande på eftermiddagen. Men här uppe blev det inte alls så farligt. Det snöade från eftermiddagen och fram till kvällen – massor – men sen slutade det nästan lika tvärt. Idag ligger det ett täcke snö över vägar och gångbanor. Vårsolen är emellertid stark och det smälter fort, fort. Får mig att tänka på Gullan Bornemarks låt

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen
Det är så härligt att gå i solen, den värmer så!
Himlen är så blååå,
sooolen värmer sååå…
Jag har glömt bort alla mina sorger
men jag sjunger ändå!

De där sista två raderna känns ju inkonsekventa, förstås. Om man glömmer bort sina sorger kanske man sjunger, men man är väl inte fortsatt sorgsen så att man sjunger ÄNDÅ, liksom?

Tanken var att Elias och jag skulle åka och äta choklad tvätta bilen, men det är helt enkelt för slaskigt ute. Och risken är att det fryser på till natten och då kanske inte bilen vill starta. Jag får helt enkelt fixa det på egen hand nästa vecka. Synd, för det är roligt att göra det tillsammans. Vi brukar sitta inne i bilen och mumsar läsa var sin tidning medan den borstfria tvätten sköter det mesta. Lite läskigt är det, men vi har ju varandra!

Fästmön gjorde god mat som vanligt igår. Jag fick kycklingfilé, resten av bandet fick sina lindade med bacon. Gris äter ju inte jag. Ett glas La Luna, underbart gott rödvin, blev det till maten.

Efter maten tog vi en kort siesta. Anna har fått jätteont i ryggen och nacken, fint komplement till den redan onda axeln. Min egen axel är betydligt bättre, men jag smörjer med Ipren gelen ett par dagar till. Jag tramsade och tog en massa bilder av oss, men vi såg inte kloka ut på nån så här kommer en bild av den lila delen av Annas regnbågsboa i stället.


Den lila delen av Annas boa i stället för en bild på Humle & Dumle, det vill säga Anna och mig.

                                                                                                                                                          Vi slöglodde lite på TV på kvällen. Efter nattning av yngsta familjemedlemmen blev det nåt gammalt avsnitt av Tyst vittne som visades på TV4+. Britterna kan verkligen göra bra deckare – i alla fall på 1980-, 1990- och 2000-talen. Det är först nu, från och med förra året, som jag tycker att de har blivit sämre. Det ska vara så många elektrofinesser hela tiden och kameran far och flänger så man som tittare blir riktigt yr i bollen. Det spännande, det smarta, det intellektuella, ja, själva tänkandet är liksom borta. 

Nu är jag hemma hos mig en sväng för att vittja postboxen samt hämta Dagens Nyheter och lokalblaskan. DN fortsätter att komma, så jag gissar att jag räknade fel. Jag trodde att de fyra gratisveckorna var slut i torsdags, men antagligen är det väl slut nästa torsdag.

Noterade, efter en snabbgenomgång av lokalblaskans bostadsbilaga, att en lägenhet liknande min i området har blivit såld för ett bra pris. Den sålda lägenheten var dessutom omgjord på ett liknande sätt som min. Men frågan är om jag skulle få lika mycket, det finns ju ett och annat som behövs göras här…  Skulle jag plötsligt få en positiv överraskning under veckan som kommer är det första jag ska göra att kalla hit en rörmokare för lite jobb…

Jag ska slå mammam en signal strax. Gissar att jag sen strålar samman med Anna nånstans för att införskaffa kvällens middagsingredienser. Det var lite oklart vad hon ska trolla fram, men troligen blir det nåt med pasta.

Ha en go lördag!

Read Full Post »

Older Posts »