Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘välfärdssamhället’

Ett inlägg om att ha nåt eget.


 

Fåglar i ett vinterträd

En del har inte tak över huvudet och tvingas vara ute i kylan.

Igår fastnade jag och mamma i en intressant diskussion vid middagsbordet. Min mamma tillhör som du förstår en annan generation än jag. Den generationen som samtidigt som den förväntar sig delar av välfärdssamhället som den tycker sig automatiskt ha rätt till också har en kluven inställning till dem som står utanför samhället. Och det är där den intressanta diskussionen kom in. Ska alla ha rätt till eget rum i vård och omsorg – på bekostnad av dem som inget rum alls har?

Diskussionen kom upp efter att vi hade börjat prata om tiggare som sitter utanför livsmedelsaffärer. Min mamma kan vara ganska kall och hård i vissa sammanhang och mot vissa grupper i samhället. Men det som slog mig när vi var och handlade i söndags var den otroliga empati hon uttryckte för kvinnan som satt och tiggde när det var tio grader kallt. Ibland blir man överraskad. Vi såg också på nyheterna hur en kyrka i Stockholm öppnat för hemlösa så att de skulle få vara inomhus och slippa kylan. Det finns goda människor!

Men när det kommer till att alla ska ha rätt till eget rum ger mamma inte med sig. Hon tycker att de ska ha det – även om det innebär att många människor då får stå på kö och vänta på sin tur. Jag tycker det motsatta – MEN jag föredrar naturligtvis att ha eget rum när jag är på sjukhus. Däremot har jag absolut inga förhoppningar eller krav att få det. (Sist hade jag tur och hamnade på en tvåsal och det var naturligtvis ”bättre” än en fyrsal.)

bäddad säng

Jag har en säng…

När mamma kommer på besök får hon ett eget rum hemma hos mig. Det känns skönt att kunna göra så, eftersom vi har lite olika dygnsrytm. Mammas sjukdom gör också att hon är vaken en stor del av nätterna – och somnar när jag vaknar, ungefär. Mitt gästrum ligger vägg i vägg med mitt arbetsrum. Mellan rummen finns ett stort öppet valv (inte nåt som jag har gjort, det fanns när jag flyttade hit). Detta innebär att jag inte kan skriva de stunder jag brukar och vill skriva. Eller rättare sagt, jag kan inte skriva i en ergonomiskt bra position. Jag vaknar alltså tidigt om morgnarna och ägnar alltid dagens första timmar åt att skriva. Nu arbetar jag med del två av planerade tre. Jag har emellertid en laptop och jag har en dörr jag kan stänga till mitt sovrum. Men att sitta i sängen och skriva är döden för min rygg – vilket jag kände av igår. Och gnällde om – mest för mig själv, i alla fall. Tills jag slogs av min egen empatilöshet: det finns faktiskt människor som varken har en säng eller tak över huvudet… Så jag föll lite på eget grepp… Och skämdes… För jag… tog i lite mot mamma när det gällde det där med att ha ett eget rum när det finns människor som inte ens har tak över huvudet. Jag tyckte att hon var inkonsekvent, jag skrattade glädjelöst och lite hånfullt. Sen visade det sig att jag själv är minst lika inkonsekvent, i mitt eget rum, bakom min egen stängda dörr.

Idag på seneftermiddagen väntar nya äventyr med mamma ute i verkligheten. Min lilla mamma, som vill så mycket och som sen inte riktigt klarar eller orkar allt hon vill. Det sätter sina spår ibland i våra diskussioner och dialoger. Som dotter kan det vara svårt att inse vissa saker ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker att det känns lite trögt just nu. Och jag tror inte att det enbart handlar om att jag sover urkasst. Sömnen har alltid strulat när jag har mycket omkring mig. Just nu känns som fullt upp – och lite till. Jag får spännande uppdrag från olika håll, men det som ger mig saker att fundera om nattetid, när jag borde sova, är att jag så gott som aldrig får färdiga underlag. När jag ber om kompletteringar eller att man ska precisera får jag inga svar. Konstigt…

Under dagen hoppas jag på att få textunderlag som jag kan jobba med inför ett möte på fredag förmiddag. Jag måste också kolla läget med den kommande grafiska profilen så att jag inte tar fram material som sen inte kan användas mer än en kvart…

Samtidigt, det här med sömnen stör mig inte egentligen. Med stigande ålder är det ju faktiskt så att de flesta av oss behöver mindre sömn. Däremot tror jag att bristen på ljus är mindre bra. Numera sitter jag ju för det mesta inomhus hela dagarna utan att få så mycket ljus på bleknosen – de raska promenaderna till och från morgonmötena har visat sig vara ganska bra just för att jag då får lite ljus och motion. Det är stadigt uppför hela vägen dit… Men flåset blir bättre och bättre…

Magen är inte i bra skick just nu. Jag medicinerar ju mot magsåren sen många år tillbaka och av och till ger de sig till känna trots det. Jag tror att jag får konsultera doktor Tofflan – jag har hört att hon ska vara en riktig kameleont auktoritet inom medicinen! Närå, jag tror att jag eventuellt ska ringa doktor Anders – som ju är en riktig doktor –  och höra om det inte är dags för en liten gastroskopi. Det var ett tag sen. Inte för att jag saknar undersökningen och inte för att jag är masochist, men… Det kan ju vara bra att kolla hur såren ser ut. Jag funderar också på om jag inte borde byta medicin, för den jag har är enligt forskarrön tyvärr sån att symtomen återvänder omedelbums när man har slutat medicinera. Och periodvis är magen riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte vill ta varken en eller två tabletter per dag som jag är ordinerad. Just den här veckan är magen däremot inte bra och då får jag öka dosen.


En icke kul undersökning…

                                                                                                                                                               Julen börjar stressa mig lite. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december och den blivande 19-åringen har inte skickat nån önskelista. Och så varje gång jag pratar med mamma är det numera inte enbart prat om hennes krånglande telefoner utan också om resan hit i jul och riksfärdtjänsten. Jag är nästan säker på att det blir jag som får åka 2 x 30 mil för att hämta henne och 2 x 30 mil för att köra hem henne. Välfärdssamhället fungerar inte idag för dem som behöver just samhällets hjälp. Vi som klarar oss själva (försöker, i alla fall!) inser inte detta förrän det drabbar oss med buller och bång. Jag har mina nyfunna erfarenheter, erfarenheter som jag för alltid bär med mig. En bra sak har de fört med sig och det är att jag är än med lyhörd för andra som har det svårt. Men jag kan inte frälsa världen, bara försöka vara en medmänniska så gott jag kan.

Det här inlägget är tidsinställt och skrivet före läggdags. Kanske den nya dagen ger mig andra tankar och erfarenheter…?

Read Full Post »