Det gnisslar. Det gnisslar överallt, runt omkring mig. Det är inte bara Clark Kent* som gnisslar. För övrigt har jag ringt hans doktor** nu, men det var massor av folk på tur så jag ska bli uppringd.
Om en stund…
Så är det alltid när man ringer doktorn, eller hur? Gäller visst såväl vanliga doktorn som bildoktorn.
Det är alltid folk på tur när man ringer doktorn – oavsett om det är vanliga doktorn eller bildoktorn.
Men jag orkar inte försöka jaga Mekar-Bruden, hon ringer ju aldrig tillbaka. Så då får det vara. Tofflan krusar ingen! Är jag inte önskvärd, så är jag inte. Accepterat! Jag behöver inte heller nån ursäkt för att hon inte hörde av sig som hon lovat den där fredagen när hon skulle lyssna på bilen. Jag fattar. Jag uppfattas som en loser. Tur att jag är SKIIIT-RIIIK så att jag kan söka hjälp hos stället där jag brukar göra service på bilen en gång om året. Bara det att jag ÄR inte ens skit-rik – med ett i på varje ställe…
Jag har ingen holk, men jag kan se ut som en holk i ansiktet ibland när jag är förvånad. Och förvånad blev jag igår eftermiddag när jag satt på ballen*** här hemma en liten stund innan jag skulle hämta Fästmön från jobbet. Jag fick som vanligt påhälsning av min pappa talgoxe. Bara det att jag insåg att de var två. OCH… TADAM! De flög in i ett yttepyttehål mellan balkongväggen och fasadteglet. Och från det lilla, lilla hålet hördes… SMÅKVITTTER! Så nu har jag alltså fått en inneboende familj! Jag är förstås skitnyfiken, men vill inte störa. Ska försöka ta en bild vid tillfälle, fast jag kan ju inte gå alldeles inpå deras ”dörröppning”, då kanske jag skrämmer dem.
Den här bilden har jag lånat.
Talgoxar är så häftiga, trots att de är gula. Jag menar gult är ju, som bekant fult. Men talgoxar går att få alldeles tama, så tama att de kan äta ur ens hand. Det gjorde vi ofta hemma i trädgården hos mamma och pappa! Här i min bostadsrättsförening finns det regler som säger att man inte får mata fåglar från sin balle. Dessa regler har jag brutit nu. Häromdan fick talgoxen – ja, jag trodde ju att det var en enda – några ostbitar. Jag försökte få den att komma och ta bitarna ur min hand, men det vågade den inte. Förstår ju nu att den var livrädd eftersom den har ungar! I vart fall la jag bitarna på balkongräcket och det tog inte lång stund förrän de var borta. Men jag ska träna pippina igen, det ska jag. På den här sidan kan du läsa mer om talgoxar och dessutom lyssna på dess olika läten!
I morse var det redan 20 grader varmt vid sju-tiden när Anna väckte mig med en gnisslande garderobsdörr. (Antar att det vara straffet för Mary Poppins-filmen, men jag tycker att hon är så söt, där hon sitter och håller parasollet som ska skydda mig mot solen.) Elias fick shorts på sig till skolan idag och Anna åkte i shorts och linne till jobbet. Sen måste hon ju byta om till byxa och skjorta, stackarn! Det lär inte vara skönt att jobba idag…
Hoppas nu verkstan ringer tillbaka snart, den där stunden känns lite lång, kan jag tycka… Får väl göra ett nytt försök själv senare om inget händer. Dum som jag var lämnade jag bara fasta telefonnumret. Skulle behöva traska över till Tokerian och inhandla lite förnödenheter.
Ska annars förbereda en del inför mötet i morgon bitti och sen har jag lite hemma-fix att göra. En husmor är aldrig ledig, liksom. *skrockar* Men i natt stannar jag kvar här och sussar, Himlen får vänta på mig nån dag. Fast om Clark inte ska till doktorn akut idag kanske jag svänger förbi Annas jobb och skjutsar hem henne och Elias. Den här värmen är tryckande och det är en bra bit för dem att gå från skolan till Himlen.
PS Mina inneboende har ett glasspapper till dörr! Så gulligt!
*Clark Kent = min gnisslande bil-man
**hans doktor = dyra märkesverkstan
***ballen = balkongen
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 