Ett inlägg om en bok.
Den 15 augusti 1987 var en regnig lördag. Då köpte – eller läste! – Siv Agatha Christies deckare Mannen i brunt. Hos mig hamnade den i mars i år tack vare Sivs dotter Agneta. Inte var boken ensam om att hitta nytt hem hos mig heller – Agneta kom med två stora papperskassar. Stort TACK till Agneta för alla härliga böcker! Nu har jag läst den första av böckerna från dessa kassar. Och det var, som du säkert har listat ut, Mannen i brunt.
Berättare i boken är Anne Beddingfield och varken miss Marple eller monsieur Poirot är med. Här är Anne detektiven, kan man säga. Anne har nyss förlorat sin far och längtar ut på äventyr i vida världen. Hon mellanlandar hos bekanta till fadern i London innan hon hamnar på en båt till Afrika. I London har Anne blivit vittne till hur en man faller framför ett tunnelbanetåg och en man i brunt rusar fram för att hjälpa honom i rollen som läkare. Men en mystisk upphittad lapp, ett kvinnomord i en utannonserad lägenhet och ett nytt möte med mannen i brunt gör att Anne inser att det är nåt skumt på gång. Hon vill lösa gåtan. Det är därför hon så småningom hamnar i Sydafrika, efter en spännande och inte helt händelselös båtresa. Den som är något bevandrad i just det landet kommer kanske att tänka på, förutom Nelson Mandela, diamanter… En del kärlek, en del hemlig agent och en del oskyldigt dömd finns också med i handlingen.
Mannen i brunt är en av Agatha Christies tidiga böcker. Hon debuterade 1920 och den här boken kom ut 1924. Det får man ta i beaktning när man läser den. Med detta sagt anar du kanske att jag tycker att den inte hör till Agatha Christies bästa böcker. Boken är ändå spännande och jag lyckas inte klura ut vem som är skurk förrän i slutet.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 