Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘oskyldigt dömd’

Ett inlägg om en bok.


 

Mannen i bruntDen 15 augusti 1987 var en regnig lördag. Då köpte – eller läste! – Siv Agatha Christies deckare Mannen i brunt. Hos mig hamnade den i mars i år tack vare Sivs dotter Agneta. Inte var boken ensam om att hitta nytt hem hos mig heller – Agneta kom med två stora papperskassar. Stort TACK till Agneta för alla härliga böcker! Nu har jag läst den första av böckerna från dessa kassar. Och det var, som du säkert har listat ut, Mannen i brunt.

Berättare i boken är Anne Beddingfield och varken miss Marple eller monsieur Poirot är med. Här är Anne detektiven, kan man säga. Anne har nyss förlorat sin far och längtar ut på äventyr i vida världen. Hon mellanlandar hos bekanta till fadern i London innan hon hamnar på en båt till Afrika. I London har Anne blivit vittne till hur en man faller framför ett tunnelbanetåg och en man i brunt rusar fram för att hjälpa honom i rollen som läkare. Men en mystisk upphittad lapp, ett kvinnomord i en utannonserad lägenhet och ett nytt möte med mannen i brunt gör att Anne inser att det är nåt skumt på gång. Hon vill lösa gåtan. Det är därför hon så småningom hamnar i Sydafrika, efter en spännande och inte helt händelselös båtresa. Den som är något bevandrad i just det landet kommer kanske att tänka på, förutom Nelson Mandela, diamanter… En del kärlek, en del hemlig agent och en del oskyldigt dömd finns också med i handlingen.

Mannen i brunt är en av Agatha Christies tidiga böcker. Hon debuterade 1920 och den här boken kom ut 1924. Det får man ta i beaktning när man läser den. Med detta sagt anar du kanske att jag tycker att den inte hör till Agatha Christies bästa böcker. Boken är ändå spännande och jag lyckas inte klura ut vem som är skurk förrän i slutet.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså, hur jag än försöker att hitta positiva ämnen att skriva om och att försöka vara mer positiv rent allmänt, så går det liksom inte. Det händer så mycket knäppt i vår omvärld att man baxnar…

 

 

Read Full Post »

Debutförfattare ska man läsa med små förhoppningar, hävdar jag alltid. Men ibland blir man glatt och trevligt överraskad. Det blev jag av Ingrid Elfbergs debutdeckare Gud som haver (2009), en bok som Inna-vännen gav mig i Stockholm. (Ingrid Elfberg bloggar också, för den som hellre klickar på såna länkar!)


Pocketutgåvan kom i april i år.

                                                                                                                                                 Sebastian, två år, försvinner i ett obevakat ögonblick från sin mamma ute på gården. En pedofil har slagit till. Sebastian hittas av barnskötaren Mattias som blir misstänkt och senare döms för brottet. Men är han egentligen skyldig? När Sebastians mamma Eva får ett brev från Mattias inifrån fängelset börjar hon tvivla ordentligt. Mattias bedyrar sin oskuld. Detta skulle innebära att den verkligt skyldige fortfarande finns där ute, kanske alldeles helt inpå familjen…

Att läsa om pedofili är inte roande, det kan jag försäkra. Men att läsa en bra skriven deckare om ämnet ger mycket nöje. Karaktärerna är mycket trovärdigt skildrade – från den lille pojken och hans föräldrar till den dementa grannfrun och den märkliga alkoholiserade konstnärinnan Fleur. Historien som byggs upp är spännande – hela tiden.

Mina enda invändningar är att berättelsen mot slutet känns lite för snabbt ihopsnörd. Jag har svårt att se varför den kallblodige pedofilen inte tar livet av Eva när h*n har chansen – h*n har ju mördat tidigare i boken. Några små stav- och/eller korrekturfel irriterar också denna annars briljanta deckare. Inte högsta betyg, men snudd på!

Read Full Post »