Ett något förvånat inlägg.
Det har varit en mycket märklig dag på jobbet idag. Jag kan inte gå in på några detaljer, men plötsligt dök det upp en brunbränd blondin som folk började fjäska för. Det kallades till ett möte, det kallades till ytterligare ett. Jag blev anmodad att delta i det senare. Vi satt uppe i det blå. Och allting fick sin förklaring. Inte tycker jag att blondinen är värd att fjäskas för, men kanske kan h*n göra nytta och skillnad.
Uppe i det blå…
Tyvärr är det försent för att jag ska få nån glädje av det hela. Med tre arbetsveckor kvar gör jag inte mer än det mest nödvändiga. Därför har jag svårt att vara disciplinerad nog att förbereda ett anförande, i vilket jag ska lyfta fram fem huvudpunkter, till mötet efter lunch i morgon. Fast först ska jag ha ytterligare ett möte, men på förmiddagen. Hängeru me? Knappt så jag gör…
Det har varit snudd på olidligt hett idag. Solen har gassat genom våra arbetsrumsfönster, dessa små uslingar till rutor. Vi sitter på insidan, med fällda persienner, och försöker öppna så många som möjligt av de små ögonen ut mot verkligheten. Det har inte gjort nån större skillnad – luften cirkulerar inte.
Sol, skugga och golfbollar från himlen… De senare kunde jag emellertid inte fota eftersom jag körde bil.
På seneftermiddagen hördes plötsligt regn mot taket. Inte heller det gjorde nån större skillnad. Trodde jag skulle kvävas i bilen när jag skuttade in för att åka hem. Himlen mörknade och en knapp mil utanför orten där jag jobbar kom inte bara regn från ovan utan… golfbollar! Ja, det var alltså hagel, stora som golfbollar. Jag blev riktigt, riktigt rädd att de skulle krossa min vindruta. Det verkade som om alla andra ute på E4:an också blev rädda, för plötsligt stod trafiken nästan stilla. En del bilar satte på varningsblinkers. Så småningom upphörde först haglet, därefter regnet. Och när jag närmade mig Uppsala sken solen igen. Man kan verkligen säga att vädret var lika märkligt som den här arbetsdagen…
I kväll skulle jag ha städat mitt garage, men nån kvast har jag inte fått tag på till den lilla hög löv som jag kanske borde städa ur. Jag får väl ta en reprimand, då. Det är så många i den här bostadsrättsföreningen som inte följer viktigare regler än så. Därför tänker jag helt enkelt skita i löven – teoretiskt, alltså.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 