Ett inlägg om en bok.
I början på sommaren kastade Återbruket här i Uppsala böcker alldeles gratis på sina kunder. En av dem jag ryckte åt mig var första delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det har pratats och tyckts en hel del om Min kamp-böckerna, men som vanligt ville jag läsa själv först och tycka sen, oberoende av vad andra har för åsikter. Jag reagerade naturligtvis direkt på bokens titel och kände ett ganska stort obehag. Varför väljer man att kalla en serie självbiografiska böcker för detta som ju associerar till ett visst annat litterärt verk (som jag aldrig skulle ta i mina händer, för övrigt)?
Det är en liten tegelsten jag har läst. Författaren beskriver här sin barn- och ungdomstid och sin familj, med en del fokus på fadern. I bokens andra hälft berättar han om faderns död och hur han och brodern Yngve städar upp efter sin pappa. Pappan har då tillbringat sina sista år i livet hos sin mamma, sönernas farmor. Där har han i princip ägnat sig åt att dricka ihjäl sig.
Ja det är ingen munter historia, detta. En kan störa sig på detaljrikedomen i berättelsen bitvis, men samtidigt inser jag att detta gör en stor del av boken. Läsaren får liksom veta ”allt” – författaren väjer inte för det obehagliga eller äckliga, såsom avföring, blod med mera. Jag berörs av boken, framför allt dess andra hälft. Det är rörande att läsa hur de vuxna sönerna städar efter sin pappa och hur de hanterar farmodern som blivit lite… märklig. Faktum är att jag troligtvis läser ytterligare en del i serien om jag kan komma över den till ett rimligt pris.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 