I samband med utrensningen av mitt barndomshem tog jag tillvara på en del foton. Några av dessa har jag roat mig med att scanna in. Här kommer ett gäng bilder till minne av min farmor Nadja som skulle ha fyllt 110 år idag!
Emilie (Emmie) Prokofjeff, nee Pekuri, farmors mamma.
Nicolai Prokofjeff, farmors pappa.
Enligt en släktberättelse hittade Emmie ett smycke på en bro. Smycket föreställde tro, hopp och kärlek. Emmie avgav ett löfte att om hon nån gång skulle få tre döttrar, skulle dessa få namnen Tro (Vera), Hopp (Nadja) och Kärlek (Ljuba). Tydligen kom Hopp först, för min farmor Nadja var äldst av systratrion och föddes 1899.
Nicolai och Emilie och deras tre döttrar Nadja (min farmor), Vera och Ljuba. Bilden är från okänt år, men troligen nån gång på 1910-talet.
Genom Metodistkyrkan i Helsingfors träffade farmor Nadja min farfar Mansfield. Mansfields pappa Karl var pastor där. Själv studerade Mansfield i Uppsala – till pastor. De unga tu förlovade sig 1921, men hade inte möjlighet att gifta sig förrän 1926.
Farmor Nadjas och farfar Mansfields bröllop 1926. Nederst på bilden förlovningsannonsen från 1921.
Och redan ett år efter bröllopet, 1927, kom så Lillen, det vill säga min pappa Carl-Erik.
Mansfield och Nadja med Lillen Carl-Erik. Skulle gissa att bilden är tagen runt 1928, 1929.
Det blev inte flera barn, men desto fler bilder på trion i olika åldrar genom åren. Släkten var ju spridd över världen, bland annat i England, och då skulle det fotas och sändas vidare. Här är emellertid en bild på enbart mor och son.
Farmor Nadja och min pappa Carl-Erik. Jag gissar att bilden är från cirka 1932.
För det mesta fick farfar Mansfield vara med på bilderna. Detta är en underbar bild på pappa Carl-Erik i nån sorts lederhosen…
Farmor Nadja, pappa Carl-Erik i lederhosen och farfar Mansfield. Bilden är daterad 1935, vilket innebär att pappa är eller skulle fylla åtta år.
En sommar under kriget fick pappa åka över till Sverige. Tanken vara att han skulle få ”äta upp sig”, men i stället fick han arbeta, hårt och oavlönat.
Nästa bild är troligen tagen runt 1942. Pappa ser ut som den spelevink han var och jag gissar att han är glad för att familjen är återförenad.
Farmor Nadja och farfar Mansfield och bakom dem en tonåring med glimten i ögat. Bilden är gissningsvis från tidigt 1940-tal.
Med skolgången blev det inte mycket bevänt för pappa. Och det handlade förstås om att skolorna ju inte fungerade under kriget. Det var nog inte mycket till tonårstid överhuvudtaget under krigstid. På nästa bild har trion gissningsvis kommit till Sverige och kriget är slut. Pappa har antagit en lite rebellisk look, tycker jag.
Farfar Mansfield och farmor Nadja och bakom dem en tonårig rebell med ostyrig lugg, min pappa. Bilden är troligen från 1946 eller däromkring.
Pappa var minst ett par år äldre än sina klasskamrater när han äntligen tog studenten. Den här bilden av en nybakad student och hans stolta far är troligen tagen när pappa var 20 år.
Pappa Carl-Erik, nybakad student, och hans stolta far, farfar Mansfield. Farmor hade troligen inte tagit studenten och fick därför inte vara med på bilden… Gissningsvis är bilden från 1947.
Ibland fick pappa ta ensamporträtt. Här är en bild som jag verkligen gillar! Den är dessutom daterad till 1947 och pappa är eller ska fylla 20 år.
En stilig 20-åring, min pappa, på denna bild från 1947.
Såväl farmor och farfar som pappa stannade i Sverige resten av sina liv. Men farmors systrar Vera och Ljuba blev kvar i Finland ända till 1982. Då flyttade de till Norrköping för att vara nära sin syster, min farmor, som sedan 1973 var änka. Men blott ett halvår senare, strax före sin 83-årsdag, gick farmor Nadja bort. Pappa kände ett extra ansvar att ta hand om sina mostrar, två tanter som inte alltid var så roliga, tyckte mamma och jag…
Pappa kände ett extra ansvar och visade varm omsorg om sina mostrar. Moster Ljuba, till höger i bild och farmors yngsta syster, gick bort nån gång kring mitten av 1990-talet. Den här bilden måste ha tagits nåt år innan hennes hjärntumör helt tog över. Moster Vera, till vänster, avled 2001, blott ett par veckor innan hon skulle ha fyllt 100 år.
Åh, tack för att du delade med dig av din släkthistoria . Jag blir så nostalgisk av de ryska namnen för min mormors systrar hette nämligen Vanja och Ljuba ! Din pappa var värsta snyggingen hörrö !
Tatiana: Alltså det finns hur mycket som helst att ösa ur, men jag tar lite i taget! 😀 Jepp, pappa var värsta snygg, mamma gick modell – och Tofflan måste ha blivit helt utan alla snyggo-gener 😉
Vad kul att läsa och se bilderna.
Jerry: Det finns hur mycket bilder som helst och jag tänkte nog kanske skriva lite mer och scanna lite fler bilder senare. Jag har ju inga barn att berätta för, så jag berättar för dem som läser min blogg!:D
Instämmer i kören. Fortsätt att skriva om din släkts historia. Jag vet knappt någonting om mina förfäder. Jo, en kul detalj. Min morfar är faktiskt född i din byhåla, han föddes för tidigt och familjen var på tillfälligt besök där.
Och du, den där brudklänningen, den är ju hur läcker som helst.
Systerdyster: He he, jag ska fortsätta nästa gång andan faller på! Såpass, din morfar är en riktig metropolitan? Eller nej, det var ju bara en passent, men ändå!
Brudklänning… måste man ha en sån när man gifter sig??? 😉
Åh fin släkthistoria du skrev och vilka fina bilder du visade. Din farmors förlädrars konstiga efternamn, kommer de från Finland elelr Ryssland? Ta vara på foton!
Bibbi: TACK! Det är så roligt och intressant – tycker jag! Min farmors mamma var finska, hennes familj var guldsmeder. Farmors pappa var ryss, från S:t Petersburg. Jepp, jag ska vara rädd om fotona och jag ska hämta fler hos mamma i jul!
Jag läste din härliga historia igår och skrev en kommentar..trodde jag 🙂
Nytt försök, jätteroligt att läsa din lilla släktkrönika, och jag tycker faktiskt att du är lik din pappa, och även farmor 🙂 på dom korten man ser ibland på dig
Gunilla: Visst är det roligt..? Ja jo, jag är nog rätt lik pappa och farmor! 😀 Fast de var snyggare – DET är en väsentlig skillnad!
Roligt … OK, trevligt då ?:)
Gunilla: Jag menade ”roligt” ironiskt att det var struligt med din kommentar. Man blir så glad när tekniken krånglar. Trevlig är jag aldrig 😉