Julaftons morgon

Trots allt verkar det som om tomten tycker att jag har varit en snäll Toffla. Utanför mitt rum hittade jag nämligen i morse en fet julstrumpa!

Den här strumpan är inte riktigt lika gammal som jag, men väl 40+…

                                                                                                                                                      Och den innehöll mest en massa smaskens och så ett datumblock för nästa år, som jag hoppas blir bättre för alla!

Tomten tycker nog att jag inte är tillräckligt söt…

                                                                                                                                                       Om en stund ska jag blaska av mig, klä mig och inta lite frukost. Mamma och jag ska åka upp till pappas grav och tända ett ljus.

Älsklingen är och jobbar, den stackaren, men slutar 13.30 idag, så hon får i alla fall tillbringa eftermiddagen och kvällen hemma. Jag saknar henne förstås massor, men vi ska väl åtminstone telefonera några gånger förutom skicka sms som flyger titt som tätt i luften.

På tal om sms, så tack, Linn för din julhälsning! Jag blev så glad för den!

Read Full Post »

Vecka 52: Jul och strul

Lite säsongsbetonad hiss och diss. Jul = kul, strul = tvärtom. Här kommer det!

Jul

• Att människor är glada
• Att mina nära och kära har nån att vara med så de slipper vara ensamma
• Att tomten kommer i kväll
• Att jag fick en julstrumpa med paket i morse
• Att det är snö på julafton

 

Strul

• Ryggont!
• Sjuka pappor och döda pappor
• Snöoväder när man kör bil
• Deppotankar och saknad
• Elaka och orättvisa omdömen om min person

Read Full Post »

Mamma, pappa, barn

Carin Gerhardsen skriver lysande och otroligt spännande polisromaner! Har just lagt andra delen i Hammarbyserien till handlingarna och den innehåller det mesta – pedofili, missbrukaruppväxt, mord på ung flicka, smitningsolycka, sexuella trakasserier bland poliser. Med mera. Mamma, pappa, barn är spännande från första till sista sidan!

Spännande läsning från början till slut!

Två mord hamnar på söderpolisens bord. Det ena är mordet på en tonårstjej ombord på en Finlandsbåt, det andra tycks vara en smitningsolycka där en mamma är påkörd och dödad. I ett buskage hittas en pojkbebis. Ovanpå detta finner sig en treårig flicka övergiven av sina föräldrar. Det blir en jakt på tiden när pensionären Barbro får ett telefonsamtal av en tillfällighet från flickan.

Mamma, pappa, barn är den andra delen i Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Båda böckerna finns i pocket. Den som köper dem garanteras riktigt bra och spännande läsning! Nu väntar i vart jag otåligt på den tredje delen, Vyssan lull, som ska komma ut i vår.

Read Full Post »

Toffeldikt i juletid

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på denna gård
ingen orkar nog stimma.
Månen är bara tyst som fan,
snön lyser gul på gårdens gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Tofflan är vaken.

Står där så grå vid lägenhetsdörr,
grå men ändå en diva,
bloggar, som många söndagar förr,
spelar kanske en skiva,
Glor mot garaget, ser nåt djur
Kanske en flodhäst på husets mur,
grubblar, fast får ej nåt veta,
Flodhästar är ju mest feta.

För sin hand genom slingat hår,
skakar huvud och toffla —
”nej, den mänskan är alltför svår,
nej, jag behöver en våffla” —
slår, som hon plägar, inom kort
såna tramsiga tankar bort,
går att fixa och dona,
går att pussa sin hona.

Går till sophus och förrådshus,
känner på alla låsen —
Apor drömma vid månens ljus
sommardrömmar om såsen;
glömsk av ölen och pilsk och dum
Puckot på stället har blivit stum:
flaskan han gärna tömmer
vett och sans han genast glömmer; —

Går till stugan för kossor och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där muppen står
stolt på sin högsta pinne;
Råttan i fällans lås har dött,
Skitgrisen viftar på ballen slött,
Råttan sin Toffla känner,
de voro gode vänner.

Tofflan smyger sig sist att se
elakingarna som svära,
länge och väl hon märkt, att de
håna henne, denna dära;
barnen som aldrig flyttar ut
snart är väl a–kassan slut,
leva på det sociala:
det är det största kval, ja.

Julpuss på dig!

                                                                                                                                                         Så har hon sett dem, far och barn,
ren genom många leder
gapa som barn; men varifrån
kommo de ondskans flarn?
Grisar följde på grisar snart,
svullade, puckade, gick — men vart?
Tofflan, som icke låter
kissar så tyst, fram och åter!

Tofflan vandrar till tomtens loft:
där hon hört de andra festat
högt under taket i otrevlig doft,
nära nu puckona gästat;
nu är väl Tofflans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
med Anna som sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett partyminne,
intet likväl om gatan, som
rör sig i Tofflans sinne.
Genom en springa i hemmets vägg
lyser månen på Flodhästadrägg,
strimman på skäggen blänker,
Tofflan grubblar och tänker.

Tyst är gården och Tofflans hall,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av duschens fall
höres helt sakta bruset.
Tofflan lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra ölens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var festen må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova på denna gård
ingen orkar mer stimma.
Månen är fortfarande tyst som fan,
snön lyser gul på gårdens gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Tofflan är… naken.

GOD JUL!

Read Full Post »