Min farmor brukade ibland säga, på sin sjungande finlandssvenska
Har du ledsamt?
Med det menade hon att fråga om jag var ledsen. I kväll känner jag att jag just har det lite ledsamt. Det är tomt utan Fästmön. Det känns trist att vara ifrån varandra en vecka igen, en vecka när det dessutom är jul.
Jag har ont i ryggen, ont som f*n. Tankarna snurrar kring… tja, hur läget är om ett år. Kanske skulle jag ge upp redan nu om jag visste – eller kanske skulle jag få kraft att fortsätta. Vissa stunder förtvivlar jag. Det mesta känns tröstlöst eller meningslöst och kampen är olidlig och tycks oändlig. När får jag vila? Men min ljuspunkt i tillvaron är den kära. Utan henne hade jag inte suttit här idag. Än så länge i min lägenhet. Kan inte låta bli att undra i vilket av sina hus DLF* sitter en kväll som denna. Vilken av DLFs bilar som står utanför det. Det är inte avundsjuka jag känner, bara nån sorts fåfäng, uppgiven känsla av att livet, det är allt annat än rättvist…
Trots ett rätt kompakt mörker finns det vissa ljuspunkter…
Har försökt trösta mig med choklad och sudoku i kväll, men det hjälper inte. Saknar den mest älskades kloka lugn när jag flippar ur. Saknar hennes varma närvaro. Jag känner mig så halv utan henne. Må veckan gå fort!
*DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig person på min förra arbetsplats