Ett inlägg om ett pizzaplejs.
Pizza och boken jag fick av Annas snälla mamma och hennes L i födelsedagspresent hade räckt som sällskap.
Fredag idag. Mat motverkar ibland tårar och ensamhet. Och när man blir ensam-stående – om än tillfälligt – är det bra att se till att man får en rejäl portion varm mat till lunch. Idag tog jag ytterligare några steg runt huset och gick till Pomodoro, en för mig ny bekantskap. Pizzerians namn betyder tomat. Och eftersom tomater är goda vågade jag chansa och gå dit.
Som hos så många andra pizzerior hyser Pomodoro inte så många bord. Gissningsvis hämtar de flesta sina pizzor och äter hemma. Men jag har inget hem här så jag behövde äta på plats. Det var endast ett långt bord som var upptaget av fem personer. Försent insåg jag att mitt fackombud med sällskap satt där. Jag har inget alls emot fackombudet, men jag ville liksom inte synas, jag ville inte höras – och jag ville inte se och höra heller. Nu fick jag höra nån i sällskapet som var glad att h*n hade fått nytt jobb och nån annan i samma gäng som tröstlöst sökt nytt jobb sen 2008. Ja, ja… Själv har jag varit långtidsarbetslös mellan 2009 och 2011 och haft fyra visstidsanställningar inom stat och offentlig verksamhet, experterna på grå arbetskraft, sen 2011. Kom igen och snacka grundtrygghet!..
Personalen i kassan talade utmärkt svenska, men hade uppenbarligen sin första arbetsdag. Jag bad om en Il Pollo-pizza och h*n föreslog Apollo. En viss skillnad, eftersom den senare har grismuskel ovanpå och sånt äter inte jag. Dricka ingick inte i priset. Det fick jag veta genom att den som tog upp beställningen undrade:
Vill du dricka till maten?
Jag tänkte svara:
Nej, jag vill hellre spy.
Men lite hyfs har jag ju. Med betoning på lite.
Bestick och servetter fick jag leta upp själv. De fanns inte på samma plats som kaffe, kakor, tandpetare och tabascosås.
Pizzan blev färdig ganska snart. Den hade en tunn och fin botten. Kombinationen chèvre, kyckling, ruccola och tabasco blev suveränt god. Tyvärr var det dåligt med tomatsås, pizzerians namn till trots, så pizzan blev ganska torr. Kaffet på maten smakade bra, men drömkakan gammalt.
Så om servicen var sisådär, pizzan suverän, kaffet bra och kakan gammal torde det slutgiltiga Toffelomdömet bli medel i alla fall.
Eller? Med tanke på vad jag upptäckte i fönstret, just innanför uteserveringen… Ingen Michelin-stjärna, utan en annan sorts stjärna: en sån man sätter upp till advent…
Stjärna i fönstret den 27 juni 2014. I god tid till advent, alltså.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 