Ett morfarsinlägg.
Jag somnade gott i soffan. En gång, för mycket länge sen…
I morse var jag förstås skittrött eftersom jag skulle upp. Inte alls som i lördags morse när jag inte skulle upp och vaknade skittidigt. Varför är det så? Det lustiga var att jag i förra veckan läste om hur en massa människor gnällde på just detta och att de inte kunde sova på natten. En titt i kalendern visade att det var fullmåne. Inte vet jag om den påverkar folk, mig påverkade den inte i alla fall. Jag sover bra om nätterna nu, är trött på vardagsmorgnarna och vaknar tidigt på helgmorgnarna. Det bara är så. Men jag vet att en doktor faktiskt medgav att det där med fullmånen påverkar – en del. Inte mig, alltså.
Jag har ägnade mig åt sedvanliga sysslor vid datorn denna tidiga morgon när jag pinade mig upp medan det var mörkt. Men nu känns det bra, för nu är det gjort det jag skulle göra. Tekniken krånglade som vanligt, men jag är ju dess överkvinna. Ibland. Nu sitter jag här och väntar på att få lust att städa, för det är det som står på agendan här näst. Det var ett tag sen jag gick med dammvippan och snabeldraken. Tvätta borde jag också göra. Men när jag tittar ut genom fönstret är det ju så fint väder… Suck, nej, bara att bita ihop.
Morfar och jag på promenad i Metropolen.
Tanken flyger iväg… (Jag tillåter mig själv det en liten stund.) Idag minns jag min morfar, för det är 24 år sen han gick bort. Jag minns det väldigt tydligt, för jag hade rest ner till Metropolen Byhålan en fredagskväll och kom fram vid midnatt. Det var försent att gå upp till morfar och hälsa på så dags, så vi sov. Och blev väckta av en tidig telefonsignal på morgonen. Då var det också försent. När jag kom till morfar var han redan död. LAH, som hjälpte till så fint och bra så att morfar kunde vårdas hemma, hade gjort honom iordning. Jag hann inte säga ”hej då”. Men jag visste att han visste att jag var på väg!
Det ironiska i det hela var att det var jobbet som höll mig kvar i Uppsala. Jag hade fått rycka in, som vanligt och obetalt, och göra vissa av chefens arbetsuppgifter, för dåvarande chef var på väg att sluta… Hade jag kunnat ta tåget en dag tidigare skulle jag ha fått träffa morfar levande. Men så blev det inte. Dessutom var morfar så märkt av sjukdomen den sista tiden att mamma tyckte att det var lika bra att jag inte såg honom. I döden såg han så fridfull och lugn ut. Den bilden har jag kvar. Och tanken att det var skönt att han slapp plågas mer.
Den bild jag har av min morfar är att han var en fin man som arbetade hårt hela sitt liv. Han var nykter alkoholist. Enligt mamma lovade han en av sina systrar vid systerns dödsbädd att han skulle sluta dricka. Det löftet höll han. När jag föddes hade han tre jobb. (Jag undrar vad han skulle ha tänkt om han såg mig nu…) Trots det hade han alltid tid att leka med mig.
Nu är det ingen som leker med mig. Jag är vuxen och det är dags att sluta sitta vid datorn och tänka på gamla tider. Dammvippan ropar på mig inne i städskåpet. Min belöning blir en klippning framåt kvällen. Underbart!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 