Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tydligt’

Ett morfarsinlägg.


 

trött

Jag somnade gott i soffan. En gång, för mycket länge sen…

I morse var jag förstås skittrött eftersom jag skulle upp. Inte alls som i lördags morse när jag inte skulle upp och vaknade skittidigt. Varför är det så? Det lustiga var att jag i förra veckan läste om hur en massa människor gnällde på just detta och att de inte kunde sova på natten. En titt i kalendern visade att det var fullmåne. Inte vet jag om den påverkar folk, mig påverkade den inte i alla fall. Jag sover bra om nätterna nu, är trött på vardagsmorgnarna och vaknar tidigt på helgmorgnarna. Det bara är så. Men jag vet att en doktor faktiskt medgav att det där med fullmånen påverkar – en del. Inte mig, alltså.

Jag har ägnade mig åt sedvanliga sysslor vid datorn denna tidiga morgon när jag pinade mig upp medan det var mörkt. Men nu känns det bra, för nu är det gjort det jag skulle göra. Tekniken krånglade som vanligt, men jag är ju dess överkvinna. Ibland. Nu sitter jag här och väntar på att få lust att städa, för det är det som står på agendan här näst. Det var ett tag sen jag gick med dammvippan och snabeldraken. Tvätta borde jag också göra. Men när jag tittar ut genom fönstret är det ju så fint väder… Suck, nej, bara att bita ihop.

Morfar o jag

Morfar och jag på promenad i Metropolen.

Tanken flyger iväg… (Jag tillåter mig själv det en liten stund.) Idag minns jag min morfar, för det är 24 år sen han gick bort. Jag minns det väldigt tydligt, för jag hade rest ner till Metropolen Byhålan en fredagskväll och kom fram vid midnatt. Det var försent att gå upp till morfar och hälsa på så dags, så vi sov. Och blev väckta av en tidig telefonsignal på morgonen. Då var det också försent. När jag kom till morfar var han redan död. LAH, som hjälpte till så fint och bra så att morfar kunde vårdas hemma, hade gjort honom iordning. Jag hann inte säga ”hej då”. Men jag visste att han visste att jag var på väg!

Det ironiska i det hela var att det var jobbet som höll mig kvar i Uppsala. Jag hade fått rycka in, som vanligt och obetalt, och göra vissa av chefens arbetsuppgifter, för dåvarande chef var på väg att sluta… Hade jag kunnat ta tåget en dag tidigare skulle jag ha fått träffa morfar levande. Men så blev det inte. Dessutom var morfar så märkt av sjukdomen den sista tiden att mamma tyckte att det var lika bra att jag inte såg honom. I döden såg han så fridfull och lugn ut. Den bilden har jag kvar. Och tanken att det var skönt att han slapp plågas mer.

Den bild jag har av min morfar är att han var en fin man som arbetade hårt hela sitt liv. Han var nykter alkoholist. Enligt mamma lovade han en av sina systrar vid systerns dödsbädd att han skulle sluta dricka. Det löftet höll han. När jag föddes hade han tre jobb. (Jag undrar vad han skulle ha tänkt om han såg mig nu…) Trots det hade han alltid tid att leka med mig.

Nu är det ingen som leker med mig. Jag är vuxen och det är dags att sluta sitta vid datorn och tänka på gamla tider. Dammvippan ropar på mig inne i städskåpet. Min belöning blir en klippning framåt kvällen. Underbart!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Postcard killersTvå författare skriver en bok tillsammans, en deckare. Nja, det känns inte som nåt riktigt nytt koncept. Men Liza Marklund och James Patterson gjorde det i alla fall 2010. Det resulterade i Postcard killers. Jag lånade boken av Fästmön.

Ett ungt och charmigt par lurar andra par in i döden. De är seriemördare. Det vill säga, de drogar dem, skär halsarna av dem och tar deras pengar och värdesaker. I varje stad i Europa där de mördar skickar de ett vykort till en journalist – det är så de får sitt öknamn. I Sverige är det Dessie Larsson på Aftonposten som får ett vykort. Och tillsammans med Jacob Kanon, amerikansk mordutredare, dras hon med i jakten på mördarna. Jacob är inte bara mordutredare – han är dessutom far till ett av offren.

Jorå, det här är en läskig historia. Det finns ett visst djup i den och det handlar om konst. Annars vet jag inte om det finns så mycket mellan pärmarna. Jo, ett litet, litet HBTQ-tema. Sen är det rätt mycket Annika Bengtzon i Dez… Dessie Larsson. Kapitlen är korta och det är väldigt tydligt vem som har skrivit vad av författarna.

Jag är snäll och generös idag. Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en brittisk TV-serie.


Mord. Brittiskt. TV-serie.
Och jag kan inte låta bli att titta. I kväll var det första gången jag såg Mordutredarna på TV4. Det var också den första långfilmslånga delen av två.

Mordutredarna

Zailer och Waterhouse utreder mord.


Det börjar läskigt direkt!
En kvinna och hennes dotter hittas döda hemma i badkaret. Först misstänker polisen att kvinnan tagit livet av dottern och sen sig själv. Sen blir maken misstänkt för mord. Fram till den dan en kvinna dyker upp för att besöka maken. Men han är inte den hon letar efter… Och hon som hittas mördad senare är inte den besökande kvinnan.

Låter det rörigt? Det är rörigt! I början är ingenting klart och tydligt. Och genom hela den långa första delen är nästan ingen den man tror att den är. Ovanpå detta har de två mordutredarna haft nån sorts one-night-stand och är inte helt bekväma med att jobba tillsammans.

Rörigt är det sannerligen, men allt får sin förklaring i slutet. Även vem mördaren är och varför h*n har agerat såsom h*n har gjort. Jag lyckas inte lista ut vem det är, fast jag förstår att det är nån som vi tittare har sett eftersom h*n i rollen som mördaren enbart visar sina skor och ben.

Inte bara rörigheten utan den konstiga relationen mellan utredarna gör att Toffelomdömet hamnar på medel. Relationen som skildras är bara märklig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

När jag kliver upp så här tidigt en ledig dag brukar jag ha svårt att somna om. Då tar jag med mig lokalblaskan i bädden och lägger mig och bläddrar. Nu ska du inte tro att den agerar insomningspiller, det var inte alls det jag menade. Jag läser och har det gott i sängen, bara, utan att somna.

Men det klart att jag också blir engagerad av det jag läser. Det är inte bara stavfel som irriterar mig…

Kollison, vad är det? (Ur dagens lokalblaska.)


Eller dåliga formuleringar
och upprepningar av ord, nåt som gör det hela fantasilöst…

Två meningar efter varandra som börjar med det, för mig dessutom lite ålderdomliga, lilla ordet dock.


Eller att man slår sig för bröstet
och gratulerar sig själv för en TV-kanal vars tablå jag inte hittar i papperstidningen, vars bild är kass på mina TV-apparater och vars streamade sändningar på nätet allt som oftast är sega. För att inte tala om innehållet, som vad jag förstår är till 90 procent sport – vilket bara det gör mig TOTALT OINTRESSERAD…

Är detta ”Upplands och Uppsalas egen TV-kanal”? Finns ens Uppland som beteckning längre, heter det inte Uppsala län? Vem vill se ”fnissanfall från programledarna”? Och vilka är ”var femte” samt var ligger ”vårt område”? Jag vet ingen som tittar på 24UNT…


Men nu ska jag inte vara sån.
Det finns mycket bra i lokalblaskan också. Som till exempel Lisa Irenius artikel/krönika om att vi är så jädra tillgängligha och Sebastian Johans nyanserade och välskrivna recension av utställningen The Collector (i vilken han inte faller för det enkla greppet att totalt fokusera på könshårsdelen), för att nämna ett par texter på plussidan.

Och så finns, tack och lov, Staffan Wolters på UNT. Staffan Wolters är en lysande, grävande journalist som borde få all frihet i världen att göra det han är bäst på: gräva. Men gissningsvis är han också väldigt styrd av sin arbetsgivare. Jag tycker, med detta  i beaktande, att hans artikel om utredningen kring Sjukstugan i Backens avtal – eller inte – med den privata cancerkliniken här i stan är utmärkt. Fast att kalla utredaren utomstående är ju inte riktigt sant. Utredaren jobbar vid den paraplyorganisation inom vilken alla offentliga sjukstugor sorterar – i princip. Inte på pappret och inte organsitionsrutmässigt, men inofficiellt. Och då kan man inte benämna denne utredare utomstående.

Hur som helst, artikeln är utmärkt för den talar så tydligt om för läsaren hur korkade de är på Sjukstugan i Backen. Ett av argumenten mot ett avtal med kliniken är nämligen att

[…] Dessutom ligger UCC inte tillsammans med annan sjukvård som kan hantera akuta komplicerade kirurgiska situationer. […]

enligt artikeln. Men ett par meningar nedanför bemöter den privata klinikens ägare detta helt sjukt klart och enkelt:

[…] Det finns exempelvis samarbeten mellan sjukhus i Solna och Huddinge som kan skicka patienter till varandra om de drabbas av komplikationer. Det är två mil mellan dessa båda sjukhus medan vi har 500 meter[…]

Man kan inte låta bli att ta sig för sin panna, eller hur?.. Mer såna här artiklar, om Tofflan själv får önska. Artiklar som visar på rena dumheter inom verksamheter som du och jag betalar skatt till. Och mer Staffan Wolters, förstås!


Livet är kort. 

Read Full Post »

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)


De tre paren
berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »