Ett förbittrat inlägg.
För inte länge sen var organisationen Läkare utan gränser den enda organisation jag stödde med pengar. Så sent som i november förra året skänkte jag en rejäl slant (med mina ögon mätt) i glädjeyran kring att jag hade fått en tidsbegränsad anställning.
Det blev en stor chock för mig när jag via Twitter fick veta att Läkare utan gränser fått pengar av Postkodlotteriet. Postkodlotteriet, som får fortsätta år ut och år in trots skandaler såsom sanslösa löner, brott mot god marknadsföringssed etc. Att Läkare utan gränser flera gånger under en kväll twittrade om de 29 miljonerna man mottagit från Postkodlotteriet – ja, du läste rätt: 29 miljoner – gjorde mig… jaa, jag finner inte ord för det.
Jag svarade på ett av Läkare utan gränsers tweets att de nu inte behöver mina surt förvärvade slantar när de kan ta emot pengar från ett lotteri med tvivelsamt rykte. Fick då ett idiotsvar om att alla pengar behövs. Jaa, jag behöver mina pengar själv. Eller snarare: jag ger inte mina pengar till en organisation som samarbetar med Postkodlotteriet.
Bara en månad innan Läkare utan gränser tog emot miljonerna från Postkodlotteriet, försökte sagda lotteri lura sina lottprenumeranter in i nånting de kallade för Jackpott. Man ägnade sig åt nånting som kallas för aggressiv marknadsföring. Men många människor protesterade och ganska snart backade Postkodlotteriet.
Postkodlotteriets marknadsdirektör tyckte att man uttryckt sig tydligt gentemot prenumeranterna. Uppenbarligen var inte så fallet eftersom så många kände sig lurade. Dessutom tror jag verkligen inte på att lotteriet har löpande kontakt med alla sina en miljon kunder, såsom marknadsdirektören påstod i januari i år.
Idag kom ett fönsterkuvert från Läkare utan gränser. Det var med sorg i hjärtat jag rev sönder det och kastade det bland mina brännbara sopor. Efter åren av förföljelse från Postkodslotteriet och dess obeställda reklam har jag insett att ett rött kryss och återsänt material till avsändaren inte hjälpte, nämligen.
Så snälla Läkare utan gränser, skicka inga mer såna brev med fönsterkuvert och inbetalningskort till mig – inte så länge ni samarbetar med Postkodlotteriet! Alla tusenlappar jag hittills har skänkt får ni behålla. Jag tänkte ett slag om jag skulle be om pengarna tillbaka, men insåg att ni inte har nåt som kallas öppet köp. Jag hoppas ni gör nåt vettigt för mina pengar och för de 29 miljonerna. Jag kan liksom inte matcha de senare.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 