Ett inlägg om en bok som jag gav bort förra året och sen lånade.
Det är ett rätt smart drag att ge bort böcker i present – när det handlar om böcker man själv vill läsa. För då kan man ju sniket komma och låna dem sen. Det var vad jag gjorde med J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen, en bok jag gav till Fästmön i födelsedagspresent förra året.
Berättelsen utspelar sig i engelska staden Pagford och inleds med att en ledamot i kommundelsnämnden segnar ner och dör. Snart utbryter ett underligt krig om den tomma stolen som Barry Fairbrother lämnar efter sig. Vem ska efterträda honom? Alla tänkbara kandidater verkar ruva på en eller annan ofördelaktig hemlighet.
Jag känner ganska snart igen Pagford som en kommun nära mig. Dessutom känner jag alltför väl igen anonyma och falska identiteter på nätet som härjar. I boken skriver Barry Fairbrothers vålnad sanningar om en del människor i Pagford på kommunens webbplats. Somligt är sant, annat kan man spekulera om. Syftet är emellertid är det vanliga: att förstöra för andra.
Det är en otäck historia, Den tomma stolen. Tyvärr är boken alldeles för tjock. Persongalleriet är som värsta… Londons invånarantal. Det hade onekligen hjälpt med en lista över de mest synliga familjerna och deras medlemmar. Men är boken bra, då? Jorå. Jag läser de strax över 500 sidorna till slutet och njuter av en välskriven bok och en berättelse som ändå fängslar.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 