Så där överförtjust i fåglar kan man väl inte påstå att jag är. Särskilt inte skräniga fåglar eller fåglar som skitar ner Clark Kent* när de tror att han är en toalett. Men jag läste just en insändare i Byhålebladet om en kvinna som skrattade när en måsunge blev överkörd. Och det knep i hjärtat.
Det knep i Toffelhjärtat, men tyvärr kan jag inte visa nån bild på det, bara på Toffehjärtan.
Den skrattande kvinnan skrattade inte bara, enligt insändarskribenten, utan vände sig om till sin familj (!) och sa:
Ta bilen så kör vi över den andra ungen
På balkongen stod skratterskans barn, enligt insändarskribenten som undrade om den hjärtlösa var förälder… (Nej, en del borde inte skaffa barn.)
Jorå, vi är många som är irriterade på måsar som låter illa och skitar ner, men som insändarskribenten också skriver kan ljudet från en gräsklippare vara minst lika irriterande. Värst av allt är trimrar, tror jag, ett envetet och entonigt ljud. För att inte tala om borrar i ett flerfamiljshus… Fast liksom insändarskribenten går jag inte omkring och mördar omkringboende bara för det…
Det tar 35 dar för en måsunge att bli flygfärdig. Kan man inte försöka hålla ut så länge? En mycket tänkvärd insändare, detta…
PS Hur lång tid det tar för renoverande närboende hade insändarskribenten emellertid inga besked om.
*Clark Kent = min lille bilman
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 