En riktigt disig dag, denna! I morse for vi som i mjölk genom landskapet, först till fritids/skolan, sen till Fästmöns arbete. Bensinmätaren tickar stadigt neråt och jag inser att jag måste tanka om bensinen ska räcka till ett antal arbetsresor i slutet av veckan.
En annan insikt jag har gjort idag på morgonen är att det är den sista tisdagen på länge som jag kan sitta i linne och shorts/mjukisbralla från Nike. Det passar sig inte riktigt när man ska arbeta på kontor. För det är det jag ska göra. Snart. Jag är spänd, nervös och förväntansfull! Jag ska infinna mig klockan åtta på torsdag – för att sen smita iväg en stund under förmiddagen för att gå på begravning. Det blir tufft att åka tillbaka, men samtidigt är det nog bra att få mycket att göra så man slipper tänka, känna och gråta. Jag lär väl också träffa ett antal personer från mitt förra liv. En del tycker jag fortfarande mycket om, andra har med sin tystnad och sitt bakom-ryggen-snack kvalificerat sig till gruppen Föredettingar-att hälsa-på-men-inget-mer.
På tal om att hälsa och visa hyfs kunde jag knappt hålla mig för skratt i morse när jag gick från bilen. Först kom en person som slutade hälsa på mig för över två år sen – h*n är för övrigt känd för att plötsligt sluta hälsa på folk. Sen kom en person jag utbytte en glad hälsning med och som jag äntligen känner igen – tack vara mina nya linser som gör att jag ser… Ja ja, en del går visst alltid i en dimma, medan andra kommer ut ur den. Nån gång. Det är inte lätt att vara varken impopulär eller populär…
Nu har dimman lättat här och kvar är bara en grå och trist himmel.
Dagens planer är att softa lite här hemma under förmiddagen. Kontemplera. Jag försöker lägga några pusselbitar då och då, men skam till sägandes är strandpusslet inte ens lagt till hälften… 😳 Jag ska också läsa lite i den ovanliga lilla franska deckare jag läser just nu, en pocket jag köpte för att ha nåt att läsa i nödfall. Den är riktigt bra! Inte så spännande än. Den påminner lite om Jacqueline Winspears böcker som utspelar sig i London något senare i tiden, men ändå.
Jag har provat kläder till torsdag och det största problemet är som vanligt skor. Men det löser sig. Varken skor eller kläder är viktiga. Det viktiga är att jag får gå dit och vara en sista stund. Jag tror inte Gunilla skulle bry sig om jag så kom i paltor – vilket jag förstås inte tänker göra.
En ros och mina tankar.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 