Vanor, ovanor och gamla ex

Ett inlägg om ex och felfria människor, hum hum.

---

Igår kväll fastnade Fästmön och jag framför en film som jag såg för cirka ett och ett halvt år sen på TV, It’s complicated. Meryl Streep är fantastisk i rollen som skild, medelålders kvinna som börjar dejta sin ex-man. Och även om filmen är klassad som komedi, har den en seriös underton. Kanske var det därför jag såg den i januari 2013, jag som aldrig tittar på komedier…

Det här med gamla ex är känsliga saker. Jag själv har bland annat blivit hotad av ett av mina ex med ny partner. Hotelser och förtal kan inte skrämma mig till tystnad. Men jag får ju onekligen mindre lust att ge dem fortsatt plats i mitt liv. Jag tycker mest att det är sorgligt att vissa människor står kvar och stampar på samma fläck, utan ett uns av självinsikt. Och så blir jag lite avundsjuk på vänner och bekanta som har goda förhållanden till sina föredettingar. Det är onekligen praktiskt när man har barn tillsammans, till exempel.

Jag fez när jag skrattade.

I morse kom vi, lite med anledning av gårdags-kvällens film, att prata om saker vi gör som är… lite halvskämmiga och pinsamma. Vanor och ovanor, saker som ens ex vet om att man gör. Saker som man skulle kunna avslöja om sitt ex för sin eventuellt nya partner – om man ville vara lite taskig mot ex:et… Nu är varken Anna eller jag såna att vi pratar om våra ex:s mindre positiva sidor, men vi tänkte på oss själva. Anna skulle till exempel kunna berätta att jag fiser när jag skrattar (medvetet!), att jag alltid lägger fram strumpor och underkläder kvällen före och att jag blir spårlöst försvunnen varje gång det ska öppnas en ny ost, fyllas på kaffe eller diskas. Om Anna finns det bara bra saker att berätta, fast… det är ju det här med att hon är lite mycket för att… rätta till saker och ting. Typ att hon petar in gardinstänger som sticker ut, korrigerar mattor som hon tycker ligger på sniskan och avlägsnar blomblad som är torra – hemma hos andra. Förutom det är hon ganska felfri och har inte många ovanor.

Idag är det exakt tio år sen jag la bort den största ovanan jag nånsin har ägnat mig åt: jag slutade röka. Tänk, tio rökfria år! Jag är mycket stolt över detta och tycker att det är bland det bästa jag har gjort. För det var ju inte precis det lättaste. Jag hade då rökt i nästan 30 år och jag var uppe i ungefär 30 cigarretter om dan. Jag tycker att det var rätt beslut att fatta, det att bli rökfri. Framför allt för de risker som rökning innebär. Och det är ju inte bara så att du som ägnar dig åt ovanan att röka kan skada dig själv, du skadar faktiskt andra i din omgivning också – även ofödda barn och andra som inte ens kan avlägsna sig själva.

Nu ska jag avsluta min vana att morgonblogga genom att stoppa in mina linser och ta en dusch. Måste fräscha till mig eftersom Anna och jag ska göra hembesök – hos hennes ex… Jaa, såna är vi.

Men vänta nu… Vad är detta jag ser..? Nån har liksom

hoppat ur

sina smutsiga strumpor på köksgolvet… Vem kan det vara..? Här finns ju bara felfria människor!

Vem har hoppat ur dessa???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett par första försök

Nog blev det ganska mycket fipplande med Ajfånen igår. Jag förde över kontakter, till exempel. Det tog flera timmar… Men samtidigt var det ganska skönt att få ”rensa” i adressboken*. Den bestod av en massa namn och nummer som jag inte använder längre, gamla före detta jobbkontakter (varför spara såna som aldrig hör av sig annat när de är nyfikna?) och diverse andra föredettingar av olika slag. Av de cirka 300 kontakterna blev det 68 – och då är en del av dessa nya kontakter. Och familjen, förstås.

Naturligtvis fick jag ladda eländet Ajfånen också. Sen fipplade jag lite till och nu ser jag att halva batteriet snart är slut igen. Konstigt när de gör så avancerade mobiler, små datorer, att de inte kan tillverka batterier som håller laddningen längre än 24 timmar…

Det finns en massa funktioner som jag ska testa under dagen. Kolla in lite appar. Men jag kände mig väldigt stolt när jag lyckades få till Twitter, bloggen och mina privata e-postboxar. Den sista app jag laddade ner igår var Wordfeud. Det ska jag testa när huvudet känns lite klarare. Mitt nick där är Tofflanrules, det tyckte jag var bra! (Men när jag spelade motsvarande spel på nätet var jag helkass, så namnet är tämligen ironiskt, om du inte fattade det!)

Kameran är jag förstås nyfiken på. Jag är ju van vid en bra mobilkamera, där jag gör inställningarna själv. Här kan man inte göra så mycket mer än att zooma. Undrar vad mitt första motiv föreställer, egentligen… Nån som vill ge sig på att gissa?

Nån som kan säga vad detta är? Nej, det är ingen bildgåta, jag vet bara inte vad bilden föreställer.

Sen tog jag några bilder på Fästmön i sängen, men dem får du inte se. Den ena blev oskarp, den andra… rätt OK. Och så lyckades jag visst med konststycket att fota en av mina egna kroppsdelar. Jag tror att detta är del av ett ben.

Jag tror att det är en del av ett ben.

Ja… eh… nåja… Det är bara att inse att jag behöver träna om jag ska kunna fota i tjänsten… Idag är det kallt, men strålande väder och med såna ljusförhållanden borde jag skutta ut och fota en massa. Kanske jag tar mig på orden, hälen har känts riktigt bra – ta i trä! Nu önskar jag bara att rethostan och det dova illamåendet kunde lämna mig ifred. Jag behöver ju vara OK till måndag. Annas mamma ringde förresten igår och kanske får jag hjälp med transport under måndagen. Det vore väldigt, väldigt skönt…

*adressboken = SIM-kort OCH telefonminne i gamla mobilen

Livet är kort.

Read Full Post »

Gamla offerkoftor och andra plagg

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.

Jag försöker verkligen jobba med två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »

Insikter och utsikter

En riktigt disig dag, denna! I morse for vi som i mjölk genom landskapet, först till fritids/skolan, sen till Fästmöns arbete. Bensinmätaren tickar stadigt neråt och jag inser att jag måste tanka om bensinen ska räcka till ett antal arbetsresor i slutet av veckan.

En annan insikt jag har gjort idag på morgonen är att det är den sista tisdagen på länge som jag kan sitta i linne och shorts/mjukisbralla från Nike. Det passar sig inte riktigt när man ska arbeta på kontor. För det är det jag ska göra. Snart. Jag är spänd, nervös och förväntansfull! Jag ska infinna mig klockan åtta på torsdag – för att sen smita iväg en stund under förmiddagen för att gå på begravning. Det blir tufft att åka tillbaka, men samtidigt är det nog bra att få mycket att göra så man slipper tänka, känna och gråta. Jag lär väl också träffa ett antal personer från mitt förra liv. En del tycker jag fortfarande mycket om, andra har med sin tystnad och sitt bakom-ryggen-snack kvalificerat sig till gruppen Föredettingar-att hälsa-på-men-inget-mer.

På tal om att hälsa och visa hyfs kunde jag knappt hålla mig för skratt i morse när jag gick från bilen. Först kom en person som slutade hälsa på mig för över två år sen – h*n är för övrigt känd för att plötsligt sluta hälsa på folk. Sen kom en person jag utbytte en glad hälsning med och som jag äntligen känner igen – tack vara mina nya linser som gör att jag ser… Ja ja, en del går visst alltid i en dimma, medan andra kommer ut ur den. Nån gång. Det är inte lätt att vara varken impopulär eller populär…

Nu har dimman lättat här och kvar är bara en grå och trist himmel.

                                                                                                                                                              Dagens planer är att softa lite här hemma under förmiddagen. Kontemplera. Jag försöker lägga några pusselbitar då och då, men skam till sägandes är strandpusslet inte ens lagt till hälften… 😳  Jag ska också läsa lite i den ovanliga lilla franska deckare jag läser just nu, en pocket jag köpte för att ha nåt att läsa i nödfall. Den är riktigt bra! Inte så spännande än. Den påminner lite om Jacqueline Winspears böcker som utspelar sig i London något senare i tiden, men ändå.

Jag har provat kläder till torsdag och det största problemet är som vanligt skor. Men det löser sig. Varken skor eller kläder är viktiga. Det viktiga är att jag får gå dit och vara en sista stund. Jag tror inte Gunilla skulle bry sig om jag så kom i paltor – vilket jag förstås inte tänker göra.

En ros och mina tankar.

Read Full Post »

Vad är det med namn, egentligen?

Det här med efternamn, hur viktigt är det för den enskilde? Jag har burit mitt efternamn hela livet. Idag delar jag det med 1 762 andra personer i Sverige. Den enda jag är släkt med är min mamma.

Min ex-fru bar mitt efternamn under de knappa fyra år vi var gifta. När vi skilde oss deklarerade hon att hon minsann skulle ha kvar mitt efternamn

bara för att jävlas.

Det är nämligen mycket mera ovanligt än hennes tidigare namn. Då svarade jag att jag tyckte att det var rätt dumt. Hon hade ju liksom inte hunnit BLI sitt nya efternamn än. Jag tror att hon insåg hur dumt hon tänkte och bytte tillbaka till det efternamn hon hade innan… För då slapp hon ju även i verkliga livet att förknippas med mig.

Igår asgarvade jag åt en tidningsartikel. Nja, inte kanske själva artikeln utan bildtexten till artikelns illustration. En före detta bekantskap (ja, det finns många föredettingar i mitt liv…) hade bytt sitt efternamn som gift till sitt flicknamn. Det klart att det kanske är ”roligt” att heta nåt som man INTE delar med 109 023 andra personer utan i stället bara delar med 1 441. Och då tar man tillfället i akt när man skiljer sig. Trots att man burit samma efternamn i typ 20 år. På så vis slipper man dela sitt efternamn även med sina barn. Det var genomtänkt. Ja ja, hur som helst, i Kina är alla svenska namn lika ovanliga, så vill man vara ovanlig kan man ju flytta dit.

Härom kvällen träffade jag två blivande fruar. Båda två har vackra och ovanliga efternamn. Jag undrar hur de beslutar i namnfrågan i augusti…

Har du ett vanligt eller ovanligt efternamn? Och har du bytt/kan du tänka dig att byta efternamn i samband med giftermål eller skilsmässa?

Read Full Post »