Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘yttrandefrihet’

Ett trolleri trollera-inlägg.


 

Troll

Typiskt troll.

I torsdags läste jag en intressant artikel i Metro på nätet. Artikeln handlar om internettroll och det är sociala medier-experterna Brit Stakston och Fredrik Wass som Metro har pratat med. Att Brit Stakston är expert på sociala medier vittnar bland annat det faktum om att hon så sent som för några dar sen blev prisad med 100 000 kronor för sin kunskap av Borås stad och Högskolan i Borås. Fredrik Wass är senior rådgivare vid Intellecta Corporate. Två synnerligen kunniga på området, alltså.

Jag läser och tar in och tänker efter… För kanske som de allra flesta tänker jag, när jag hör ordet

internettroll/nättroll

på folk som är extrema på ett eller annat sätt. Typ generella näthatare, rasister, sexister och såna. Men faktum är att Metroartikeln redan i början fastställer att internettroll kan vara

[…] en person som skriver på sociala medier bara för att vara jobbig, för att irritera folk […] Den gemensamma nämnaren är att de är otroligt jobbiga att ha att göra med. […]

Visst är det så! Men frågan är hur man drar sig ur en eventuell diskussion med troll. Brit Stakston och Fredrik Wass levererar nio tecken på ett typiskt internettroll, men inte så många råd hur man hanterar troll. Nåja, låt oss gå igenom punkterna:

  1. Troll

    Troll lite von oben.

    Trollet söker aldrig konsensus.
    Nej, inga relevanta motargument. Syftet är ju enbart att sabba diskussionen, göra den ointressant. Att plötsligt byta åsikt kan få vem som helst både konfunderad och frustrerad.

  2. Trollet kan byta åsikt ofta.
    Jajamens, sånt känner vi igen! Ett annat syfte med trollets intervention är ju att aktivt skapa konflikter. Ungefär som en tonåring som försöker spela ut föräldrarna mot varandra för att få sin vilja igenom…
  3. Trollet är ofta anonymt – men behöver inte vara det.
    Jag känner till både ett och två trollnamn, fast jag känner ingen av dem, har inte träffat dem i verkliga livet. Enligt Fredrik Wass hänger detta ihop med att vara ett troll mer handlar om beteende, ett sätt att vara, oavsett om man använder sitt eget namn eller är anonym.
  4. Lyckotroll

    Internettroll låtsas ofta vara flera olika personer.

    Trollet framställer sig ofta som att hen är flera personer.
    Känns igen! Jag har fått de mest fantasifulla namn som besökare. Syftet med detta är förstås att få det att se ut som om trollets åsikt är vanlig – alltså att flera/många tycker likadant fast det bara är en enda person.

  5. Du kan inte ”vinna” en diskussion mot ett troll.
    Nej, det är sant. Syftet från trollets sida är ju att skapa en frustration, inte att diskutera. Mitt sätt att hantera det är tystnad.
  6. Att ”mata” trollet hjälper inte.
    Nej för 17! Jag håller med Fredrik Wall när han säger att trollen ska tigas ihjäl. Brit Stakston föreslår att man kan göra en mer övergripande kommentar. Men trollen är tidstjuvar och de skrämmer och vill tysta – gärna med hänvisning till yttrandefriheten, lägger jag till.
  7. Stentroll

    Internettrollen försöker få ner dig på sin nivå.

    Trollen försöker få ner dig på sin nivå.
    Ja – och jag erkänner att de troll jag har råkat ut för lyckades med det en gång i tiden – för så där en fem år sen. Så länge har nämligen jag haft sällskap med ett internettroll, en person jag aldrig har träffat men som har lagt mig till sin dagliga agenda. Snacka om fixering… Brit Stakston säger att trollen vill dra ner mig i gyttjan och dunka mig i huvudet för att jag tänker fel. Precis så är det!

  8. Trollen har ofta nystartade konton.
    Så kan det naturligtvis vara. Men som bloggare har jag råkat ut för åsiktsmaskiner som inte själva har bloggar där det finns all plats i världen att lufta sina egna åsikter. Fast det är ju inte det trollen vill, de vill ju, som sagt, bara frustrera och irritera. Däremot är det vanligt att de ser ut som ägg i profilbilden på Twitter.
  9. webbtroll

    Internettrollen för en kamp mot etablerade medier.

    De för ofta en kamp mot etablerade medier.
    OK, allt som står i tidningen är inte sant. Men… att traditionella medier inte är att lita på tycker internettrollen, inte jag. Alla texter är skrivna av människor och hur noga en journalist är med att verifiera sanningshalten i saker och ting, kolla källor etc varierar. I det stora hela måste vi nog ändå lita på att de allra flesta inte fabulerar.

Tyvärr är det nog så att internettroll alltid lär finnas. Inte blir de snällare heller. De är bara otroligt jobbiga. Men man kan vägra ge dem utrymme. Det är mitt enda råd!

 

PS Även Jerry har läst artikeln och bloggat om den!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om näthat och journalistik.


 

Tecknat nättroll

Om vi inte pratar om näthat riskerar journalistiken att påverkas.

Jag har läst en artikel om journalisten Anna Hedenmo på Dagens Nyheter på nätet. Hon gjorde en intervju med en person från ett parti jag inte gillar i SvT:s Agenda. Och efter det satte hatet igång på sociala medier, främst på Twitter, föga förvånande. Efter sånt händer det att många journalister lägger ner, drar sig tillbaka, tar en time out. Anna Hedenmo reagerar på ett annat sätt. Hon säger:

Tidigare var det något slags sanning att man skulle hålla tyst. Men jag har börjat berätta om hatet. Jag är rädd för att journalistiken påverkas. Jag är orolig för att man inte riktigt går hela vägen i intervjuerna […]

Anna Hedenmo uttrycker sin oro för journalistiken. Det gör även jag och minns de tio minuter jag såg av Skavlans intervju med en viss partiledare. Samtidigt kan jag förstå de journalister som håller sig själva tillbaka. Vem vågar liksom gå på när man efteråt överöses av rent och skärt hat?

penna

Dags att förnya journalistutbildningen?

Åsikter och känslor är sånt som är personligt. Det kan ingen högskoleutbildning rå på. Men för att kunna jobba som journalist behöver man idag en högskoleutbildning. Vore det då inte rimligt att man, förutom en grundkurs i stavning och grammatik, också gav delkurser i hur man hanterar näthat? Inte vet jag när utbildningen förnyades senast, men med tanke på det som händer kanske det är dags nu. Våra journalister måste nämligen få göra sina jobb utan att hatas och i vissa fall även hotas. Eller i vart fall behöver de få verktyg så att de kan hantera detta och bemöta hat och hot.

Jag såg inte Anna Hedenmos intervju. Programmet handlade om stridigheter inom det aktuella partiet, nåt som tycks leda till att vissa personer utesluts ur partiet. Efter inslaget intervjuade Anna Hedenmo partiets gruppledare i riksdagen. Sen kom reaktionerna. Anna Hedenmo berättar:

Det var det vanliga, mycket hat och oförskämdheter. Det kommer en hel del mejl och kommentarer på Twitter. Det är en frustration och upprördhet över att [partiets] företrädare utsätts för journalistisk granskning […] Det var inte mer än annars. Jag vill poängtera att det inte var hot, utan hat. Men det finns ett parti som skiljer sig enormt mycket i den här frågan. Jag vet inte vilka det är, […] men när jag gör intervjuer med företrädare för partiet sätter det igång ett hat. Det har jag bestämt mig för att prata om.

Skälet till att Anna Hedenmo väljer att prata om det är just det hon säger i det första citatet: hon är orolig för att journalistiken påverkas. Hon säger:

[…] Jag känner mig trygg i mitt journalistiska arbete. Det är lättare med en stark redaktion och lång erfarenhet bakom sig. Men som frilans och som yngre journalist är det nog svårare. Jag vill stärka andra journalister att våga fortsätta – den här granskningen är viktig att våga göra. Ytterst är det en fråga om yttrandefrihet.

Vidare berättar Anna Hedenmo att flera personer tvivlar på att hon har råkat ut för näthat. Men Anna Hedenmo har mejl att visa upp. Mejl och skärmdumpar är bra att spara/ta när man utsätts för näthat i form av svordomar, oförskämd-heter, förtal och annat.

Mitt förslag är att låta såna som Anna Hedenmo föreläsa på journalistutbild-ningen. Det är i alla fall en början. Det finns flera journalister som har drabbats av näthat. Låt dem också få berätta hur de hanterade det.

För övrigt har även jag varit något kritisk mot Anna Hedenmos journalistiska insatser, men det gällde intervjun med Eva Dahlgren, en person som det säkerligen inte är så lätt att intervjua. Fast jag hatade/hatar inte Anna Hedenmo för det. Jag svor till exempel inte en enda gång i mitt blogginlägg om den intervjun och jag skrev inte heller oförskämdheter om Anna Hedenmos person. Jag känner nämligen inte Anna Hedenmo. Jag har inte ens träffat henne i verkliga livet. Men… det hon sa i gårdagens DN tyckte jag var modigt och bra!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag och dags att kolla in höjdpunkterna (jobb) och lågvattenmärkena (nobb) i den Tofflianska veckan. Det är inte svårare än så här, faktiskt:

Jobb


Nobb

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Torsdag står det i min kalender idag. Och det innebär ju som vanligt en lista över höjdpunkterna (omtanke) respektive dalarna (baktanke) i den Tofflianska veckan. Det är inte svårare än så här:

Omtanke


Baktanke

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

Munk med mikrofonI vårt land har vi några grundlagar. Yttrandefrihet är inskrivet i dessa grundlagar i Sverige, som har ett demokratiskt statsskick. Inga regler eller lagar kan sätta sig över våra grundlagar. Grundlagarna skyddar vår demokrati och har en speciell ställning bland lagar. De är svårare att ändra än andra lagar. Bland annat krävs det att riksdagen fattar två beslut med likadant innehåll och att det hålls ett allmänt val mellan de två besluten. Detta för att man inte ska fatta förhastade beslut som gör att människors fri- och rättigheter inskränks.

FN deklarerar rätten att yttra sig så här:

[…] Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser. […]

Jag utnyttjar härmed min demokratiska rättighet att yttra mig över att jag senare under kvällen kommer med ett yttrande om den här dan. Och lite fler bilder än den snigga munken här intill.

Vill du läsa mer om yttrandefrihet och yttranderättighet kan du läsa ett inlägg jag skrev i juni i år. Inlägget hänvisar till en ledare i lokalblaskan, signerad Maria Ripenberg.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett yttrande inlägg.


 

I natt publicerades en synnerligen intressant text på lokalblaskans webb. Det är inte så ofta längre som jag fastnar för nån av tidningens texter, men denna både behandlar ett aktuellt ämne och är välskriven. Den är inte signerad på webben (!), men man förväntas känna igen Maria Ripenberg på fotot. Det är väl egentligen det negativa med texten.

Jag gillar anslaget. Maria Ripenberg skriver om yttrandefrihet och skiljer den från yttranderättighet. Det förvånar mig, men många människor har uppenbarligen inte förstått att det faktiskt är en skillnad. För att beskriva det hela tar hon till en liten allegori, en middagsbjudning för grannarna (detta gör det hela ännu mer bra – och dessutom roligt! – i mina ögon):

Du bjuder de nya grannarna på middag. När maten bärs in utbrister en av dem ”Gud så äckligt!”.
Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de. […]

I vårt land kan man säga rätt mycket innan man begår nåt brott. Och det ska mycket till för att man ska bli fälld. Men för den skull springer man kanske inte omkring och säger vad som helst. De flesta av oss har fått vissa saker med oss via det som på stenåldern, när jag växte upp, kallades uppfostran.

Poängen i det hela är att vi också har möjlighet att avstå från yttranden – det är en del av yttrandefriheten. Maria Ripenberg skriver:

[…] Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus. […]

Och nu kommer Maria Ripenberg fram till det riktigt väsentliga. Det handlar inte om censur att inte publicera nåns yttrande – eller manus – eller kommentar. Maria Ripenberg sätter fingret på vad det handlar om:

[…] Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur. […]

Precis på samma sätt resonerar jag när det gäller den här bloggen. Det är jag som avgör vilka yttranden – kommentarer – jag vill publicera. Om jag vore tvingad att publicera allt som skickas in skulle det handla om diktaturfasoner.

Att kommentera på den här bloggen är nämligen en rättighet jag ger dig. Och blir din kommentar inte publicerad kan du ju välja en annan kanal. Kanske din egen blogg, om du har nån.

Maria Ripenberg avslutar sin text med dessa ord:

[…] Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.

Just det. Det är skillnad på yttrandefrihet och yttranderättighet. Och åsikter om vad man vill säga och vad man vill höra.

Läs hela Maria Ripenbergs text här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg om yttrandefrihet, bland annat.


facebookNu har det hänt igen!
En kille har Facebookat om sitt jobb i negativa ordalag och därmed blivit av med det. Eller av och av… Han var vikarie och fick inte den utlovade platsen i resurspoolen efter vikariatets slut, trots att en sådan plats var utlovad.

Vad hade Fredrik Vallgren skrivit då? Han hade skrivit att det nya schemat på jobbet var genomruttet. Men enligt honom själv hade han inte skrivit

[…] varken namn, personangrepp eller grova uttalanden […]

Nu har Kvällsposten (<== Expressen) via sin artikel, i sin tur via BLT/Sydöstran, avslöjat att det handlade om äldreförvaltningen i Karlskrona, att Fredriks chef heter Susanne Nordin och att hennes chef heter Martin Olsson.

Jaa, så kan det gå när man gör en höna av en fjäder. Allt avslöjas, liksom. Även vilken arbetsgivare och vilka chefer det gäller. För i Sverige har vi yttrandefrihet och kritikrätt. Den som jobbar inom det offentliga har dessutom meddelarskydd, vilket ger arbetstagaren rätt att berätta om till exempel missförhållanden på en arbetsplats utan att h*n utsätts för nån form av straff av sin arbetsgivare. Jajamens!

Samtidigt kan jag tycka att det kanske inte är så smart att kritisera den arbetsgivare hos vilken man hoppas på att få ett jobb. Bättre vore att man tog upp det man tycker är fel med sin närmaste chef. Fast vi vet ju alla att detta är i den bästa av världar. I vår värld är det inte alltid så att det går att framföra kritik till sin chef – av en eller annan anledning. En sådan anledning kan vara att man känner det som att man befinner sig i ett underläge eftersom man faktiskt inte är fast anställd. Eller så är man rädd för att man inte får den där tjänsten man vill ha, bara för att man tycker att nånting inte är riktigt hundraprocentigt bra på jobbet.

Att få skriva av sig om jobbet tycker jag är ett bra sätt att ventilera och åtminstone sammanfatta sina tankar. Men det ska självklart inte handla om angrepp och grova uttalanden, hot eller allvarliga kränkningar, lika lite som man bör lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Vill man verkligen ha det där jobbet ska man kanske i stället vara lite smidig och försiktig i sina formuleringar, kanske skriva av sig under lösen (om det nu går på Fejan?).

Men en smart arbetsgivare hade, när den fått information om vad Fredrik Vallgren skrivit på Facebook, tagit upp kritiken med honom och diskuterat vad man kunnat göra för att förbättra schemat, som det gällde i det här fallet. Tänk vilken positiv återkoppling en sån arbetsgivare hade kunnat få av en Facebookskribent!

Fredrik Vallgren lät bara sina Facebookvänner läsa inlägget. Ändå nådde det fram till cheferna. Och även om juristerna säger att det inte föreligger några skäl till avskedande fick Fredrik Vallgren inte fortsätta på sitt jobb. Är det så här vi vill ha det med yttrandefriheten i Sverige???


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Ett inlägg om att skämta bort saker och ting.

 

Skrattande tjej

Är allt verkligen roligt jämt?

Det pågår en viss musiktävling i Sverige just nu och i flera länder i Europa. Senare i vår ska representanter från de olika länderna samlas för att tävla. Jag orkar inte med skiten i år. Det främsta skälet är att det alltid ska vara så jävla roligt. Varför? Varför ska program ledas av komiker? Varför, varför? Varför får manusförfattare i uppdrag att skriva skämtsamma manus? Varför? Noterat är ju att ingen skrattar och att många tycker att det är rent av pinsamt…

Ovanstående tävling är emellertid av det lättsammare slaget. Därför tar jag mig för min panna på riktigt när jag läser att yttrandefriheten ska diskuteras på en föreläsning den här veckan i Uppsala. Det är projektet Fredsåret 2014 som arrangerar nåt man kallar öppet samtal, så när jag skriver föreläsning är det ju fel uppfattat av mig. I pressmeddelandet står bland annat

[…] Yttrandefrihet är ett ständigt aktuellt ämne. Det finns många exempel på hur yttrandefriheten begränsas eller till och med stryps runt om i världen. Samtidigt är vi i Sverige extremt frispråkiga, speciellt på webben, vilket inte alltid är till fördel. Men det är självklart att vi ska beakta vår yttrandefrihet. Under seminariet kommer vi fördjupa oss i vad yttrandefrihet innebär men också hur den är kopplat till fred, […]

Hon som säger detta heter Sofie Blomgren och är projektledare för Fredsåret 2014. Riktigt kloka ord, tycker jag. (Notera också att det nu har blivit ett seminarium som ska gå av stapeln, varken föreläsning eller öppet samtal, IJENKLIEN, alltså.) Därför går jag i taket när jag läser vidare att bland de medverkande finns en journalist, en ledamot av ICORN (International Cities of Refuge Network) och så en… stå upp-komiker. Men hallå! Varför ska det skämtas nu igen? Varför ska det vara så jävla roligt jämt? 

Den som kan svara på min fråga får gärna göra det i en kommentar här nedan. Och även om du inte kan svara får du gärna skriva vad du tycker.


Livet är kort. Allt är inte skämt och trams.

Read Full Post »

Ett inlägg om att slippa undan.


Jo jag vet.
Det är fortfarande julfred, men… Jag är heligt förbannad. Strax före jul skrev jag om Sjukstugan i Backen som blivit förd inför domstol för eventuellt brott mot sekretess och allt var det var. Detta när man låtit ett TV-produktionsbolag filma en döende man för dokusåpan Sjukhuset, som gick på TV3 för några år sen.

Man hade visat en döende man. Från Sjukstugans håll påstod man först att man inte hade fått mannens godkännande. Sen ändrade man sig. De anhöriga hävdar att varken mannen eller de har godkänt att bli filmade. Och oavsett… Eftersom mannen gick bort undrar jag hur kul Sjukstugan tror att det är för de anhöriga att höra rösten, se kläderna, känna igen kroppen där i dokusåpan.

Men domstolen anser att ett landsting har yttrandefrihet. Yttrandefrihet! Vad hände med den sekretess som vi som har jobbat där har svurit oss åt? Gäller den bara i vissa sammanhang och i såna fall, vilka då?

Enligt lokalblaskan behöver Sjukstugans organisation inte betala nåt skadestånd till de anhöriga. Bara det att det ju inte är varken Sjukstugan eller organisationen som varit den som dömts till att ha betalat – utan produktionsbolaget. Fatta hur vidrigt det ser ut när organisationens jurist står i TV-rutan och säger att skattebetalarna nu slipper betala skadestånd på 375 000 kronor. Alltså vidrigt. För just den summan är ungefär tre månadslöner av Sjukstugans högste direktör. Så nog finns det pengar – inte bara från skattebetalarna… Nog kunde organisationen eller Sjukstugan ha gett de anhöriga pengarna – oavsett.

Jag blir… så jävla arg att jag ser rött! Jag fick själv pengar från organisationen när jag inte var önskvärd längre. Det var skattebetalarnas pengar, det vill säga även mina egna, för jag har då rakt inte skitit i att betala skatt mer än de gånger en bekants tonårsdotter hjälpte mig att städa när min axel var justerad – mot skattefri betalning (ja, det var ju hon som inte betalade skatt, jag borde kanske ha betalat arbetsgivaravgift).

Även om jag hade gått på a-kassa hade jag gladeligen varit med och betalat på de 375 000 kronorna som de anhöriga begärde. En piss i havet efter vad de har blivit utsatta för.

När det aktuella programmet visades var jag fortfarande anställd i organisationen. Jag frågade då min chef, som var organisationens kommunikationschef, om han tittade på den aktuella TV-serien/dokusåpan. Men nej, det hade han inte tid eller lust med. Själv såg jag nästan varje avsnitt och slogs av vilket fokus det var på de anställda. Men patienterna då? De sårbara, utsatta? Jag tyckte redan då att det var anmärkningsvärt att organisationens kommunikationschef brydde sig så lite. Lika lite som han bryr sig nu, eftersom han skickar fram organisationens jurist framför TV-kamerorna. (Nu är han kommunikationschef vid Sjukstugan i Backen, dessutom.) En person (juristen, alltså), som uppenbarligen inte fått nån vidare medieträning. För hur kan han bara stå framför kamerorna och säga, ungefär:

[…] nu slipper skattebetalarna betala […]

Det var ju aldrig så att organisationen – eller dess ägare skulle betala nåt skadestånd utan produktionsbolaget. Att sen juristen har mage att stå och hånle inför kamerorna är mig obegripligt efter den sorg och de sår Sjukstugan i Backen har gett de anhöriga till den döende mannen.

Skäms! 

är det enda jag kan säga. Och så dela ut ytterligare en svart bak. 

Svart bak

Skäms, Sjukstugan i Backen, för att ni inte tar ansvar för de fel ni har begått! Det är pinsamt att vara skattebetalare i det här länet.


Livet är kort. Och Tofflan är jävligt arg.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »