Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘yngre’

Ett litterärt inlägg.


 

BrittMarie var här

Britt-Marie var den enda som fick följa med mig hem idag.

I år har jag faktiskt varit på bokrean. Rent fysiskt. Alldeles nyss. Jag och min smutsgris till man Clark Kent* tuffade iväg till Stormarknaden. Där finns en ovanligt välsorterad smärre Akademibokhandel. Och jag visste ju att en hett eftertraktad bok såldes för endast 59 kronor – men bara idag!

Jag strosade runt en stund bland människor som antingen var ett par decennier äldre än jag eller lika många år yngre. Det är nåt visst, ändå, att just strosa i en bokhandel. Att kunna titta på böcker, ta upp dem, läsa lite, känna doften av nytt tryck… Men jag föll inte alltför mycket för min last. Den enda som fick följa med mig hem var Britt-Marie och det var ett halvt om halvt planerat inköp.

Bokrean på nätet har jag också besökt, men jag vill även gynna de fysiska bokaffärer som fortfarande existerar – därav dagens tripp. För ett tag sen gjorde jag en Bokus-beställning på fyra stycken reaböcker. Igår fick jag mejl om att paketet var skickat och anländer om ett par dar (läs: typ torsdag eller fredag) hos ett ombud nära mig. Hoppas jag! Somliga får ju åka tåg till sina ombud…

Den största fördelen med att nätshoppa böcker är priserna, förstås. Bokus, som ju är en del av Coop precis som Akademibokhandeln, har dessutom ett bra sortiment. Handlar man över 99 spänn är det fraktfritt. Är paketet litet hamnar det i din brevlåda/postbox, men är det stort får du gå eller åka och hämta det. Då är det praktiskt om Bokus webbplats är uppdaterad med korrekt information om var ombuden finns. Så var det INTE i julas, alltså… Och Bokus kundservice kommunicerar som goddag yxskaft. Därför är det helt underbart att då och då gå in i en fysisk bokhandel och prata med verkliga människor som arbetar där och som kan nåt om böcker.

Senare i veckan har jag tänkt besöka Myrorna centrala Uppsala där äldste bonussonen jobbar som ansvarig för bokavdelningen. Där är det nämligen halva priset på alla böcker februari månad ut. Ja inte bara där, samtliga Myrorna-butiker som har böcker säljer dem för halva priset till och med den 1 mars (det vill säga söndag).

Och eftersom jag höll hårt om plånkan inne på bokhandeln idag, blev det lite över till påfyllning av vinskåpet. Litteratur och fina viner, gärna i kombination, är två av mina intressen/passioner! (Passioner låter bättre än laster och nej, jag BORDE inte ha köpt vinerna, men nu gjorde jag det.)

Fyra röda viner

Fyra röda viner, varav två Amarone till hyfsade priser, har fått ett nytt hem i mitt vinskåp.


Och nu vill jag förstås veta om DU har köpt nåt/ska köpa nåt på bokrean!!! Eller vad har DU för passioner i livet??? Skriv några rader och berätta!

 

PS Ingen av böckerna jag skrev om i förra inlägget finns på bokrean. När det gäller en av dem tycker jag att det är bra.


*Clark Kent = min egen Plåtniklas till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite bättre inlägg.


 

Stressade portföljer

Nån som bryr sig?

Man kan naturligtvis inte räkna med att människor som har som yrke att bry sig verkligen bryr sig. Inte mer än till en viss gräns, i alla fall. Jag har varit otroligt negativt inställd vad gäller Arbetsförmedlingen och vissa av dem som jobbar där. Inte alla. Jag har försökt berömma och lyfta fram dem som har hjälpt mig, peppat mig, gjort sitt jobb och som har lyssnat på mig. Ingmari, till exempel. Men Ingmari jobbar vid Kundtjänst och kan inte vara min handläggare eftersom hon verkar i norra Sverige och jag bor i Uppsala. Min förra handläggare Maria, hon som var så intresserad att hon gjorde ett studiebesök på min arbetsplats senare, har fått andra uppgifter inom företaget idag, har jag fått veta. Så lustigt nog fick jag tillbaka den handläggare jag fick när jag först skrev in mig som arbetssökande den 1 februari 2009 – Alexandra Norlén. Vi träffades aldrig, hade bara lite telefon- och mejlkontakt under några månader. Sen fick jag en ny handläggare. Och efter den nya har följt nya. Däremellan har jag jobbat i nästan tre år OCKSÅ.

I somras skrev jag in mig som arbetssökande den 1 juli. Jag hatar att gå till Arbetsförmedlingen. Där är alltid så mycket folk och det där med folkmassor är inte min grej, heller. Dessutom känns det förnedrande att efter 25 år i yrket stå med mössan i handen och skriva in sig hos personer som ibland är i mina äldsta bonusbarns ålder. Men det är ju inte deras fel att de har jobb och jag inte. Fast det var också ett av önskemålen jag skrev till Alexandra Norlén – att jag ville få hjälp med att bli yngre och ta bort saker från mitt CV eftersom jag ibland uppfattas som överkvalificerad av arbetsgivare.

Jag brukar gå in i duschen runt lunchtid, för då är det minst risk att nån ringer och vill prata jobb. Idag var jag precis utkliven och torr när mobilen ringde. Jag kastade mig därför på den för att svara. Och si! Det var min handläggare, Alexandra Norlén.

Det blev ett långt samtal. Jag fick både frågor och svar och jag fick själv komma med förslag på det jag behöver hjälp med. Det är bra, men samtidigt kan jag önska att jag inte jämt behöver göra handläggarnas jobb. Vi kom fram till att vi ska höras av efter nästa aktivitetsrapport från mig och prata utifrån den kring hur jag ska följa upp alla de tjänster jag har sökt, till exempel. (Min idé, men jag fick gehör).

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen på morgonen för en vecka sen. Den är högre nu.

 

I övrigt är det visst  att Alexandra och hennes kollegor, faktiskt ska förmedla jobb, i alla fall enligt vad Alexandra svarade mig – till skillnad från min förrförra handläggare Kerstin, som sa att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb. Arbetsförmedlingen ska ha kontakter med arbetsgivare och matcha sökande, sa Alexandra. Och det är ju precis det såna som jag behöver! Vidare är de också kontrollmyndighet åt framför allt a-kassorna, men det visste jag ju redan. Jag fick även veta att man under de första fyra månaderna som arbetssökande ska vända sig till Kundtjänst om man behöver hjälp. Kontakt med handläggare har man först efter det. Det hade jag inte blivit upplyst om tidigare. Jag hade däremot hört att jag ska kontakta Kundtjänst om jag vill bli peppad, men inte att det endast gäller de fyra första månaderna som arbetssökande. Jag är inte så tilltalad av att ringa Kundtjänst eftersom man ju får prata med olika människor varje gång. Jag vill ha en fast kontakt, nån som ”kan mig”, så att säga.

Och nu i november är det fyra månader sen jag skrev in mig. Tänk, fyra jävla månader av oro, rastlöshet, ensamhet (jo, Fästmön och barnen finns, men jag är den enda som kan fixa nytt jobb åt mig själv)…

Samtalet inleddes med att Alexandra fick ta emot mycket av min frustration och mina tankar kring att ingen bryr sig och att jag inte får nåt stöd eller nån som helst återkoppling på mina aktivitesrapporter. Men jag bad senare om ursäkt flera gånger för att jag hade varit otrevlig. Jag anade att hon kunde förstå varför jag var frustrerad. Och det är såna handläggare som gör skillnad! Vill jag tro… Detta, och det faktum att Alexandra nästan direkt efter vårt samtal mejlade över sina kontaktuppgifter, gav mig lite hopp. Hopp om att det finns nån som bryr sig lite grann, nån som har som jobb att bry sig, i alla fall. Det tackar jag för!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.


 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Tofflan 2009 SjukJoan Rivers


Nä, det är väl bara att konstatera 
att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nytta och ålder och om att späka sig lite.


 

Min mage sticker fram o dubbelhakor

Det som tittar fram över linningen ska bort. Denna hemska bild tog Anna den 30 juli i år.

Det är tufft att försöka hålla igen på onyttigheterna! Jag säger det redan från början. Och ändå är det inte så att vi, Fästmön och jag, späker oss. Det handlar inte om nån fasta eller att banta enligt nån viss metod. Fasta kan nog vara bra, men bantning tror jag inte ett dugg på. Så snart du har gått ner i vikt tänker du att det går att göra/äta som förr. Och ett tu tre är du som förr – lika tjock.

Nä, då tycker jag att det känns bättre – för min personliga del (andra får göra hur fan de vill) – att försöka ändra livsstilen. Det som tyvärr inte funkar för mig är mina promenader. Hälsporren i högerfoten är nu värre än värst och det enda som hjälper är att vila foten och stretcha (jag har haft hälsporre förr, men då i vänsterfoten). Min rygg är mycket bättre, men jag är rädd att den blir sämre om jag inte rör på mig. Det blir lite av Den Onda Cirkeln här. Det var nån som vid nåt tillfälle skrev en syrlig kommentar här och undrade om jag verkligen kunde sitta/ligga i den ställning gör på bilden för ryggens skull. Jorå, jag sitter bäst ihopkrupen, med ryggen krökt. Ibland när jag ligger raklång eller ändrar ställning knakar det i ryggraden så mycket att jag tycker att det ekar – och hörs ända till Hvita Damen i Nya Zealand. Sammanfattningsvis: ryggen är bättre, men alltså inte helt hundra. Ifall nu nån undrar. Eftersom var och en hanterar smärta på olika sätt behöver inte den som undrar över min ställning undra mer: jag hanterar smärtan på mitt sätt.

Plommon

Vårt nya kvällsgodis.

Hur gör vi då och vad äter vi? Det är slut med godis och fikabröd. Igår blev det macka på grovt bröd till eftermiddagskaffet. På kvällen blev det plommon som kvällsgodis. Plommon! Ja, efter ett tag saluterades det både här och där och det var inte nåt kvällsgodis, jag lovar dig. Gott smakade våra plommon ändå. Men det känns fortfarande konstigt att köpa plommon – vi som hade två plommonträd i trädgården en gång i barndomshemmet…

Idag har jag ett fikasammanträde med Kommunalrådet. Det blir intressant att se hur jag hanterar det. Ber om fruktstund, eller? Jag vet att det är mycket socker i frukt, men frukt är ju ändå nyttigare än kakor och bullar och choklad. Fast är det egentligen godare..?

Ingen av oss blir yngre, men kanske att en känner sig lite fräschare om en går ner lite i vikt..? I morse, när jag satt med mina ansökningar, noterade jag hur många arbetsgivare som faktiskt åldersdiskriminerar redan i annonstexten. Man söker yngre förmågor, man söker en junior si-och-så och man vill ha en jämn (läs: ung) ålderssammansättning på arbetsgruppen. Är detta tillåtet? Nej, det är inte tillåtet att åldersdiskriminera åt nåt håll. Därför brukar jag, på pin kiv (<== ett uttryck som knappast nån junior förmåga skulle använda…) söka tjänster där man specifikt uttrycker att man vill ha yngre förmågor. Jag menar, jag är inte sämre för att jag är liiite äldre än 30…

Dags att sätta fart nu. Jag borde vara värd lite frukost med knäckebröd, åtminstone, efter morgonens jobb. Eller..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fyller-inlägg.


 

Idag fyller min lilla mamma 19 79 år. I vissa avseenden är hon mycket yngre än jag, för jag känner mig som 100 ibland. För tillfället gör axlarna ont (mammas nya rollator i och ur bilen), ryggen (neråt som vanligt) och ena foten (hälsporre). Men jag känner mig rätt frisk ändå. Och jag är inte direkt min sjukdom (för jag har ingen diagnos).

Vi har varit ute sen lunchtid. Först ett ärende här i stan, sen for vi till Vadstena där det är lättare att både parkera och promenera. Och så fick jag köra bil över Bron TVÅ gånger! Det är så häftigt, för den går ju över vattnet. Hela 600 meter lång är den. Där skulle jag kunna åka fram och tillbaka många gånger. Än så länge är det gratis, men nästa år ska det visst kosta en femma att passera. Dumt, tycker jag.

Mamma ville helst gå i affärer. Det ville inte jag. En kompromiss blev det. Mamma köpte sig ett par skor, men det blev inte några röda sandaler i år! (Vet inte hur många såna par hon har…)

Vi blev rekommenderade ett urmysigt fik på en liten tvärgata. På La Bocata tog vi en rejäl födelsedagsfika med bulle och kaka. Ingen av oss ville ha bakelse. Vi satt på baksidan i en trädgård. Mamma kom i samspråk med två trevliga damer. Jag passade på att fota lite blommor, himlen och ett häftigt, gult träd. Mamma ville köpa med kakor hem, men jag var rädd att de skulle krossas under våra promenader. Därför blev det bara en påse skorpor som hamnade i rollatorkorgen.

Vi gick runt i Vadstena och tittade på slottet från utsidan. Jag kom ihåg en gång när pappa och jag var på en visning där. En av dem som gick på visningen var så himla lik miss Piggy i Mupparna och pappa och jag flamsade och höll på att skämma ut oss totalt. Idag nöjde mamma och jag oss med att betrakta slottet från utsidan. Vi rundade det och belöningen blev var sin glass.

Sen gick vi tillbaka till bilen uppför gågatan. Vadstena är väldigt fint och där finns massor att titta på av kulturellt värde – såsom slott, kloster, Mårten Skinnares hus, psykiatrimuseum och annat. Rekommenderas!

Vi tog en tur i Varamon när vi hade kommit hem. Vägen dit är helt nygjord och en del av den är faktiskt den gamla skogsstig som vi cyklade på under yngre stenåldern när vi skulle åka och bada. Det var en väldigt märklig känsla.

En skön dag med mycket sol och massor av frisk luft gav oss säkert D-vitamin för flera månader. Det riktigt hettar i ansiktet… Middagen intogs på kvällen i blåsten på mammas balle*. Det var gott, men maten blev snabbt kall. Ett gratulationssamtal under middagen hjälpte också till att göra maten svalare.

Jag hoppas och tror att mamma var nöjd med sin födelsedag, sina paket, kort och telefonsamtal. Men jag vet inte…

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*mammas balle = mammas balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.


 
 

Arbetsförmedlingen i Uppsala

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummerlapp och bok

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Inskrivningsrum på AF

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om framtid.


Snart är januari månad till ända.
Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

pengar

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 


Nåja, den som spar hon har.
Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »