Upp-och-ner och fel

Ett lite upp-och-nervänt och feligt inlägg.

---

 

En godisklubba bland glassen.

Nej, det är ingen bra dag idag. Regnet, som vanligen brukar fylla mig med ro, bara öser ner. Det har öst hela dan. Då tröttnar även en Toffla. Sen har jag ont i magen, humöret är i botten och jag skrek åt min älskling tidigare. Skrika ska man inte åt varandra och det är verkligen inte nåt jag normalt sett gör. Det känns som om jag är upp-och-ner idag.

På ICA Solen var det också lite upp-och-ner, men jag hittade billig lax som fick följa med hem (middag för två, tre gånger). I glassfrysen låg en godisklubba och frös. Jag känner mig lite som den just nu i tillvaron. Upp-och-ner. Fel. Frusen.

En snabb sväng in till Morgonen blev det för att hämta en hårresande historia som ska följa med till mamma på onsdag. Dess ägare stod smärt som en yngling och stekte mat när jag anlände. Jag har en förmåga att komma på visit vid fel tillfällen, tror jag.

Upp-och-ner-vända Ballerinakex? Nej, Ballerina mjölkchoklad.

Hemma i Himlen träffade jag de två äldsta bonusbarnen. Äldsta bonusdottern har jag inte sett på flera månader, men vi telefonerade för ett tag sen. Äldsta bonussonen berättade om ett spännande litterärt verk som han upptäckt på jobbet. Jag kände hur jag nästan började dregla. Men huruvida det är värt 7 000 spänn eller inte återstår att se. Och oavsett pris så har jag definitivt köpstopp på böcker just nu!!! *tar mig själv i örat – hårt* Anna bjöd på kaffe och Ballerinakex som var lika upp-och-ner som jag – chokladkexet ska väl ligga underst och det ljusa kexet överst? Jo men det var visst en ny sort som heter Ballerina mjölkchoklad. Väldigt goda var kexen och jag och bonusdottern gjorde vårt bästa för att sluka dem.

Hemma i New Village har tennisbanan nu börjat samla så mycket vatten att den snart kan tas för en pool. Jag har telefonerat med mamma idag igen, men bara 25 minuter. Igår blev det 50 minuter. Jag lyssnar mest. Mamma har ett behov av att prata. Jag vet hur det är. Anna behöver också prata, för lite oroligt och fundersamt är det inför ”ägarbytet” på jobbet i veckan som kommer. Själv pratar jag mest här på bloggen, men nu ska jag gå och laga söndagsmiddag: kycklingchorizo med bröd. I morgon ska jag på besök i vården och prata lite där också. Ett jädra babbel, med andra ord. Eller ord… jag vet inte om de leder nån vart eller om tillvaron ska fortsätta vara upp-och-ner och fel.

I kväll kopplar jag av med Arne Dahl och blir än mer irriterad på Fortitude på SvT. Däremellan ska jag läsa den fiktiva brevromanen och kärlekshistorien om Ellen Key och Urban von Feilitzen. Jag fryser, magen värker och jag är trött och grinig.

Slutligen en förfrågan igen: finnes någon här i närheten som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig med en längre utskrift eller två??? Jag betalar efter bästa förmåga. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Barn, gamla spår och nya vägar

Ett promenadinlägg.

---

 

Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?

Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!

Jag gick i gamla spår. Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.

En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).

Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…

Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Spännande affärer…

Eller nja… Särskilt spännande är det ju aldrig att åka till Stormarknaden, bara tålamodsprövande och KBT-tränande. Om man dessutom, som Fästmön och jag, ska in på ICA Kvantum – ha ha, jag höll på att skriva IVA (IntensivVårdsAvdelning) – och storhandla kan man krevera. Bokstavligt och faktiskt. Då kan det kännas liiite lugnande att lägga handen på… stora meloner…

Melonas gigantes, så att säga. Mitt dasslock* till vänster i bild.

På ICA Kvantum är det inte alls roligt. Ingenting är kul. Det är väl en sak att jag inte längre hittar i själva Stormarknaden som hela tiden expanderar. På ICA Kvantum tror jag de har vissa Anti-Toffeldagar. Personalen tycks förvarnad om att Petite Moi är på väg dit – och då samlas man för att flytta runt på precis alla varor i hela jävla affären.

Det mest försvunna idag var familjelasagnen. Efter att ha linkat runt några varv med en häl som jag snart ber nån att hugga rakt av för den gör så ont hittade jag så paketet. Bland ketchup och senap. VA?! Lasagne är väl inte ketchup eller senap???

Jag blickade längtansfullt på Londonölet, men eftersom det bara är bebis-öl köpte jag det inte. Visste ju att jag hade var sin kall starköl i kylen hemma. Men snigg etikett var det!

London calling, kändes det som…

Vi hasade runt och handlade jag vet inte vad, men till sist närmade vi oss kassorna. På vägen noterade jag denna chokladbit. Passar ju bra för oss som är skilda. Choklad är ju trösterikt. Inte för att jag behöver tröstas, tvärtom, men det finns ju en del som skulle behöva hjälp att gå vidare. Nej, nu ska jag inte gå över några gränser, så jag spyr inte upp mer galla. Jag bara strör lite salt i såren, för idag känner jag av mina egna sår så det räcker. Då är jag inte go att tas med. Det är därför jag har burit min Serial Bitch-tischa. Som varning, liksom.

Jag känner mig som en skild padda rätt ofta.

Totalt fick vi med oss sex påsar samt en flaska rödvin till kvällen från Systemet (Så! Nu kan alla läsa öppettiderna till Systemet i Stormarknaden. För det ska väl handlas – i morgon är det ju fredag.) Jag köpte ostar som verkligen luktade skit. Hela bilen luktar därför skit, skit, SKIT nu. Men ost är jävligt gott och i afton ska vi mumsa.

Först åkte vi ut till Himlen med fem påsar och ytterligare tre påsar från gårdagens shopping. Jaa, somliga har väldigt många barn (fick jag ju inte skriva om) verkligen påssjuka!..

Fast du kanske minns de här sniggingarna från tidigare idag?

Skogens guld.

Jag kan meddela att dessa är uppätna nu tillsammans med var sin omelett och rostat bröd. De var så fint plockade och rensade! Betänk, att de är plockade av en yngling som fyllde 80 bast i tisdags!!! Det tycker jag är häftigt! Grattis i efterskott, mammakusinen B:s man A!!!

Det har annars inte varit nån av mina bättre dagar idag. Känslor ligger på ytan och svallar och jag har inte mått så bra utan har haft ont lite här och var. Ska strax in i duschen och tvätta av mig eländet. En dusch och hårtvätt brukar nämligen hjälpa till viss del.

*Mitt dasslock = Toffelhanden

Livet är kort.

Read Full Post »

Vissa vill man bara lyfta fram… Del tre

Det här inlägget trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle skriva. Fast å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle börja blogga, så…

Personen som jag vill lyfta fram har en speciell plats i mitt liv. Från allra första början var jag mest fruktansvärt arg heligt förbannad på personen. Men så visade det sig att h*n lyssnat på fel öra, det vill säga fått sig en rejäl dos osant skvaller och skitsnack – från bland annat en person som aldrig har träffat den h*n skitsnackade om… Men tack och lov har personen jag vill lyfta fram förmågan att tänka själv och dra sina egna slutsatser vad gäller omdömen om människor.

Många gånger har den här personen stuckit ut hakan – och ganska många gånger har h*n fått på käften för sina åsikter. Handlar det inte om personens politiska åsikter – som inte stämmer med vissa andras – så har det handlat om musiktävlingar och annat.

Personen som jag vill lyfta fram har under de år jag har känt personen vuxit – både som människa men också i sin familjeroll. De svarta dagarna finns där fortfarande, fast jag har också noterat ett jävlar anamma som tas fram – med lite påstötningar – ibland.

En humor som tilltalar mig, ett intresse för samhällsfrågor som engagerar och en vänskap som h*n aldrig slipper ifrån! Det är personen i fråga. Och så är h*n också min förebild som bloggare!

Många, många grattis på födelsedagen, vännen Jerry!

Inte kan man tro att denne yngling blir 45 idag???

Read Full Post »

Söndagsslut

Som alla underbara sagor tar även en semestertripp slut… Idag var sista dagen för oss. Vi avnjöt sedvanlig, härlig hotellfrukost och knatade sen upp på rummet för att packa och vila lite. Man blir, ärligt talat, ganska trött och slut av att äta frukostbuffé…

Mitt ben fick nån sorts ryck och började spränga och göra riktigt ont, så jag låg och grinade en stund på hotellsängen. Inte för att det hjälpte, men sen försökte jag slappna av och köra min sedvanliga smärt-släppar-grej – och det funkade faktiskt rätt bra.

Idag var det inte lika hett som igår, men nästan. Vi överlevde t-banan in till stan. Rullade sen upp på Drottninggatan för att kolla Världens Längsta Bokbord. Det var lite svårt att ta sig fram med full packning…

Vi var liksom inte ensamma om att försöka kolla in Världens Längsta Bokbord…

                                                                                                                                                            Jag erbjöd mig att passa packningen medan Anna kastade sig in i vimlet. Upptäckte att vänliga Fru Hatt hade messat och svarade några rader på det. Tyvärr hann vi inte träffas den här gången, men det går ju tåg rätt ofta mellan våra hemstäder.

Anna, vars huvud anas vid den röda pilen, shoppade en kul bok om 1960-talet.

                                                                                                                                                            Vi pallade inte med nån lång stund på Drottninggatan utan rullade ner till Centralen. Jag passade åter igen packning, medan Anna-stackarn köade för att inhandla biljetter. Det var som att stå i en bastu – med kläderna på, sa hon ungefär efteråt. Vi vet att det finns automater på perrongen, men jag litar inte på kortbetalningen eftersom jag sett folk bli av med pengar och Anna hade inte sitt kort med sig. Efter biljettinköp blev det dags för inköp av nåt drickbart och sen hoppade vi ombord på tåget.

Anna blev förtjust i en mörkhårig yngling med dator som hade känslig mun. Ja ynglingen, alltså, inte datorn. Själv tyckte jag att han hade platt frisyr och läskigt långa naglar. DESSUTOM kollade han in min röv när jag lyfte ner min resväska från hyllan. Bara det…

Bussen hem kom i bra tid och där var inte nån trängsel, skönt. Vi packade upp och jag ringde mamma innan vi for ut en tur till Förorten. Även Tokerian fick ett besök, för i kväll blir det middag hemma och i morgon bitti blir det minsann ingen hotellfrukost…

Så här sur blev Anna när hon kom på att hon inte får nån hotellfrukost i morgon bitti.

Read Full Post »

Utdraget. Del 38

En helgdag blev det bara outhärdligt och han tog bussen in till centrum för att få tid att tänka i sin ensamhet. Centrum var mörkt och kallt och ödsligt och han bestämde sig raskt för att återvända hem igen och försöka göra allting bra.

Men det var för sent. Hon hade redan gjort sitt val att lämna honom för den tolv år yngre och mera virila cigarrökande ynglingen. E visste inte om han skulle skratta eller gråta. Framför allt blev han helt förstummad när ynglingen en kväll ringde och skällde ut honom efter noter där han stod vid spisen och stekte sin fisk. Ja, han fick sannerligen sina fiskar varma, tänkte han skrockande för sig själv…

Read Full Post »