Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘y’

Ett inlägg om en bok.


 

Flickan som älskade Tom Gordon Den lilla boken Flickan som älskade Tom Gordon är en Stephen King-bok som jag inte visste existerade förrän jag fick den i december. Men redan 1999, när den här boken kom ut, hade författaren skrivit över 30 böcker, översatts till 33 språk och sålt fler än 100 miljoner exemplar av sina böcker. Vad dessa siffror är idag har jag ingen aning om. Däremot vet jag att han är en skräckmästare av rang. Tack, Agneta, för boken!

Trisha McFarland är nio år den lördagen hon beger sig ut på en vandring med sin nyskilda mamma och brodern Pete. Där vägen blir till ett Y viker Trisha av för att kissa. Plötsligt är hon vilse i skogen. Läsaren får följa lilla Trischas kamp för att överleva. Hon har sin blåa Red Sox-tröja, sin träningströja med 36 Gordon på ryggen, sin keps och sin ryggsäck med matsäck för en dags utflykt. Hennes enda kontakt med världen utanför skogen är en freestyleradio. (Detta var före mobiltelefonernas utbredande och mp3-spelarnas intåg – och uttåg.) Hon låtsas att baseballspelaren Tom Gordon är med henne i skogen och skyddar henne. Men frågan är om han kan skydda henne från den där varelsen som finns där och som bland annat har slaktat rådjur…

Stephen King är verkligen en mästare på att bygga upp kusliga stämningar. Enligt bokens omslag ska detta vara en thriller. Det tycker jag inte riktigt stämmer, men visst är det en väldigt otäck historia. Tänk att gå vilse i skogen och dessutom bara vara nio år… Om jag skulle genrebestämma boken skulle jag kalla den en skräcknovell.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Läste just en artikel hos Svenska Dagbladet med rubriken Du är vad du heter – mer än du tror. Våra namn är inte bara olika kombinationer av bokstäver och ljud – de innebär också föreställningar om bäraren. Som exempel ges att Kennet är ett raggarnamn, studenten Louise pluggar juridik, Tovas föräldrar är miljöpartister etc.

Charlotte Hagström är etnolog vid Lunds universitet. Hon har bland annat skrivit boken Man är vad man heter – Namn och identitet. Intervjuer inför arbetet med boken visade bland annat att namn ger associationer. Många forskare går till och med så långt att de hävdar att namn fungerar som varumärken. Kulturella erfarenheter påverkar också vår uppfattning av namn.

Namn kan ge indikationer på vilken samhällsklass man kommer ifrån. Namn som slutar på y, till exempel Conny, Ronny, Johnny och liknande var vanliga under 1950- och 1960-talen i arbetarklassen. Idag klassas namn som Liam, Kevin, Robin, Britney och så vidare som så kallat ”white trash” eller underklass.

För ungefär tio år sen gjorde Statistiska Centralbyrån en sammanställning över de vanligaste namnen på barn i familjer med låga inkomster respektive barn i familjer med höga inkomster. Då upptäckte man att det särskilt bland pojkar var skillnader. Höginkomsttagarnas barn hette Gustav, Erik och Carl, medan låginkomsttagarnas barn hette Kevin, Muhammed och Alexander.

Det går också mode i namn. När jag föddes, på 1960-talet, var de här pojknamnen vanligast:


Hur många klasskompisar hade jag inte som hette nåt av de här namnen?.. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                             Populära flicknamn på 1960-talet var dessa:


Jaa, ett antal såna här flickor fanns också i klassrummet. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                                          Men det var först på 1970-talet som både mitt och Fästmöns namn var populära samtidigt:


På 1970-talet var våra namn populära, men då hade vi ju redan hetat dem ett bra tag. Bilden är lånad från SvD:s hemsida.

                                                                                                                                                  Annas popularitet fortsatte ända in på 1990-talet, medan mitt namn aldrig har haft nån storhetsperiod. Personligen hade jag svårt för det, men det var väl aningen bättre än mitt superflickiga förstanamn. Mitt andranamn, som alltså också är mitt tilltalsnamn, är för övrigt ett gammalt släktnamn från 1800-talet. Mitt tredje förnamn har sin förstadel från min pappas andra halva av hans dubbelnamn. Hängderume? 😉

Read Full Post »