Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘whisky’

Lördag. Jag vaknade och var dödstrött. Försökte pigga upp mig med lite whisky i marmeladen till frukost, men det hjälpte inte.

Whiskymarmelad inköpt i The English Shop på Söder.


Tog till och med fram den amerikanska whiskeyfudgen
(notera att amerikansk w-sprit stavas med -ey på slutet; brittisk endast med -y), inköpt på samma ställe, men jag tittade bara på den fina burken.

Titta du också på den fina burken. Eller låt bli.


Hade lite smått att fixa med här hemma
– ringa mamma (jaa, TV:n fungerade igen), stryka, gå ut med sopor etc – innan jag for ut till Himlen på eftermiddagen. Vi softade lite och sen var det dags att fara in till stan igen. Jag skulle bjuda på födelsedagsmiddag på China Garden, men jag fick varken sång eller paket så det var väl att räkna som en vanlig lördagsmiddag fast på kinarestaurang. Maten avåts som vanligt i rekordfart. Enda gången nånting vid borde rönte fleras uppmärksamhet var när Fästmön och jag provade sushi med wasabi. Det var starkt, men sånt rensar bara näsgångarna. Ingen av oss blev särskilt imponerad. På en timma var måltiden avklarad och somliga satt och suckade och ville åka hem. Jag hade kastat i mig maten, så jag fick ont i magen. Vi bussade hem och missade att heja på en kusin till barnen (pinsamt!), men jag hade både ont i magen och var kissnödig. Lördagskvällen tillbringade alla på sina respektive rum utom Anna och jag som glodde på en gammal TV-deckare i vardagsrummet.

Min fortune cookie.


Söndag. Vi klev inte upp förrän tio.
Jag var lite piggare än igår, Anna betydligt tröttare. Vädret såg fint ut, så vi bestämde oss för en tur ut till Ulva för att kolla bakluckeloppisen. Det var premiär för säsongen. Elias följde med. Massor av stånd som vi sprang förbi innan det var nån som ville äta på nåt igen. Eller var trött i benen. Anna handlade ett par små saker, jag tappade lusten, men flinade ändå lite åt den här boken – som jag dock inte köpte, trots att det snart är Mors dag.

”Min märkliga mamma”, en bok som jag tror inte skulle uppskattas att få i paket till Mors dag.


Så styrde vi kosan till Gamlis för att glassa.
Anna bjöd på var sin strut, Elias fick dricka, vi tog kaffe. Det blåste kallt, mest frös Anna som inte fick sittplats invid väggen. Sen var det på nytt ett fasligt tjat om att gå till bilen, men Anna och jag ville skena (nåja…) upp på toppen på en av Kungshögarna. Högarna är periodvis avstängda för fotfolk, men i år är det tillåtet att bestiga en. Högt är det som tusan och lite spännande tyckte nog Elias att det var ändå…

Elias uppe på toppen av en av Kungshögarna.


Vi tanter tog det lite piano,
men kom också upp. Det var väldigt häftigt där uppe…

Här är Anna på väg uppför en av Kungshögarna.


Att stå längre tid än två minuter
och titta på den vackra utsikten var bara två tredjedelar av oss intresserade av. Den andra tredjedelen hade bilen som enda fokus. (Inte alls lik storebror som redan igår deklarerade att han inte vill övningsköra med mig mer för min bil är för liten. Fine, jag övningskör ju inte för min skull.)

På vägen mot parkeringen såg jag ett jättefint träd med gula blommor som jag fotade. Detta trots att gult som bekant ju är fult.

Ett jättefint gult träd.


Plötsligt var en tredjedel av oss försvunnen.
Nån som kan se vart den tog vägen???

Snacka om att smälta in i naturen…


Sen äntligen, tyckte somliga,
fick vi hoppa in i en stekhet bil och åka ut till Himlen. Anna och jag softade lite och pratade lite och en och annan tår kom också, för min del handlar det om att jag känner mig osäker inför morgondagen när jag ska börja 80 procent på en institution en trappa ner. Den gamla osäkerheten har slagit klorna i mig och jag är nervös och tror inte att jag klarar av det.

Skjutsade Anna till och från ICA Solen innan jag åkte hem till New Village. Jag handlade lite kallskuret till söndagsmiddag. Stannade också vid Tokerian på vägen hem för att lämna in Lotto. Inte en spänn hade mamma och jag vunnit.

Väl hemma packade jag upp och förberedde en maskin tjockis-svart tvätt. Jag ska köra igång den efter jag har gått ett varv med dammsugaren. För det behövs… Men först tog jag fram min fiffiga Anabox och laddade för veckan.

Ett fack för varje dag.


Och trots att jag anser mig vara fullt frisk
äter jag så här många mediciner på en vecka. Lite skrämmande är det, att fyra av pillren måste jag äta livet ut.

Övervägande gula tabletter, minsann…


Det var min helg. Vad har DU gjort i helgen???

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

Klassåterträffar… Vem har inte gjort misstaget att delta i såna? Jag menar, vad har man för utbyte av att till exempel träffa folk man kanske tvingats dela klassrum med under nio år? Nu när man är vuxen kan man tack och lov välja. Visst, jag träffar en eller två av dessa gamlingar, men det är personer jag gillar att prata med idag. Och vi sitter INTE och pratar en massa minnen.

Den sista återträffen jag var på var för just högstadiet. Jag tror aldrig att jag har varit så arg som när jag gick därifrån! (Idag kan jag skratta åt eländet, men då…) För det första hade jag tvingats ha en urtråkig människa bredvid mig. En människa som jag varken gillade då eller senare. En människa som då för tiden var expert på att tala om hur barnslig jag var. En människa som blev tant redan när vi var 13… Sånt var jobbigt. Då. Vid klassåterträffen hade h*n lagt sig till med att tala som en riktigt vuxen. Typ pensionär. Nej fy, vi hade inget gemensamt! Men jag höll god min!..


Jag tvingades sitta bredvid en urtråkig människa som var tant redan när vi var 13…

                                                                                                                                                              För det andra satt en snubbe och retade gallfeber på mig genom att hela tiden fälla cyniska kommentarer. Jag blev så arg att jag –  i tanken – hotade honom med en smäll om han inte höll käften. (Jag gick därifrån. Jag slåss nämligen aldrig annat än verbalt. Jag är en fridens person. Eller nåja…)

För det tredje blev jag antastad (!) av en man, en före detta klasskompis, vars fru låg på BB samma kväll och skulle föda deras andra barn. Jag menar, hur puckad får man vara om man går på klassåterträff i stället för att vara med sin födande fru? Och hur blåst är man om man som man (!) stöter på en flata..?

Sen gick jag hem till mamma och pappa och tog en whisky med den senare.

Därför, elak som jag är, kan jag inte låta bli att fnissa lite när jag läser om en klassträff som var en bluff. En kvinna lurade sina gamla klasspolare att det skulle vara klassåterträff. Hon lyckades få 15 av dem att betala henne närmare 6 000 kronor. Pengar som hon behöll själv och gjorde nåt förhoppningsvis roligare för. Fast sen åkte hon väl dit, gissar jag. Ja, ja… Men tanken var… rätt god… 😉

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »

Lelle Johan Den färskaste 20-åringen i familjen fick bara lite sovmorgon idag och väcktes av Kickornas Kör som framförde sedvanlig hyllningssång (= Ja må han leva).

Paketen var få, men välmenande. Och det är ju innehållet som räknas, inte antalet.


Här öppnas det!

                                                                                                                                                            Det var som sagt en liten hög paket från mamma och mig, men jag hoppas att innehållet var till belåtenhet.


Paket i vackra papper och ett 20-kort.

                                                                                                                                                         Totalt blev det tre paket från Anna och mig och vi körde på temat Whisky. Ett paket innehöll whiskystenar, ett annat två whiskyglas med Lasse Åberg motiv och det tredje innehöll då förstås en flaska whisky, Chivas regal. Det blev blended whisky, tolvårig sådan, för man ska ju inte ha is i maltwhisky. Och frågan är om vår 20-åring har utvecklat smak för maltwhisky än…


Det kluckande paketet var nog bäst.

                                                                                                                                                            Morfar ringde tidigare och tyvärr kommer varken han eller moster in till Himlen för att fira 20-åringen på grund av snöovädret. Just i denna stund har det faktiskt slutat snöa, men det blåser kraftigt så nog flyger det omkring snö i luften ändå.

På söndag blir Johan firad av sin pappa och lillebror John, men i kväll ska han ut med kompisarna. Helt rätt när man fyller 20! Hoppas bara nu att snön inte ställer till problem med nattbussar, men Johan vet att han alltid är välkommen hem till tant Tofflan i stan, där Anna och jag tillbringar helgen. Anna börjar nämligen jobba klockan 16, så vi tänkte försöka ge oss ut vid 15-tiden med förhoppning om att det är plogat såväl i Förorten som i stan…

Read Full Post »

The Doors. Kultband. Droger. Frontfiguren Jim Morrison. Och så en film om bandet och det oundvikliga slutet. I kväll glodde jag, Fästmön och Frida på filmen The Doors. Filmen gick på TV4 film.


The Doors – filmen om bandet med samma namn.

                                                                                                                                                           Vi får följa Jim Morrison främst från ett obehagligt barndomsminne och fram till det obevekliga slutet i Paris. Döden, som han ständigt utmanar, hinner ikapp honom där och han dör endast 27 år gammal.

Musiken är den autentiska, skådespeleriet på topp. Val Kilmer, som spelar Jim Morrisson, är otroligt porträttlik. Men även om det var mycket sex och droger och whisky blir det för mycket. Det blir för mycket. Man orkar till slut inte ta in musiken. Den blir för svår. Och man väntar bara på slutet i Paris.

En gripande film om ett underbarn, poeten Jim Morrison. Men lite för tung. Medelbetyg.

                                                                                                                                                        PS Jim Morrison var alltså med i 27 Club

Read Full Post »

När man har haft jädrigt ont varje dag i tre veckor är det verkligen bigga prylar att få slippa smärtan! Det känns om jag har fått vingar idag!.. Ja, jag har lite svårt att lägga band på mig så att jag inte springer omkring och skuttar och får ont igen. Tack ALLA som har brytt sig och frågat hur jag mår! Jag hoppas nu att det är på väg att vända.

Tog en tur hemåt för att hämta lokalblaskan. Den kändes tjockare än tidigare i veckan, men ärligt talat var den inte så innehållsrik idag heller. Det var bostadsbilagan som fyllde ut den, helt enkelt.

Ringde mamma för att kolla läget och hon, däremot, lät risig som tusan. Precis som om hon druckit whisky i tio dar och rökt 100 cigg om dan lät rösten. Nu varken röker eller dricker min mamma, så… Det verkar vara en envis infektion hon har fått, med heshet och feber och allmän svaghetskänsla. Lite orolig blir jag, så här på distans…

Åter i Förorten tog Anna och jag en shoppingtur på ICA Solen. Vi var helt villrådiga när det gällde val av middagsmat, men till slut bestämde vi oss för lax och potatis och hollandaisesås. Noterade också att lilla ICA här ute hade super-bigga bigarråer. Som plommon! Kolla bara:


Jag blev så sugen!..

                                                                                                                                           Hemma igen blev det en fika och tidningsläsning innan jag skjutsade Linn till tåget. Hon och kompisarna ska på Eldfesten i Österbybruk i kväll.

Vi blir hemma och tar det lugnt i afton, eventuellt med nån film eller så.

Read Full Post »

Sitter ute i Förorten och kraxar och hostar om vartannat. Hämtade Fästmön från jobbet och Elias från fritids och sen åkte vi och handlade grillad pippi. Alla barn var hemma i kväll och det var både ovanligt och roligt! Jag tror att jag har saknat alla mer än jag fattar. Men i morgon försvinner Slaktar-Pojken på äventyr ända till söndag (dock i fröken Moas trygga vård – känns SKÖNT att veta!) Linn försvinner på midsommarafton, men på midsommardagen får vi ha henne hemma åtminstone till middagen! 😀


Snart dags att skutta runt en sån här!

                                                                                                                                                 Efter pippin i kväll for Anna och jag tillbaka in till stan och till Tokerian där vi storhandlade inför helgen. Där såg vi ett och annat från djurparken. Man upphör aldrig att förvånas att somliga inte sitter bakom lås och bom, så att säga. En kamel syntes irra omkring skräckslagen liksom en trio flodhästar. Man undrar hur de senare ska överleva nu när djurskötaren har sagt upp sig. Jag menar, djur kan ju inte laga mat…

Anna och jag tramsade omkring under hela shoppingturen och betedde oss som de Tramsor vi är. Är det några som är tokiga på affären så är det nog vi. Det kanske är därför somliga tvärvänder när de får syn på oss bland varuhyllorna…


Ja, jag är en riktig Tramsa, jag erkänner!

                                                                                                                                              För tillfället är hostan rätt OK, men jag låter som om jag har druckit sju tunnor whisky och rökt lika många limpor cigg. Kan bara meddela att jag enbart druckit kaffe, vatten och mjölk idag och rökt har jag definitivt inte! Om man, som jag, har sett nån närstående vara väldigt sjuk i TBC och KOL, då tar man förr eller senare sitt förnuft till fånga och FIMPAR.

Nu har Tofflan kraxat färdigt för i afton och ska göra sig redo för sänggående eftersom det är tidig avfärd i morgon bitti.

Read Full Post »

« Newer Posts