Vigsel, vittnen och vin

Ett inlägg om gårdagens vigsel och lite annat.

Igår eftermiddag hade Fästmön och jag äran att vara vittnen när min nästanbror Magnus och hans Eva-Lena gifte sig i Stadshuset. De tu, som har levt i synd under 34 (!) år, hade beslutat att barnen (26 och 23?) äntligen skulle bli äkta. (<== detta är skämtsamt kärvänligt skrivet och sagt av makarna själva) Dessutom älskar de varandra – det är så uppenbart när man ser dem! – att vigseln främst av allt var en kärlekshandling.

Efter diverse akuta skilsmässor (!) anlände så vi vittnen sist.

Fint folk kommer sent

har man ju hört, men i det här fallet var det för att jag hade varit otydlig och Anna hade glömt en sak. Jag tror att vi var mer nervösa än de som skulle gifta sig.

Själva ceremonin var inte nån utdragen historia och vi vittnen fick intyga redan i förväg att det verkligen var Magnus och Eva-Lena som skulle gifta sig. Vigselförrättaren var högtidlig och samtidigt normalbeteende. Vi fick till och med fotografera honom.

Eva-Lena bar Magnus mormors svarta kinesiska sidenjacka. Magnus mormor, en syster till min morfar, var en otroligt vacker och nätt kvinna. Jackan passade Eva-Lena perfekt, som om den var sydd till henne!

Magnus hade valt sin farfars vigselring som sin vigselring, medan Eva-Lena fick en ring i vitt guld. Genom sidenjackan och farfarsringen var de som inte längre går på denna jord ändå med.

Efter vigselakten traskade vi till en låst Teaterbar på Uppsala Stadsteater. När vi så skakat galler ett tag visade det sig att dörren var öppen. De nygifta bjöd oss på eftermiddagslunch bestående av ljuvlig räkmacka och öl.

Här kommer några bilder från vigseln etc:

Detta bildspel kräver JavaScript.

De nygifta blev senare upphämtade av Taxi Moa. Gissningsvis skulle de hem och göra barn nu när det är tillåtet. Skämt åsido, vi tyckte att det skulle få kvällen för sig själva. Men vad skulle de ostyriga vittnena hitta på?

Det var bara fem minusgrader ute, men kändes som 25 grader kallt. Vi laddade på våra busskort och gick sen till Paris för att äta. Men hovmästarinnan lämnade oss i sticket och där stod vi som två fån. Så gör man verkligen inte mot två presumtiva gäster! Jag tvingades dessutom möta en Mytoman med sällskap. Nej, till Paris går vi aldrig mer för att försöka äta.

Vi bestämde oss i stället för att traska vidare till Vaksala torg och Soul food. Även om det inte är nån mångstjärnig restaurang serveras där god mat av trevlig personal.

Soulfoods meny är finfin och har gott i alla prisklasser.

Menyn är åt det amerikanska hållet samt inkluderar även pizzor. Anna valde en köttbit medan jag tog kycklingspett. Till båda serverades grönsaksgrillspett också, mycket gott! Idaho potatis med olika såser blev tillbehören. Och husets röda var ett enkelt, men gott vin.

Anna var jättefrusen.

Tack vare blåsten kändes det som sagt som om det var -25 grader ute. Vi var verkligen frusna! Därför ordinerade drUlrika var sin fyra konjak till kaffet på maten.

Ett glas konjak hjälpte oss att få upp värmen.

Vi tittade in på Torgkassen och fick med oss lördagsgodis hem. Vi kom lagom i tid för Stjärnorna på Slottet. Vår kväll avslutades sen med en hemsk film om en kvinna som dog alldeles ensam samt en film där två homosexuella män hängdes. Nej fy, det var fel avslutning på en annars förträfflig dag.

Och kanske blir det vår egen vigsel som firas nästa gång det är nån familjehögtid..? Vem vet…

DEN vigseln blir nog emellertid kanske inte i Jukkasjärvi som vi först tänkte… Möjligen om vi fryslortar får väldigt mycket konjak…

Livet är kort. Kortare än du nånsin vet.

Read Full Post »

Ersättningsbyte?

Jag funderar på det här med att ge bort sånt som man själv har fått – och att ersätta sånt man har haft sönder. Det är faktiskt så att jag inte ger bort nånting som jag själv har fått – utan att fråga givaren om det är OK. För det känns verkligen konstigt att ge bort nånting som nån i största välmening har gett en. Och ärligt talat ger jag ytterst sällan bort saker jag själv har fått. Jag tycker att det är ganska fräckt att ge bort andras gåvor.

Det finns till exempel i min ägo en fin diamantring med vitt guld. Jag fick den till min konfirmation av mamma och pappa och jag har aldrig burit den. Ringen är fin, men jag är inte överförtjust i vitt guld och jag gillar inte ringar där stenen/stenar sticker ut. Det är för opraktiskt för mig, helt enkelt. Men den här ringen kan jag inte ens fråga mamma om jag får ge bort! (Vem skulle jag ge den till, för det första?) Ringen är ett minne. Ett minne från en dag som var ganska häftig eftersom jag var ensam konfirmand.

En annan sak som snurrar är när man har sönder nåt på ett kalas. Hur hanterar man det? Jag minns en middag – ingen fylleorgie – jag var på. Vi serverades rödvin till maten, men jag var absolut inte påverkad när vi efter middagen spelade TP, tror jag. Trots det lyckades jag vispa till mitt glas så att rödvinet flög ut över den vita linneduken, en av värdinnornas vita blus samt en ljusblå sidenmatta från Kina…

Naturligtvis skämdes jag som en hund och lovade att fixa kemtvätt av mattan och om det inte lyckades lovade jag att lämna ersättning i form av pengar. Den andra värdinnan, hon som inte fick sin blus nerstänkt, var mycket tveksam och sur. Mattan var nämligen köpt i Kina och nån resa dit hade jag självklart inte råd att betala! Klart att det var urtrist, men det var en OLYCKA!

Jag hamnade ute i kylan – som den här vinflaskan.

Jag undrar vad Magdalena Ribbing säger om detta? I vart fall tycker hon att det inte är snyggt av en värd att göra en ekonomisk förtjänst på en olycka. Men antingen köper man nåt likadant som det man har haft sönder eller så ger man ersättning för det.

Hur som helst, jag ordnade kemtvätt – och de som utförde tvätten lyckades få bort vinfläckarna! Men jag har aldrig mer umgåtts med paret. Otroligt trist när det blir så, fast om man vet med sig att man ska bjuda på middag på ett trångt utrymme, då flyttar man nog undan sånt som man är jätterädd om. Till exempel ljusblå sidenmattor, inköpta i Kina…

Read Full Post »