Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilse’

Ett inlägg om en bok.


 

Flickan som älskade Tom Gordon Den lilla boken Flickan som älskade Tom Gordon är en Stephen King-bok som jag inte visste existerade förrän jag fick den i december. Men redan 1999, när den här boken kom ut, hade författaren skrivit över 30 böcker, översatts till 33 språk och sålt fler än 100 miljoner exemplar av sina böcker. Vad dessa siffror är idag har jag ingen aning om. Däremot vet jag att han är en skräckmästare av rang. Tack, Agneta, för boken!

Trisha McFarland är nio år den lördagen hon beger sig ut på en vandring med sin nyskilda mamma och brodern Pete. Där vägen blir till ett Y viker Trisha av för att kissa. Plötsligt är hon vilse i skogen. Läsaren får följa lilla Trischas kamp för att överleva. Hon har sin blåa Red Sox-tröja, sin träningströja med 36 Gordon på ryggen, sin keps och sin ryggsäck med matsäck för en dags utflykt. Hennes enda kontakt med världen utanför skogen är en freestyleradio. (Detta var före mobiltelefonernas utbredande och mp3-spelarnas intåg – och uttåg.) Hon låtsas att baseballspelaren Tom Gordon är med henne i skogen och skyddar henne. Men frågan är om han kan skydda henne från den där varelsen som finns där och som bland annat har slaktat rådjur…

Stephen King är verkligen en mästare på att bygga upp kusliga stämningar. Enligt bokens omslag ska detta vara en thriller. Det tycker jag inte riktigt stämmer, men visst är det en väldigt otäck historia. Tänk att gå vilse i skogen och dessutom bara vara nio år… Om jag skulle genrebestämma boken skulle jag kalla den en skräcknovell.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan ber om hjälp.


Det har blivit några utflykter i verkligheten
den senaste veckan. Jag har träffat flera spännande människor. Ett par av dem har berättat en eller flera av sina historier för mig. Det finns ytterligare en färgstark person vars liv och leverne är på väg att nedtecknas.

vässa pennan
Tofflans penna är vässad och redo.


Men det finns förstås massor
av människor där ute – och minst lika många historier. För alla bär vi ju på minst en historia, ett livsöde, nånting som har präglat oss djupt. Glatt eller sorgligt, häftigt eller fruktansvärt urjävligt.

Det är här jag vädjar till dig. Har du nån historia som du vill berätta för mig och som jag får skriva ner? Jag menar då sådana som ovan, som har haft stor betydelse för dig i ditt liv.

Släng iväg ett mejl till mig – e-post-adressen hittar du i högerspalten under bilden på mig – om du har tankar och funderingar och framför allt, en vilja att bjussa på din historia. Du kan till och med få vara anonym i texten.

För att sparka igång dina tankar lite följer här nedan en lista över några av mina historier som faktiskt inte är berättade än. Inte helt och fullt. Bara så att du kanske blir inspirerad och får en idé… (Alla ”rubrikerna” nedan är händelser som har inträffat i mitt liv, men historier som ännu inte har blivit berättade. Inte för så många, i alla fall…)

  • Rymde med mjölkmannen
  • Vilse i skogarna där ilsket lodjur siktats
  • Övertygad om att hon skulle dö, men tumörerna var godartade
  • Räddade hennes jobb. Tacken: ett hugg i ryggen
  • Mejl innehöll hänvisning till porrsajt
  • Romanen avslöjar allt – och alla
  • 45-åring blev bonusmamma till fyra


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag kan inte skriva om jobbet mer. Och skälet är att det snart inte finns att skriva om. Inte för mig.

Förmiddagen har gått i slow motion. Jag har försökt åstadkomma nåt vettigt, men det har mest blivit lite mejlande och lite jagande av konsult inför ett eventuellt kommande uppdrag åt denne.

Lunch bestämmer jag mig för att äta thailändsk . Det var 23 och en halv timma sen jag åt överhuvudtaget. Mitt lunchsällskap blir min bok. Jag äter och jag läser och jag ser genom tårar hur den ena föräldern försöker skapa nya jultraditioner åt två små flickor som vill hålla fast vid nåt som inte längre finns. Så är det i verkligheten också, kan jag meddela från min livsresa genom förhållanden där inte bara en förälder blir lämnad utan också barnen.


Thailändskt till lunch. 

                                                                                                                                                                     När jag läser om hur grannar som huvudpersonen trodde var vänner har fest utan att bjuda, hugger det i magen av igenkännande. Att stå utanför och höra festen som pågår där inne. Festen hos dem man trodde var ens vänner. Hur många är vi inte som har hört det ljudet på avstånd?

Jag går tillbaka i det småprickiga novemberregnet och ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. Det är som om jag inte minns vem jag är eller vart jag är på väg.


Jag ser inte skogen för alla träden riktigt skarpt. 

                                                                                                                                                            Till och med min tejpade mobilkamera gråter. Gråter så att färgerna måste justeras alltför överdrivet i Photoshop. Jag är vilse igen.


Färgerna och jag är vilse igen. 

Read Full Post »