Måste fler körkort dras in?

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.

---

 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…

Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens, enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: På lätt svenska

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Sonjas sista vilja

Ett inlägg om en bok.

Nu är det snart sex veckor sen jag var och klippte mig. Min frissa och jag brukar prata böcker. Tipsa varandra om böcker som vi kanske inte annars skulle ha valt att läsa. Och när jag fick håret klippt sist tipsade M mig om Åsa Hellbergs bok Sonjas sista vilja. Förra fredagen trillade den ner i min postbox och nu har jag läst ut den.

En dag dör Sonja Gustavsson knall och fall utanför Åhléns. Dödsfallet är inte på nåt sätt planerat, men inte heller oväntat. Däremot har Sonja planerat för vad som ska hända efteråt. Hennes tre bästa väninnor Rebecka, Susanne och Maggan ska få ärva henne. Och det är inte lite de får… Det handlar om både miljoner och investeringar. Men naturligtvis finns där villkor. En av dem hamnar i Paris, en i London och en på Mallorca. Alla tre får de var sitt projekt att ro iland.

Jag blir faktiskt rätt förbannad när jag läser den här boken. För vem har inte önskat sig så mycket av det som de tre vännerna får av sin fjärde kompis? Pengar, lyx, spännande uppdrag… Och så har den kluriga Sonja ett finger med i spelet till och med när det gäller deras kärleksrelationer.

Det här är en bok som inte på nåt vis är i Nobelprisklass. Detta är typisk kvinnolitteratur med inriktning mot tantsnusk. Jag skulle gärna sätta den i händerna på mamma, men jag vet inte riktigt om jag pallar. Boken innehåller nämligen en hel del sex och det gör mig generad. Och lite ointresserad. För det är ju heterosex.

Boken är lättläst och självklart vill man som läsare veta hur det går för de tre damerna. Men den saknar ett riktigt djup. Ett djup som skulle ha kunnat haft en plats mellan pärmarna.

Toffelbetyget blir medel.

Livet är kort.

Read Full Post »

Instagram – kan det va nåt???

Ett inlägg om Instagram.

Jag har sen ett tag tillbaka funderat på att skaffa Instagram. Under ett webinar i våras fick jag lite mer kött på benen. Ändå har jag inte kommit till skott. Vad är det då som hindrar mig?

En av mina bilder som jag INTE vill få snodd eller använd gratis.

Enligt Prav… Aftonbladet är Instagram världens bästa kanal för marknadsföring just nu. Som exempel lyfter de fram en kampanj för en ny bilmodell. Om man får syn på just den bilen kan man vara med och tävla om en provkörning av bilen.

Familjen använder Instagram och gör snygga bearbetningar av sina foton. Lägger på filter. Det kan man göra i Photoshop också – om man nu har Photoshop. Det är ju ett ganska dyrbart program. Instagram, däremot, är gratis. Fast gissningsvis är det begränsat vad du kan göra och dessutom bearbetar du dina bilder på din mobilskärm.

Det som håller mig tillbaka fortfarande är vad som händer med mina bilder om jag skickar upp dem via Instagram. Blir de allmänt gods då, precis som alla andra bilder jag skickar upp på till exempel Twitter och Foursquare? Vad som gäller för bilderna på bloggen är ju att jag är fotograf och jag har ensamrätt på dem. Sen vet jag förstås att det knycks lånas friskt. Det är väl OK – så länge man ber om lov. Eller åtminstone sätter ut fotografens namn… Hur är det med detta på Instagram??? Nån som vet???

När jag läser om villkoren hittar jag bland annat detta:

[…] Instagram does not claim ownership of any Content that you post on or through the Service. Instead, you hereby grant to Instagram a non-exclusive, fully paid and royalty-free, transferable, sub-licensable, worldwide license to use the Content that you post on or through the Service, […]

… och detta:

[…] Some of the Service is supported by advertising revenue and may display advertisements and promotions, and you hereby agree that Instagram may place such advertising and promotions on the Service or on, about, or in conjunction with your Content. The manner, mode and extent of such advertising and promotions are subject to change without specific notice to you. […]

Så nja… jag väntar nog ett tag. Men om jag hade ett företag…

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Jobbsökeri: De fyra första stegen

Ett inlägg om hur jag söker jobb. Och irritation över webbformulär.

Det är nog inte nån som läser min blogg som inte har uppfattat att jag söker jobb. Typ minst tre om dan (vardag), om jag inte har nån annan sorts jobbaktivitet för mig som möte på AF, intervju, träff med uppdragsgivare, skrivjobb etc.

För det mesta går det bra för mig med jobbsökeriet – från den här änden, vill säga. Sen gäller det förstås att attraktiva arbetsgivare nappar. DET är en annan femma…

Den som tror att det är ett latmansgöra att söka jobb tror fel. Därför ska jag nu beskriva hur jag går tillväga en typisk dag när jag söker jobb.

Sök och du skall finna. Förhoppningsvis…

Målet tre sökta jobb per vardag anses som högt satt av de flesta. Jag är ganska hård mot mig själv. Tack vare disciplinen är det sällan jag misslyckas. Men det händer. Då gäller det att ta nya tag och leta vidare och bredare.

Steg ett är förstås att leta och hitta intressanta jobb att söka. Jag söker inga andra jobb än jag vill ha. Vanligen har jag inga problem med att hitta minst tre per dag. Men som du förstår tar det tid att leta. Jag använder mig av Twitter där MedieJobb är en förträfflig tjänst som är alldeles gratis. Här hittar jag just den typ av jobb jag söker – över hela Sverige (fast mest i Stockholmsområdet).

Platsbanken kollar jag förstås dagligen, men under mina tre första veckor som arbetssökande har jag bara hittat två jobb där. Mina erfarenheter av vissa företag som annonserar på Platsbanken är inte heller goda. Vissa är rena lurendrejare och det är anmärkningsvärt att Platsbanken tar in annonser från dessa. Man hade hoppats på lite bättre koll från den myndighet AF nu är…

Vidare är jag sen länge registrerad hos olika bemanningsföretag, men därifrån kommer ytterst sällan några bra jobbtips (man kan prenumerera på såna tips). Jag känner också att det inte är särskilt bra villkor att jobba som konsult och bli uthyrd… Låga löner, få semesterdagar och sällan några bra förmåner. Det sämsta är nog att tillvaron är osäker. Man är ”uthyrd” en viss tid och sen tar det slut. Att det är få semesterdagar kan jag leva med, för jag älskar att jobba. Men jag vill ha lön efter min erfarenhet och jag trivs inte med en osäker tillvaro.

Inte många semesterdagar får man som konsult på bemanningsföretag.

Steg två är att ha ett bra och uppdaterat CV. Jag försöker redigera mitt åtminstone en gång i månaden. Det finns alltid saker att förbättra.

Steg tre är sen att skriva ansökningar. Det är ett kapitel för sig! Jag har en mall jag utgår ifrån, men jag skriver personliga ansökningar till vart och ett av jobben jag söker. Det är viktigt, tycker jag! Vilka arbetsgivare vill ha standardbrev som alla andra får också? Hur pass intresserad är den sökande då av jobbet?

Efter ett tag blir man ganska driven. Det går snabbt att skriva ansökningar. Men… det som kan kärva till det är alla dessa webbformulär som en del arbetsgivare tycks älska. Jag förstår inte riktigt vitsen med dem. Visst, arbetsgivarna får alla ansökningar uppställda på samma sätt. Men, ärligt talat, är det det man vill ha? Vill man inte ha någon/några som sticker ut ur mängden? Just den där pärlan man söker?.. Ibland undrar jag. En del arbetsgivare har dessutom formulär som är tekniskt krångliga att fylla i. Och när saker och ting är utformade efter nån sorts standard blir det svårt. Mina utbildningar och mina arbetslivserfarenheter är inte på nåt sätt standardiserade…

Men värst av alla webbformulär är dessa där man ska sitta och lägga in kurs efter kurs, jobb efter jobb… Det vill säga så gott som exakt det som redan står i mitt prydliga CV! Vad är vitsen med detta??? Snacka om slöseri med min tid!

Formulär till förbannelse och förtret.

Steg fyra innebär att jag skriver ner några rader om varje sökt tjänst i ett Excelformulär som jag har gjort. På så vis har jag total koll på exakt vilka jobb jag har sökt och när, liksom när ansökningstiden går ut, när det är tillträde och kontaktperson på företaget/motsvarande. Det underlättar också sen när jag ska rapportera till AF Kundtjänst om vilka jobb jag har sökt. För det ska jag göra en gång i månaden. Det blir intressant att höra hur många jobb de vill höra att jag har sökt. På tre veckor har jag sökt närmare 35 jobb. Det blir inte riktigt tre om dan (vardag), det blir 2,33 sökta jobb per vardag, men jag har haft ovan nämnda jobbaktiviteter för mig också.

Vad händer sen??? När jag har sökt alla dessa jobb, vill säga..? Sitter jag och rullar tummarna då? Nej, inte riktigt. Men DET blir ett ämne för ett nytt blogginlägg!

Igår kväll kom UppsalaTidningen. I den fann jag en gammal hederlig radannons med en sorts ledigt jobb. Lite gullig annons, tycker jag allt:

Hushållshjälp sökes! Kanske lite stavningshjälp också för denna f d universitetsanställd*…

Har du några bra jobbsökartips??? Jag tar gärna emot dem i kommentarer till det här inlägget!

Livet är kort.

Read Full Post »

Smslån via mäklare..?

Jag har ju tidigare skrivit om smslån och framhållit hur kluven jag är till desamma. Ett smslån ser jag snarast som ett synnerligen kortfristigt lån och i absoluta nödfall. För man ska komma ihåg att ett lån alltid är ett lån. Och lån ska alltid betalas tillbaka.

När jag surfade runt lite hittade jag smslånmäklare.se och halkade in för att kika vad det var. En mäklare för smslån… Tog mig en titt på sajten för att se om den skulle kunna vara till nån hjälp ifall jag möjligen skulle vilja smslåna.

En mäklare för smslån, kan det vara nåt..?

Det första jag reagerar på är en logga – se ovan! – som är tänkt att ge ett förtroendeingivande intryck med sin krona och allt. Fast när man har misslyckats att centrera kronan över hela texten, sjunker mitt förtroende en del… (Yrkesskada!)

Utöver detta ger startsidan emellertid ett gott intryck. Sidan är ren, vilket tilltalar mig. Texten är enkel att förstå, nåt jag också gillar. För det här med pengar är viktigt och det är ofta alltför lätt att krångla till saker. Jag gillar också det sista stycket som uppmanar besökaren till eftertanke innan man tar ett smslån. Vidare finns där en topplista över smslånegivare, en lista som är sammanställd av smslånmäklare.se enligt vissa kriterier. För att hamna på listan har man bland annat jämfört villkor och räntor, hur snabbt man kan få lånet med mera.

Övriga undersidor fortsätter i samma rena stil. Under Nyheter kan man läsa om en del lånegivare, men också om syftet med den här sajten och dess mål:

Smslånmäklare satsar på att bli den största portalen för smslån 2012.

Undersidan om Ränta innehåller en del irriterande korrekturfel och kunde språkligt sett vara bättre formulerad. Sidan Välja rätt ger ingen som helst hjälp att göra just det – men hänvisar ofta till smslånmäklare.se som den rätta att hjälpa till när man överväger smslån…

Det är möjligt att jag skulle välja att gå genom den här sajten/portalen om jag funderade på att ta ett smslån, men nu är detta inte aktuellt för min del.

Livet är kort.

Read Full Post »

Gör guld till pengar..?

Allt fler företag och sajter poppar upp som vill få oss att sälja vårt byrålådsguld. Alltså sånt guld vi bara har liggande och inte använder. Ett av de allra första företagen i Sverige som kunde erbjuda oss att sälja vårt guld genom att företaget köper det via internet är smsguld.se. Jag har kikat närmare på hemsidan och tjänsten för att se om det kan vara nåt för mig.

Inget av guldet på bilden är till salu!!!

Överst på sidan kan man läsa om hur enkelt det är och hur man gör. Instruktionerna är tydliga och det framgår att man inte förbinder sig att sälja nånting bara för att man skickar efter ett så kallat Guldpaket. Sen kommer det som kanske är viktigast för många – en prislista. Där står angett hur högt grampriset är för guld med olika karathalter. Vidare finns några få, men viktiga villkor angivna – bland annat om utbetalning av pengar.

Det som inte känns riktigt bra på sidan är att Frågor och Svar inte innehåller nån klickbar länk. Detta ger intryck av att sidan är så ny att man kanske inte har hunnit lägga ut några FAQ. Men det står ju att företaget är först i Sverige med att köpa guld via internet, så då kan rimligtvis sidan inte vara så himla ny. Dessutom är FAQ viktiga saker och jag tycker att det borde prioriteras!

Vidare är kontaktuppgifterna alldeles för små och osynliga i sidfoten. I mitten av sidan finns emellertid ett telefonnummer inklusive uppgifter om öppettider till en Kundtjänst. Ett telefonnummer som fungerar, för övrigt. (Jag har provringt.) Där står också att man kan mejla om man har frågor, men e-postadressen ligger knappt synlig i sidfoten respektive under en flik med liten stil, Kontakta oss, i sidhuvudet. För att förenkla för presumtiva kunder borde det vara hur lätt och smart som helst att lägga e-postadressen helt synlig intill telefonnumret.

Jag är inte helt säker på var miljöaspekten ligger riktigt i att återvinna guld. Enligt undersidan Återvinn ditt guld sparar man naturresurser och bekämpar klimatförändringen, men det framgår inte riktigt på vilket sätt/hur man gör det.

I sidhuvudet  sägs via en symbol att 120 000 kunder är nöjda. Personligen känner jag mig inte mogen att bli kund, så jag kan ju egentligen inte uttala mig om hur bra den här tjänsten är. Men det som allra mest får mig att inte bli kund är det faktum att jag har svårt att sälja sånt som jag en gång har fått av nån – även om det är en skitful, men värdefull guldbrosch, typ…

Read Full Post »

Lätt att bli lurad, svårt att få rätt – i telefonen

Du som då och då läser min blogg har säkert noterat att telefonförsäljare inte tillhör min favoritgrupp av människor. Jag tycker att det är jobbigt när detta rappkäftade, snabbtalande folk ringer. Oavsett vad de säger och vad de säljer för fantastisk vara eller tjänst är de ju endast ute efter en enda sak: att sälja nånting till mig.

I dagens lokalblaskas bilaga UNT Affärer (dagens bilaga ligger inte ute på hemsidan än, endast förra veckans!) hittar jag en intressant artikel om hur lätt det faktiskt är att bli lurad av telefonförsäljare, men hur svårt det är att få rätt mot dem när det uppstår en tvist.

Rickard Faivre jobbar som jurist på Konsumentverket och han har både åsikter och goda råd om telefonförsäljare. Ett av råden är att aldrig avtala nåt på telefon. När en telefonförsäljare ringer till honom

[…] säger jag bara mitt namn och nej, nej, nej. Sedan lägger jag på. Säger du ja på något ställe under samtalet, kan de klippa in det hur de vill för att kunna hävda att ha ingått avtal. […]

Ett telefonavtal i Sverige ingår i avtalsfriheten. Detta innebär att telefonavtal är lagliga och lika bindande som pappersavtal. Men metoderna att få till telefonavtal kan ju vara diskutabla… Att tänka på är att om det uppstår en tvist, så är det ju nästan omöjligt att komma ihåg vad som har sagts och exakt hur. Man har emellertid som konsument två veckors ångerrätt som är lagstadgad, men det kan ändå vara svårt att få rätt eftersom telefonförsäljaren flera veckor senare kan påstå att du aldrig har hört av dig för att häva avtalet.

Extra intressant blir att läsa om Rickard Faivres egen erfarenhet med en säljare som ringde upp och frågade ut honom om hans pensionssparande. Personen ringde på uppdrag av Rickard Faivres bank, trots att han sagt att han inte ville ha några samtal. När han sen konfronterade sin bank erkände de att de hade lämnat ut hans uppgifter till företaget och bad om ursäkt. Men då var det försent och Rickard Faivre flyttade alla sina affärer till en annan bank.

Ofta ringer telefonförsäljare till människor som är äldre och ensamma. Det här är människor som kanske vill prata bort en stund med nån, men HEPP så har de ingått ett avtal. Detta är ett riktigt lågt sätt att sälja, tycker jag.

Några av Rickard Faivres råd för att undvika telefonförsäljarfällorna är:

• Ingå inga avtal per telefon när nån säljare ringer upp dig.
• Om du ändå ingår avtal per telefon, anteckna alla villkor och läs upp dem för säljaren
• Begär papperskopia på avtalet
• Hamnar du i tvist ska du bestrida hela vägen från företaget till kronofogden. Det är nämligen upp till företaget att bevisa att ni ingått avtal.
• Spela in samtalet
• Utnyttja ångerrätten inom två veckor och kräv en bekräftelse.

Jag själv har till exempel blivit pålurad ett avtal hos Telia via en telefonförsäljare, men jag utnyttjade ångerrätten, bad om skriftlig bekräftelse och fick rätt. En ung vuxen i mitt närområde blev pålurad ett abonnemang hos ComHem av en försäljare. (Ett abonnemang fanns redan i hemmet.) Om han ångrade sig var det bara att skicka tillbaka grejorna, fick den unge höra. Så var inte fallet. Men jag fick även detta hävt genom att jag skrev till företaget och skickade brevet rekommenderat.

Vidare höll jag på att börja jobba hos ett företag med liknande affärsmetoder nu i vintras, men jag tackade nej när jag insåg att det gick ut på att lura människor. Tyvärr växer den här typen av företag upp som svampar överallt. Och det enda man kan göra är att vara försiktig, och som Rickard Faivre och jag gör:

Säg nej, nej, nej och lägg på! Eller tryck av, som man också kan göra idag när man bryter ett samtal.

Read Full Post »

Het dag vid floden

Den ursprungliga tanken idag var att vi skulle ge oss av till Stormarknaden och inhandla shorts till Fästmön. Men det gick bara inte. Det var liksom sol- och badväder, det fick till och med jag erkänna.

Ibland blir jag så trött på mig själv för att jag alltid i första hand vill tillgodose andras behov och önskningar. Men allra värst är jag när jag blir livrädd – fast jag så gärna vill göra nåt. Att åka och bada är ett typiskt exempel. Det tar emot. Det tar emot att sitta så gott som naken bland andra så gott som nakna människor. Jag är en valross, en koloss vid det här laget. Det finns ingen annan än mig själv att skylla på. Jag har ätit mig till den här kroppen och jag har suttit stilla och låtit det onyttiga ta fäste. MEN… jag vill högst ogärna visa upp denna lekamen, ty jag är ICKE STOLT över den.

Så ibland vill jag dra mig undan. Allt utanför hemmets väggar känns livsfarligt – fast DET har inte bara med kroppen att göra. Och det tar på att utsätta sig för livsfara, bara så du vet. Det gjorde jag idag. Tro det eller ej – men jag överlevde! Nu sitter jag här vid datorn och bloggar.

Villkor. Det är alltid på nåns villkor. Ibland stämmer våra villkor ihop. Ibland låtsas vi att villkoren stämmer ihop. En del gånger kompromissar vi. Och så händer det att vi är kompromisslösa. Vägrar samarbeta.

Självömkan satt jag och tänkte på när de andra badade och hade kul och jag satt ensam i skuggan på min filt.*

De Fyras Gäng badar – från vänster Jerry, Anna, Linn och Elias.

                                                                                                                                                                  Ja, hon som stalkar mig, hon som hade sagt till nån att jag ägnade mig åt självömkan, hon hade nog rätt. Det är så jävla synd om mig (NOT!).

Filten jag satt på var i alla fall rätt fin.

                                                                                                                                                              När jag väl landade var det hur mysigt som helst att få gosa med Elias, prata med Jerry och beundra Linns ursnygga bikini. Frida saknade jag, för jag hade velat se hur hennes nyklippta hår blev, men jag får väl åka över nån dag när mamma har kommit och kolla.

Killarna O skoj-fajtades och än så länge vinner pappa. Men han ska nog passa sig…

                                                                                                                                                             Vi gav trion och lift ut till Morgonen i Förorten innan vi åkte hem till en ändå hyfsat sval lägenhet i Nyby. La oss i sovrummet och lät takfläkten svalka oss och torka några tårar som föll.

Anna fick en superidé om middagen – räkor! Så jag plockade fram ett kilo ur frysen och nu ligger det och tinar. Vi slängde på oss sandaler och traskade över rondellen till Tokerian och inhandlade aioli, bröd, kex, avocado och så lördagsgodis, förstås.

På Tokerian fanns det massor av kategorierna Tokigt & Slugt, men det är för varmt för en uttömmande rapport. Såg nog ett och annat surkart och kände bara

Orka!..

En trevlig dam i vitt kom fram till Anna och la handen på hennes rygg.

Men lilla vän, ska du sitta och sova i natt?

Anna hade vid det här laget blivit illröd på främst övre delen av ryggen. Det ser verkligen ont ut och när vi kom hem slängde jag in henne i duschen. Efteråt smorde jag henne med after sun-kräm, både baksidan och framsidan – jag är så hjälpsam, så, när jag vill. 😀

Illröd!

                                                                                                                                                              Nu ska jag gå och kolla om det MÖJLIGEN finns en kall öl jag kan sprätta medan jag lägger sista handen vid detta blogginlägg och sen korkar upp en flaska vitt till räkorna.

PS Det fanns det! 😛

* Jag har soleksem, så det var därför jag satt i skuggan.

Read Full Post »