Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilja’

Ett inlägg om väder och vind och om att knyta kontakter. 


Regnet kom äntligen igår kväll.
Lagom till Morden i Midsomer smattrade det mot tak och fönsterbleck så där hemtrevligt som bara sommarregn kan smattra. Så där så att man verkligen känner hur tillåtet det är att vara inomhus idag. För det dåliga vädret har fortsatt. I skrivande stund vräker det ner. Jag gillar verkligen regn!

Nu kan jag fortsätta att nätverka framför datorn! Ifall du har missat det så har jag reggat mig på LinkedIn. Jag har inte alltid så lätt att gilla vissa sociala medier, men detta tilltalade mig eftersom det handlar uteslutande om jobb och kompetenser. Jag är långt ifrån världsbäst på det. Jag stapplar fram, famlar, försöker få till en profil som är jag.

Ulrika Hurtig

Jag.


En bra grej
är att man kan ge varandra rekommendationer, till exempel kollegor emellan eller affärspartners. Men det som slår mig ganska omgående är somligas ointresse av att såväl knyta kontakter som att lämna rekommendationer. Vi är tillbaka till det där att den som har jobb har råd att vara lite seg på att hjälpa andra.

Man kan inte få rekommendationer av nån som inte har accepterat ens kontaktförsök. Det tycks ta tid att svara på en sån förfrågan också, men jag har i skrivande stund 17 kontakter. En av dem har tagit kontakt med mig, resten har jag kontaktat. Jag har bett om fyra rekommendationer från olika håll. Så här har det gått:

  • En svarade att h*n inte minns vad jag hade för uppgifter
  • En svarade att h*n inte vet hur man skriver rekommendationer (h*n har flera hundra själv…)
  • En har inte svarat alls
  • En har lämnat en rekommendation, en fin sån, dessutom.

Jag skulle önska att alla ni som har jobb för ett ögonblick kunde sätta er in i hur det är att inte ha jobb. Då kanske ni skulle orka/vilja/klara av att skriva några rader. Och är det så att du inte har nån lust att skriva en rekommendation, säg det då så jag slipper sitta och vänta/tro/hoppas.

I övrigt är det inte helt enkelt att få till nånting bra. Jag hittar inga instruktioner på LinkedIn. Men det finns förstås inga färdiga mallar för hur man gör. Var och en gör som den vill. Målet för somliga kanske är att få många kontakter, men för en del handlar det om att få kontakter som leder ut i arbetslivet igen.

Man kan knyta kontakter med vänner också och det har jag gjort. Men vi pratar inte socialt på LinkedIn, det finns det andra fora för. Jag noterade också vem som var allra först att svara på en kontaktinbjudan från mig. Det var fru Nätverk herself, Fatou, förstås! Tyvärr kan jag inte skriva nån rekommendation om henne, för hon är ”bara” min vän på LinkedIn, vi har aldrig jobbat ihop. Men söker du en driven och målmedveten kvinna som skulle kunna sälja sin pappas gamla slips till dig och som har diplomatin i blodet utan att alls vara mesig – då är Fatou alldeles rätt att anställa! Bara så du vet. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg, få ord, två bilder.


Ibland är det rent magiskt här.
Ibland är här så vackert att det gör ont ända längst in.

Julikväll vid Vätterpromenaden.

Julikväll vid Vätterpromenaden.


I kväll har jag gått här för sista gången
på länge. Den här sjön, den här promenaden där jag har stått och längtat. Efter vad? Till vad?

Och solen sjönk ner som en apelsin på parkeringen medan mina tankar redan var härifrån, till den mest älskade. För det är där jag hör hemma numera. Det här är inte mitt hem.

Solnedgång

Solen som en apelsin.


Det var länge sen jag hörde hemma här.
Jag har gått här i några dagar på dessa gator och vid sjön. Ställen mina fötter trampade som barn. Nu är jag en främling. Och jag har lagt bort det barnsliga. Uppsala är min vuxliga stad. Den kalla, hårda staden. Men ändå staden där mitt hjärta finns. För här finns det inte.

Vätterstadens magi är ändå kvar inuti, vad jag än har sagt och tyckt och känt. Jag skulle ha kunnat skapa nånting här. Här, där ljuset är magiskt. Här, där jag aldrig passade in. Min själ for vidare tillsammans med min kropp. Jag ville nånting mer än vad jag trodde mig kunna hitta här. Ingen magi kan ta bort alla år.


Livet är kort.

Read Full Post »

Tidigt i morse började jag läsa Rikard Woffs självbiografi, Rikitikitavi. Och det var när jag läste inledningen som jag kunde formulera tankar och ord och skäl till varför jag bloggar såsom jag gör, delvis. Jag tänker på de dagboksliknande inläggen.

Rikard Wolff skriver att hans pappa alltid förde dagbok, åtminstone några rader varje dag. Men när pappan dog ville mamman varken ha de efterlämnade pappren eller fotona. Så var det lite när min pappa dog också, även om det inte handlade om vilja. Även min pappa skrev små dagböcker och just några rader varje dag. Det kunde handla om allt ifrån vem som hade ringt under dan eller dödsfall bland släkt och vänner.

Även min pappa skrev små dagboksanteckningar.


När min mamma skulle flytta
från huset var vi tvungna att gå igenom allt. Vi var också, till skillnad från Rikard Wolff, tvungna att kasta pappas alla dagböcker. Rickard Wolff tog hand om sin pappas papper och foton med avsikten att skriva en bok. Min livssituation gjorde det inte möjligt för mig att göra på samma sätt. Detta samt det faktum att mamma tvingades sälja en massa fin, rysk konst som varit i pappas familjs ägo, för en spottstyver via en lurig auktionsman, sörjer jag otroligt idag. Och det underlättar ju inte mitt bearbetande med syfte att kunna förlåta somliga för att de förstörde det liv jag hade för fyra år sen. Nej, jag kan inte förlåta. Jag kan nog aldrig förlåta. Eller… jag är rätt långt från att förlåta.

Men jag kan lämna nånting efter mig som ingen kan kasta. Inte för att jag efterlämnar några barn, som skulle vara intresserade – min släkt dör ut med mig. Den här bloggen kan förstås också dö, raderas, men det går att få cachade kopior. Mina ord ska alltid finnas ute i cyberspace. Och den som häcklar mina ord, den är en hård och empatioförmögen person. Ingen har nånsin tvingat nån att läsa här. Jag bara ger dig mitt liv. Det är bara så, en stor del av syftet med bloggen. Jag lämnar nånting efter mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, på den här bloggen kan du inte läsa om sport och idrott. Det är bara att vända om det är så att du hade tänkt dig sportinlägg. I övrigt i omvärlden är det visst nåt som OSar just nu. Och jag tänker nog låta det OSa ifred och spana om det har vatt nåt utanför arenan i London (jorå, lite är jag med). Det här har jag vaskat fram:

  • Dåligt med äpplen i år. Gillar du äpplen? Då kanske du blir besviken i år på tillgången och gissningsvis priset (brukar ju hänga samman). Troligen blir skörden en fjärdedel mindre än vanligt. Det beror mest på köldknäppen i april.
  • Nytt läkemedel kanske kan bota beroendesjukdomar. Rubriken lyder egentligen Ny medicin kan bota alkoholism, men så enkelt och klart tror jag inte att det är. Alkoholberoende anses idag vara en hjärnsjukdom därför att alkoholen förändrar hjärnans belöningssystem. Svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson håller nu på att ta fram ett medel som gör att dopaminet stabiliseras eller jämnas ut i hjärnan. Självklart önskar jag Arvid lycka till, men tänker att man också måste jobba med viljan att förändra ett beteende.
  • Dags för Pride – även i media. Nu börjar det ju dra ihop sig till Pride (startar nästa vecka). Och då lär vi alla kunna läsa en massa om HBTQ-frågor i media  – om nu inte nåt annat OSande tar över. På Stan har en hel guide till Pride. Vem som har gjort urvalet vet jag inte, men det är synnerligen blandat…
  • ”Det finns inga regler för Pride.” Det säger Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride i en intervju. Nej, så kanske det är, men jag tycker att det borde finnas en regel som säger att ingen utesluts från Pride. Syftet med vilken Pride som helst är väl ändå stolthet, inte högmod??? Samtidigt tycker jag att det är att sätta regler när man utesluter vissa grupper, alltså att det Anna Brittesland säger är motsägelsefullt. Och att kalla evenemanget här i våras för Uppsala Pride känns väldigt fel för mig. Hela Uppsala är inte vänster.
  • Fransmännen ska bli trevligare. Jepp, fransmän och särskilt parisare anses vara otrevliga. Och det har de faktiskt erkänt i en undersökning. Men nu ska de bli trevligare – i alla fall i tunnelbanan och på bussar. Det franska transportförtaget RATP har nu en kampanj – för trevlighet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina, de kommer från en artikel i Dagens Nyheter. Det finns en lögn, enligt artikeln som hänvisar till såväl psykologer som undersökningar. Och den är att föräldrar älskar sina barn lika mycket.

Mina bonusbarn på skolfoton tagna 2009, tror jag.


Troligen är det en hemlighet
som många föräldrar gömmer längst in. Få skulle erkänna det öppet att man föredrog ett av sina barn framför det eller de andra. Men eftersom barn har olika temperament finns det vissa barn i syskonskaran som föräldrarna går bättre ihop med, menar psykologen Per Johansson vid universitetet i Lund. En amerikansk professor följde 384 syskonpar under tre år. Hon filmade konflikter med föräldrarna. Slutsatsen hon drog var att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna verkligen visade en förkärlek för ett av barnen.

Men vad beror skillnaden på? Visst kan det ha att göra med temperament, men enligt forskarna ligger förstfödda bra till. Föräldrar gillar också barn som är mest lika dem själva, enligt forskarna. Kön kan också spela in på så sätt att mammor gillar söner mest och pappor döttrar.

Psykologen Per i Lund sammanfattar det hela så här:

[…] vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem […]

Själv har jag varken syskon eller barn, så jag vet inte alls hur det är. Mina föräldrar fick visst högsta vinsten med en gång för 50 år sen och nöjde sig med den. Skämt åsido, det fanns andra skäl till att jag inte fick syskon. Och mina skäl till att jag inte har skaffat barn är att jag inte har velat – mest därför att jag inte har träffat nån som jag vill ha barn med. För jag är av den åsikten att  ett barn ska man vara två om. På ålderns höst (typ jag var… 45) fick jag plötsligt fyra bonusbarn. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem lika mycket alla fyra. Det vet jag för jag kan bli arg på dem, jag kan bli ledsen för deras skull och jag kan glädjas med dem när det går bra. Men de är inte mina barn och det är inte mitt uppdrag att uppfostra eller försörja dem, det har de två riktiga föräldrar som gör. För övrigt är två av dem vuxna nu, så…

Jag vågar knappt ställa frågan, för jag tror inte jag får några svar, men tror du att föräldrar älskar sina barn på olika sätt och gör du själv det?

Read Full Post »

Nu kan bananflugor, dessa irriterande små varelser, bli en viktig del i kampen för att hitta en bra behandling mot alkoholmissbruk. Forskare i USA har nämligen kommit fram till att bananflugor som nekas sex häver i sig alkohol. Men beteendet kan kontrolleras genom att man manipulerar en peptid i bananisarnas hjärnor. Kanske kan en liknande molekyl hittas hos människor, nåt som kan vara nyckeln till en behandling mot alkoholmissbruk.

En alkoholsugen lite sak – om den inte får sex. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)


Bananflugornas beteende
är ju på sätt och vis inte olikt människors. Men det som är intressant är att de kryp som får komma till inte är ett dugg begivna på alkohol. Forskarna har kommit på att beteendet styrs av en molekyl i flugornas hjärnor. En sorts strömbrytare som representerar belöningsnivån i hjärnan.

Så här gjorde forskarna:

Hanar placerades i två olika burar. I den ena fanns honor som precis hade parat sig och därför, på grund av en sexpeptid som sprutas in samtidigt med sperman, var helt ointresserade av sex. I den andra fanns villiga oskulder. [Jajamens!] Hanarna plockades sen ut och placerades i en egen bur. Där kunde de välja mellan mat från två olika sugrör, varav den ena maten var spetsad med 15 procent alkohol. Det visade sig att flugorna i den första buren drack sig redlöst berusade. Skillnaden syntes också i nivåerna av neuropeptid F i deras hjärnor. Ju mer sex, desto mer neuropeptid F.

Människan har en motsvarande peptid som heter neuropeptid Y. Och kanske kan denna vara en länk mellan människans psyke och vilja när det gäller att missbruka alkohol – och kanske andra droger.

Det som är lite intressant i det hela är att forskningen uppenbarligen enbart gäller missbrukare av han-kön. Frågan är om det hela skulle funka på en kvinna som missbrukar alkohol…

Read Full Post »

Ett faktum nyligen erfaret:

Folk håller inte ord och förstår inte klarspråk. Folk är nämligen så nyfikna, att den som så sent som igår sade sig inte kunna/vilja/hinna titta in hit före jul var inne och läste, flera gånger. Är jag så himla intressant? Och den som är anmäld för stalkning kan visst inte heller låta bli att titta in och läsa här. Det måste saknas nånting, typ förståelse för klarspråk eller bara empati… Eller vänner i verkliga livet, kanske..?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »