Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vilja’

Nej, på den här bloggen kan du inte läsa om sport och idrott. Det är bara att vända om det är så att du hade tänkt dig sportinlägg. I övrigt i omvärlden är det visst nåt som OSar just nu. Och jag tänker nog låta det OSa ifred och spana om det har vatt nåt utanför arenan i London (jorå, lite är jag med). Det här har jag vaskat fram:

  • Dåligt med äpplen i år. Gillar du äpplen? Då kanske du blir besviken i år på tillgången och gissningsvis priset (brukar ju hänga samman). Troligen blir skörden en fjärdedel mindre än vanligt. Det beror mest på köldknäppen i april.
  • Nytt läkemedel kanske kan bota beroendesjukdomar. Rubriken lyder egentligen Ny medicin kan bota alkoholism, men så enkelt och klart tror jag inte att det är. Alkoholberoende anses idag vara en hjärnsjukdom därför att alkoholen förändrar hjärnans belöningssystem. Svenske nobelpristagaren Arvid Carlsson håller nu på att ta fram ett medel som gör att dopaminet stabiliseras eller jämnas ut i hjärnan. Självklart önskar jag Arvid lycka till, men tänker att man också måste jobba med viljan att förändra ett beteende.
  • Dags för Pride – även i media. Nu börjar det ju dra ihop sig till Pride (startar nästa vecka). Och då lär vi alla kunna läsa en massa om HBTQ-frågor i media  – om nu inte nåt annat OSande tar över. På Stan har en hel guide till Pride. Vem som har gjort urvalet vet jag inte, men det är synnerligen blandat…
  • ”Det finns inga regler för Pride.” Det säger Anna Brittesland, en av arrangörerna för Uppsala Pride i en intervju. Nej, så kanske det är, men jag tycker att det borde finnas en regel som säger att ingen utesluts från Pride. Syftet med vilken Pride som helst är väl ändå stolthet, inte högmod??? Samtidigt tycker jag att det är att sätta regler när man utesluter vissa grupper, alltså att det Anna Brittesland säger är motsägelsefullt. Och att kalla evenemanget här i våras för Uppsala Pride känns väldigt fel för mig. Hela Uppsala är inte vänster.
  • Fransmännen ska bli trevligare. Jepp, fransmän och särskilt parisare anses vara otrevliga. Och det har de faktiskt erkänt i en undersökning. Men nu ska de bli trevligare – i alla fall i tunnelbanan och på bussar. Det franska transportförtaget RATP har nu en kampanj – för trevlighet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Orden i rubriken är inte mina, de kommer från en artikel i Dagens Nyheter. Det finns en lögn, enligt artikeln som hänvisar till såväl psykologer som undersökningar. Och den är att föräldrar älskar sina barn lika mycket.

Mina bonusbarn på skolfoton tagna 2009, tror jag.


Troligen är det en hemlighet
som många föräldrar gömmer längst in. Få skulle erkänna det öppet att man föredrog ett av sina barn framför det eller de andra. Men eftersom barn har olika temperament finns det vissa barn i syskonskaran som föräldrarna går bättre ihop med, menar psykologen Per Johansson vid universitetet i Lund. En amerikansk professor följde 384 syskonpar under tre år. Hon filmade konflikter med föräldrarna. Slutsatsen hon drog var att 65 procent av mammorna och 70 procent av papporna verkligen visade en förkärlek för ett av barnen.

Men vad beror skillnaden på? Visst kan det ha att göra med temperament, men enligt forskarna ligger förstfödda bra till. Föräldrar gillar också barn som är mest lika dem själva, enligt forskarna. Kön kan också spela in på så sätt att mammor gillar söner mest och pappor döttrar.

Psykologen Per i Lund sammanfattar det hela så här:

[…] vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem […]

Själv har jag varken syskon eller barn, så jag vet inte alls hur det är. Mina föräldrar fick visst högsta vinsten med en gång för 50 år sen och nöjde sig med den. Skämt åsido, det fanns andra skäl till att jag inte fick syskon. Och mina skäl till att jag inte har skaffat barn är att jag inte har velat – mest därför att jag inte har träffat nån som jag vill ha barn med. För jag är av den åsikten att  ett barn ska man vara två om. På ålderns höst (typ jag var… 45) fick jag plötsligt fyra bonusbarn. Och jag kan ärligt säga att jag älskar dem lika mycket alla fyra. Det vet jag för jag kan bli arg på dem, jag kan bli ledsen för deras skull och jag kan glädjas med dem när det går bra. Men de är inte mina barn och det är inte mitt uppdrag att uppfostra eller försörja dem, det har de två riktiga föräldrar som gör. För övrigt är två av dem vuxna nu, så…

Jag vågar knappt ställa frågan, för jag tror inte jag får några svar, men tror du att föräldrar älskar sina barn på olika sätt och gör du själv det?

Read Full Post »

Nu kan bananflugor, dessa irriterande små varelser, bli en viktig del i kampen för att hitta en bra behandling mot alkoholmissbruk. Forskare i USA har nämligen kommit fram till att bananflugor som nekas sex häver i sig alkohol. Men beteendet kan kontrolleras genom att man manipulerar en peptid i bananisarnas hjärnor. Kanske kan en liknande molekyl hittas hos människor, nåt som kan vara nyckeln till en behandling mot alkoholmissbruk.

En alkoholsugen lite sak – om den inte får sex. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)


Bananflugornas beteende
är ju på sätt och vis inte olikt människors. Men det som är intressant är att de kryp som får komma till inte är ett dugg begivna på alkohol. Forskarna har kommit på att beteendet styrs av en molekyl i flugornas hjärnor. En sorts strömbrytare som representerar belöningsnivån i hjärnan.

Så här gjorde forskarna:

Hanar placerades i två olika burar. I den ena fanns honor som precis hade parat sig och därför, på grund av en sexpeptid som sprutas in samtidigt med sperman, var helt ointresserade av sex. I den andra fanns villiga oskulder. [Jajamens!] Hanarna plockades sen ut och placerades i en egen bur. Där kunde de välja mellan mat från två olika sugrör, varav den ena maten var spetsad med 15 procent alkohol. Det visade sig att flugorna i den första buren drack sig redlöst berusade. Skillnaden syntes också i nivåerna av neuropeptid F i deras hjärnor. Ju mer sex, desto mer neuropeptid F.

Människan har en motsvarande peptid som heter neuropeptid Y. Och kanske kan denna vara en länk mellan människans psyke och vilja när det gäller att missbruka alkohol – och kanske andra droger.

Det som är lite intressant i det hela är att forskningen uppenbarligen enbart gäller missbrukare av han-kön. Frågan är om det hela skulle funka på en kvinna som missbrukar alkohol…

Read Full Post »

Ett faktum nyligen erfaret:

Folk håller inte ord och förstår inte klarspråk. Folk är nämligen så nyfikna, att den som så sent som igår sade sig inte kunna/vilja/hinna titta in hit före jul var inne och läste, flera gånger. Är jag så himla intressant? Och den som är anmäld för stalkning kan visst inte heller låta bli att titta in och läsa här. Det måste saknas nånting, typ förståelse för klarspråk eller bara empati… Eller vänner i verkliga livet, kanske..?

Read Full Post »

Morgonen var frusen. Kall. Det var halt att köra bil. Axeln värker.


Frusen morgon.

                                                                                                                                                           Jag fick ett besök på rummet. En modig människa. En som inte lät mina ord passera. Bara så där. Strax därpå ett telefonsamtal och så ett möte som ingav lite hopp. Eller kanske en tids (en månad) respit. Jag vet inte hur det blir, alla inblandade har inte sagt sitt.


Perhaps it died and went to heaven? 

                                                                                                                                                               Jag kanske griper efter tunna, tunna strån av hopp, men oavsett. Men gripreflexen finns kvar! Jag kanske inte är färdig än? Jag kanske till och med kan få lite julefrid att lysa in ett mitt stängda hjärta. I vart fall passerade jag nog Tomtens stuga – se själv!


”I ett hus vid skogens slut, lite tomte tittar ut…”

                                                                                                                                                              Även frusna ögonblick kan vara vackra! Även de döda ting som inte längre andas kan äga en skönhet. Jag är varken vacker eller skön, men jag är inte heller död än. Jag kan röra mig och se på sköna ting genom min tejpade mobilkameras öga.


Även döda ting kan äga en skönhet.

                                                                                                                                                             En äcklig lunch, men en god lunch med en bra lunchkamrat som också kämpar i samma helvete som jag. Nästan. Det går inte att jämföra helveten. Men ändå. Jag är glad för denna bekantskap!

Det som är fruset nu ska en gång tina upp och väckas till liv igen. Det är bara vi människor som somnar in en sista gång för alltid.


Detta ska väckas till liv igen.

                                                                                                                                                          Ett stort och varmt TACK till L, T och K! Till L för ditt mod, till T för dina vilja till handlingskraftig hjälp och till K för att jag tror att du är en riktig pärla. 

Read Full Post »

Jag kan inte säga annat än vokalen ovan. På onsdag klockan elva är det dags. Det smäller, liksom. Högt. Och jag måste bara lyckas och jag måste bara nå fram. För det här är nånting jag verkligen vill. Verkligen vill ha.

Klarar jag av det? Klarar jag av att motbevisa mig själv när det gäller min förmåga? Klarar jag av att visa för alla som har velat och vill mig ont att jag faktiskt duger?

Det här är sista chansen. Sista. Om jag inte lyckas…


Sista chansen…

Read Full Post »

Mitt spontana svar på rubriken är

JA!

För jag tycker att alla människor har intressanta historier att berätta om sina liv. Det behöver inte alltid vara  stora historier, uppseendeväckande händelser, sorgliga saker eller solskenssagor. Det kan vara om den lilla människan, den vi andra liknar.

Av de personliga historier som jag har hört är det främst två som har etsat sig fast. Den ena berättade en vän till mig första gången vi sågs. Den är så hemsk, så hemsk – och ändå var en av mina frågor

Varför skriver du inte om detta?

Men alla är inte som jag. Alla skriver inte ner sin historia – av olika skäl. Det kan vara hänsyn till familjen, det kan var att såren är för svåra, det kan vara på grund av hot, eller för att man inte vill eller tycker sig kunna. Jag har inte yppat ett ord om din historia till nån – du, som själv vet vem du är utan att jag behöver skriva ut ditt namn här. Din berättelse finns kvar inuti mig.

En annan av mina vänner som berättade sin historia för mig lät mig vidarebefordra här på bloggen. Du minns väl Rippes story? Berättelsen om en resa genom cancervården, en resa genom det omänskliga. En berättelse om en fruktansvärd sjukdom – och ett fruktansvärt bemötande. En stark och modig person, Rippe, som jag har äran att luncha med idag.

Jag har min historia. Den är inte riktigt färdigskriven än. Den finns till största delen nedtecknad och jag har låtit delar av den sippra ut här på bloggen. Men jag har inte bestämt mig än för vad jag ska göra med den.

Har DU en historia att berätta? Vill du berätta den anonymt eller öppet här via min blogg? Släng iväg ett mejl – adressen finns överst i högerspalten! – så kan vi diskutera om detta är lämpligt forum!

Read Full Post »

Jag älskar mitt kök. Men det har ett fel. Jag skulle vilja… Jag skulle vilja slippa se huset mitt emot utanför fönstret. Jag skulle vilja se… en köksträdgård, buskar, träd, en gräsmatta… En dörr direkt ut från köket till hela härligheten…


”…direkt […] till hela härligheten…”

                                                                                                                                                           Jag skulle vilja slippa höra ungar som skriker, ungar som släpar landbandymål över tennisbanans asfalt. Slippa ha före dettingar till grannar, slippa ha grannar som vänder sig bort för att slippa. Mig.

Jag skulle vilja bo i ett hus i skogen, ja. Jag skulle vilja bo där med ”min” Anna inklusive barnen ibland och odla grönsaker och blommor och skriva böcker och inte bekymra mig för räkningarna därför att jag kan leva på mitt skrivande. Och koka äpplemos och svartvinbärssaft!

Jag skulle vilja att inga operationer ställdes in i sista minuten, att antalet diagnoser förminskades, att den som har kränkt andra inte blev miljonär, att den som hellre fokuserar på andras problem i stället för sina egna skulle drabbas av ett uns självinsikt att ta tag i sitt eget liv…

Jag skulle vilja vakna och skratta. Så där hjärtligt som när jag ser på Anna och kärleken bara strömmar igenom kroppen och själen.

Önska, önska runt i ring. Önska kostar ingenting…

Read Full Post »

Jag snackar om rökning. Folkhälsoinstitutet har under åren 2008 – 2010 fått 69 miljoner kronor för att försöka få svenskarna att sluta röka. Men nu röker fler än nånsin…


Hur kan man låta sina pengar gå upp i rök?

                                                                                                                                                        För mig är det ofattbart att FLER än nånsin röker i denna upplysta tid vi lever i. Så gott som alla man pratar med vet att det är farligt att röka – att man skadar sig själv men också andra. Till och med andra som inte är födda än. Och så kostar det ju ganska mycket pengar att röka.

Folkhälsoinstitutet vill nu ta i med hårdhandskarna, enligt en artikel i Dagens Nyheter. Följande åtgärder är på förslag

  • Höj tobaksskatten med 5 procent årligen.
  •  Inför totalt marknadsförings- och exponeringsförbud – tobak ska inte få förvaras inom synhåll för konsumenterna.
  • Lagstifta om fler rökfria miljöer.
  • Jobba särskilt för att få unga under 18 år att låta bli att röka.

Jag kan inte hjälpa det, men jag känner att detta är lite för luddigt formulerade åtgärder. Jag saknar konkreta åtgärder i lagstiftningen. Vad menas till exempel med

fler rökfria miljöer

och HUR vill man

jobba särskilt för att få unga att låta bli att röka?

De senaste fem åren har 200 000 svenskar slutat röka. Det är bra. Men samtidigt röker tolv procent av alla män och lika många kvinnor. Bland männen är det en ökning med en procent jämfört med förra året. Statistiken visar också att över 40 procent av alla tjejer i gymnasiet röker, bland killarna ligger siffran runt 36 procent. Det är klara och tydliga ökningar i alla siffror – utom för kvinnorna där siffran är oförändrad.

Trycket är hårt på rökavvänjarna i primärvården. Och vissa arbetsplatser inför total rökfrihet. Men hur är det på skolorna? Enligt eleverna själva röks det på 80 procent av våra skolgårdar.

Jag har själv rökt, men slutade för över sex år sen. Jag tycker att rök och rökare luktar vidrigt illa, så illa att jag börjar få svårt att umgås med rökare och i rökiga miljöer. Att sluta röka är bland det bästa jag har gjort. Det var naturligtvis inte lätt och det var en lång process som ledde fram till beslutet. Jag tror att jag ”tänkte” i över ett år. Sen sökte jag och fick hjälp av min dåvarande husläkare. Jag har tagit ETT enda bloss sen jag slutade. Det var skitäckligt.

Det jag ville säga med den här slutklämmen på inlägget är att det går att sluta röka, även om man har rökt länge och mycket som jag. Men man behöver hjälp. Och vilken sorts hjälp är högst individuellt. Främst av allt, emellertid, behöver man viljan att sluta. Utan den går det inte.

Folkhälsoinstitutet och samhället i övrigt kan inte ge folk viljan att sluta röka. Men de kan göra allt för att underlätta för den som vill sluta att få hjälp genom att mer aktivit stödja rökavvänjare och rökavvänjningsaktiviteter. Och se till att rökavvänjningsläkemedel blir ÄNNU mer subventionerade än de är idag. Totalt rökförbud på skolgårdar är för övrigt en självklarhet.

Read Full Post »

Idag har jag kommit en bit på vägen. Jag har använt min envishet, mitt jävlaranamma och mitt mod. Det har gjort mig trött. Eller natten som var, den som var ganska mycket utan sömn, det är den som har gjort mig trött. Idag har jag gått på vilja. Det är jag glad för. Jag är stolt över mig själv.

Det finns dagar när jag inte vill kliva ur sängen alls. Jag vill ligga kvar och låtsas vara död för jag vill inte stiga upp i verkligheten. Den gör för ont. Ljuset är för obarmhärtigt, mitt jag orkar inte med människor – vi gör bara varandra illa. Det finns ett knep jag tar till dessa dagar. Jag följer Annas schema. Då kommer jag upp ur sängen, jag tvättar mig, klär på mig, skjutsar och utför sysslor här hemma. Sitter vid datorn. Letar jobb. Skriver. Och med skrivandet rinner det för det mest av mig, obehaget inför dagen.

Men nu är den har dagen snart slut. Jag har överlevt en dag till. Jag har tagit reda på saker, fått vissa klarheter, tagit ett par tjurar vid hornen. För en som alltid har klarat sig själv är det svårt att stå med mössan i handen och be om hjälp. För mig handlar det om en del av det projekt som kallas Att lära för mitt liv. Jag har tagit ytterligare steg mot att lära mig ödmjukhet. Jag har tusentals steg kvar.


Många spår i sanden, men många ska gå här flera gånger till…

Read Full Post »

« Newer Posts