Aldrig det bemanningsföretaget mer!

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.

---

 

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

• att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
• att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
• att inte läsa mejl är inte heller så smart.
• att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
• att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
• att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.

* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klämdagens dag?

Ett klämdags-inlägg.

---

 

Läste på Twitter på förmiddagen att någon undrade vilken dag vi firar idag. Skälet till att personen undrade var att det verkar vara så tomt på våra arbetsplatser. Så nån lustigkurre svarade:

Klämdagens dag?

Min arbetsplats. Här är väldigt lugnt idag…

I Kexfabriken (eller Besticklådan), där jag jobbar ett tag till, har vi begränsade öppettider idag. Men vi ska jobba som vanligt – annars får vi ansöka om semester eller komp. Jag var lite orolig att jag skulle få larma av och på i morse när jag anlände. Hade tur och slank in med postkillen. Och ett par själar förutom jag själv har sen dess dykt upp för att arbeta idag. Fast det är väääldigt lugnt.

Jag har städat lite på webbplatsens startsida, läst, besvarat och skrivit några mejl, tagit ett och annat telefonsamtal, planerat inför nästa vecka. Nu har jag en stund över och ägnar därför min RAST åt att skriva några rader samtidigt som jag tar en cappuccino vid datorn.

Solen lyser från en härligt blå himmel. Men det är betydligt kyligare, bara några grader varmt. Senare idag ska det bli sämre väder igen, hörde jag på bilradion i morse, och det ska komma nederbörd.

Innan jag lämnar orten jag arbetar på ska jag ha lunchat med en ny bekantskap. Inte vet jag hur det kom sig, men jag lyckades bjuda hem mig själv till personen ifråga på te och nybakade scones. Inte alls likt mig att vara så framfusig. Och jag brukar inte gå hem till människor den första gången jag träffar dem. Idag är det lite av praktiska skäl. Ett är att så många fik verkar fira Klämdagens dag, ett annat är att sconesbagaren bor på fem minuters gångavstånd från jobbet. Det blir perfa att få smaska i sig nåt gott och näringsrikt innan jag åker hem och fortsätter städa och stryka. Hade en tanke att jag skulle försöka ge mig på ballen* – det vill säga städa av där ute, rulla ut mattan, ställa upp möblerna etc. Men om vädret blir sämre skrinlägger jag den planen.

I afton blir det sen lugna puckar för min del. Även om jag inte gnäller så mycket här på bloggen har jag fortfarande ganska ont i ryggen. Jag försöker ta det försiktigt och när jag jobbar går jag ibland små inspektionsrundor på våningsplanet. Att stå och jobba funkar inte. Då gör det ont inte bara i ryggen utan i högerfoten, där en hälsporre gör idoga försök att påminna sig. Men i kväll fäller jag ner mig i min fåtölj och glor och lyssnar på lite schlager först, deckare sen. Jag har visst missat en del av båda under tiden jag var sjuk. Och förra fredagen var jag ju så extra dålig med inte bara ryggont utan magvärk och feber. Jag trodde inte att jag skulle kunna åka och jobba i måndags. Men det gick.

Fästmön är i skrivande stund på väg till ett viktigt möte. Jag hoppas förstås att det går bra för alla inblandade. Ut till Himlen i Förorten tänker jag mig under morgondagen för att stanna till söndag. På söndag kväll ska jag ladda för introduktionen av personen som ska ta över det jag har jobbat med från och med måndag. Själv stannar jag kvar på samma arbetsplats ett par månader till, men gör lite andra saker. Ungefär.

Vad gör du idag??? Firar du Klämdagens dag eller jobbar du??? Skriv gärna några rader och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På en räkmacka… eller nåt annat…

Ett inlägg om guldkanter i tillvaron.

---

 

Räkmacka, kaffe och bok – min lunch igår vid mitt bord hos Kurre.

Ingen bra natt i natt. Jag hade ont i ryggen och kunde inte sova. Eller jo. Jag somnade kanske runt tretiden för att vakna tre timmar senare – i gästsängen. Det fanns liksom inget annat alternativ: skulle jag få en blund i ögonen fick det bli sängen i gästrummet, den säng som är fastare än dubbelsängen.

Men det var inte bara ryggen som höll mig vaken utan också det jag skulle fundera på över natten vad gäller arbetet. Frampå småtimmarna hade jag ett förslag som jag la fram till chefen i morse. Vi var totalt överens och skakade hand.

Vad det innebär? Tja, inte nån räkmacka precis, som den jag åt till lunch igår när jag återvände till mitt bord i min hörna hos Kurres. Men det innebär två månader till på min nuvarande arbetsplats. Jag ska introducera en ny kollega på måndag i arbetet och därefter täcka upp efter en annan kollega som arbetar sin sista dag i morgon. Och nej. Jag fick inte det jobb jag hade sökt och den andra tjänsten ville jag inte alls ha, så den sökte jag inte. Nu ska du veta att jag inte är ett dugg ledsen, utan lättad. Självklart är jag orolig för framtiden – det har jag varit varje dag i över fem års tid nu – men det skulle kännas fel att stanna på en arbetsplats där man inte brinner för arbetet som pågår. Jag skulle aldrig kunna göra mitt bästa i längden. Nu kan jag göra mitt ganska bästa den korta tid som är kvar. Alltså lättnad.

Fästmön och jag har varit en tur ut till Förorten och utfört ett ärende. På vägen tillbaka tog vi var sin burgare på Max och handlade lite Sista april-gott på Tokerian. Jag jobbar ju i morgon fram till klockan 15, medan Anna är ledig. På torsdag sen är jag ledig, men Anna jobbar. På fredag, av alla dar, har Anna semester för ett viktigt möte, medan jag jobbar. Två timmar, har det visat sig. Därför ska jag faktiskt passa på att fika med en ny bekantskap i Märsta!

Orange is the new black från A & A.

Men nu är det fortfarande tisdag.  Vi har nyss kommit hem och jag har slitit upp ett grönt paket som jag hittade i min postbox. Man kan nästan tro att jag fyller 50 igen. Tack snälla människor – i det här fallet A & A, eller FEM och hennes sambo! Ni är för gulliga! Den här boken var totalt oväntad, men jag har hört gott om serien på Netflix som ju baserar sig på boken.

Perkolatorn har nu puttrat färdigt och vi har gofika på gång med mazariner. Jag har ju bara gofikat två (2) gånger tidigare idag – med tårta. Men eftersom jag gick ner sex kilo när jag var sjukskriven, måste jag ju bättra på kroppshyddan igen så jag inte försvinner helt. Eller hur? Det är det som kallas guldkanter – eller räkmackor – i tillvaron…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Plötsligt var dagen fulltecknad

Ett inlägg om uppvaknande och dagen som plötsligt blev så inbokad.

I morse… ja, morse och morse, förresten… Klockan var över nio när jag slog upp mina blå! Inte bra! Men det berodde på att vi satt och såg Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh i efterhand. Klockan var över midnatt innan vi kom i säng. Hur som helst, i morse vaknade jag med huvudvärk. Igen. Andra dan i rad jag fick ta en tablett. Misstänker starkt att jag borde fundera över mina ögon, min syn och bättre styrkor på de hjälpmedel jag har (linser och brillor). Operera går ju inte, enligt optikern. Dels är jag nämligen närsynt, dels har jag ett knepigt brytningsfel. När h*n sa så kände jag mig som en Picassotavla… Typ en sån här:

Picassoporträtt föreställande Dora Maar, om jag minns rätt. Den målades i alla fall 1938.

Jag ringde i alla fall Märkesverkstaden och det är drop in (utom vid lunchtid) för att få lampor bytta. Vi har bestämt att åka runt klockan 13. Lampbytet brukar gå snabbt och därefter blir det en tur till ett par affärer som ligger åt verkstadens håll för att bland inhandla fisk till middag. Fästmön har erbjudit sig att laga önskemiddag idag eftersom hon är ledig. Vi bestämde… torsk. Och ja, det kanske inte låter så roligt och önskansvärt, men Anna har ett thairecept i huvudet som lät väldigt gott. Men förts blev det frukost – när vi rensat matbordet på sin… dekoration…

Bordsdekoration hemsläpad av Anna. Fast vasen är min, vill jag ha till protokollet.

Anna påminde mig om att jag har ett viktigt möte som jag borde gå på i kväll. Det hade jag förträngt glömt bort, så det var bra att hon påminde mig. Tyvärr är det vid dum tid, klockan 18. Så antingen får vi äta önskemiddag före eller efter. Dessa möten har emellertid en tendens att dra ut på tiden, så det vete 17… Bara jag är hemma till klockan 21 för då är det Broadchurch på TV. Det börjar bli riktigt spännande nu.

Igår hittade jag flera intressanta jobb att söka. Ett av dem är jag särskilt intresserad av. Det gjorde liksom inte heller ont när en av ägarna mejlade igår kväll och sa att h*n skulle lägga in ett gott ord för mig hos den person som sköter rekryteringen. Vi får se! Det är inte riktigt min typ av… yrke, men delvis. Och det vore inte alls fel att anta nya utmaningar i denna form. Jag är spänd och hoppfull, förstås!

Det går inte att missa att det är höst nu. Idag är det lite mulet och björken utanför mitt arbetsrumsfönster har fått en del gula löv. Vissa löv har till och med fallit till marken…

”När löven faller ner…”

Det är dags för mig att, mycket försenad idag, söka några jobb. Jag brukar vara färdig vid den här tiden, men nu sov jag för länge idag. Dessbättre har huvudvärken gått över och jag har fått energipåfyllning av både kaffe och frukost. Jag är redo att sätta fart, denna dag som plötsligt blev lite fulltecknad…

Anna sitter vid Lapdancen och utför storverk. Jag är så nyfiken på vad hon åstadkommer. Misstänker starkt att bilden på mig, trapped between the bottom of the bed and the bed frame dyker upp på hennes blogg idag… Men man måste nog ändå säga att som man (jag) sår, får man (jag) skörda. Jag har väl lagt ut ett antal… lustiga bilder på Anna och nu kommer straffet med all säkerhet…

Blir du straffad idag också för nånting? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Och spela inte oskyldig nu!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Strålande söndag

Idag är det verkligen strålande väder! Det är sol, vårvindar friska och det är ganska varmt. Jag skulle kunna tänka mig att ta en promme till Gamla Uppsala för att kolla hur det går med grävandet där. Fast jag har ingen lust att gå ensam. Ingen alls.

Videkissarna är två.

Jag brukar väl aldrig ha några problem med att vara ensam och jag är ju van att vara ensam på helgerna eftersom Fästmön alltid jobbar om hon inte har barnen, det vill säga varannan helg. Men idag känns det trist. Vi kan liksom aldrig göra vuxensaker tillsammans, känns det som. Det som hägrar just nu är födelsedagslånghelgen, men svart som jag är ser jag alla möjliga scenarier som kan inträffa – och vi har inte ens avbeställningsskydd… Jag hoppas verkligen att jag får lön dan innan eftersom jag ska kunna betala för oss…

Dagarna går och efter idag är vi över hälften av april. Nu får det vara slut med snö, tycker jag! Maj månad innebär en del helgevenemang, tre som är planerade. Det känns lite för mycket för min plånbok och för min ork, så jag lär nog avstyra ett par. För visst är det väl så att det är den som har fyllt år som man ska ordna nåt för och inte tvärtom? (Frågan var retorisk.) Det räcker med att jag i ett svagt ögonblick lovade att fixa tre (3) tårtor till jobbet, men tack och lov ska Å dela med mig eftersom Å är en dag yngre än jag! Vi aprilbarn… Märkligt nog blir det tårtkalas på jobbet dan efter jag har flyttat till annat jobb för knappt tre månaders tjänst…

Livet tar så underliga svängar ibland och just idag är jag inte särskilt livad heller. Det blir nog bättre när jag får komma till jobbet i morgon. På förmiddagen väntar ett viktigt möte om den närmaste framtiden, så jag hoppas verkligen att jag känner mig stark och glad – såsom jag brukar göra. Vet inte varför denna svarta sopsäck plötsligt landade på mig. Jo, det vet jag, men det är inget jag kan eller orkar göra nåt åt mer än att ignorera och gå vidare. Men målen känner jag mig inte längre lika tvärsäker på eftersom jag är på väg att halka tillbaka in i en gammal roll som jag verkligen inte vill ha…

Read Full Post »

Äventyr på Thuns

Tisdagen idag var vikt åt ett besök på Thuns i Faringe. Den som har följt mig här på bloggen ett tag har kanske läst om mina tidigare äventyr och bravader i detta klädvaruhus på landet. Dagens besök utgjorde inget undantag, men den här gången tänker jag INTE höra av mig till affären. 😳

Dagens missöde gick ut på att jag köpte tre par snygga trosor för 40 pix styck. Men när jag kom hem och skulle packa upp skiten trosorna visade det sig att ett par hade storlek XS och ett annat storlek S. Och då betyder S inte Stor utan Small, vi är ju i Sverige *hånar*. Fästmön säger visserligen att jag har

en söt liten särt!

Men i ärlighetens namn är den inte liten. Både XS och S är FEL storlekar. Irriterande nog stod både fel storlek och rätt storlek på emballaget. Jag hade naturligtvis läst rätt, men fel. Eller nej… Läst fel, men rätt… Eller… NÅN J***A IDIOT HADE ROAT SIG MED ATT STOPPA SMÅ TROSOR I EMBALLAGE MÄRKTA MED STÖRRE STORLEK! GAH! Nu återstår att se om Frida, som har minst

särt

av oss tjejer/kvinnor i familjen kan ha trosorna. Annars åker de i soppåsen. 80 pix åt skogen i såna fall. Jag som liksom inte badar i pengar…

För övrigt gjorde jag bra fynd! Nöjdast var jag nog med ett par svarta Reebok-dojor för 400 pix – och en ask chokladfudge! Hittade även ett par Läderlappspaket till pojken som har födelsedag den sista dagen den här månaden.

I stället för att åka direkt hem tog vi omvägen om Alunda. Mamma bjöd oss på middag på Olandsbaren, ett gammalt favoritställe med toppengod mat. Damerna i mitt sällskap åt Black ‘n white-tallrik och jag kycklingfilé. Fräscha grönsaker till, goda såser, hemgjord tzatziki och iskallt bubbelvatten med citron gjorde detta till en luccullisk upplevelse. So, if you’re ever in Alunda, visit Olandsbaren!

Väggmålning på Olandsbaren. Fotografens hand syns som skugga till höger i bild.

                                                                                                                                                                     Under tiden vi åt mulnade det på ordentligt. Nu har det kommit rejäla skurar av och till och det är ganska skönt, faktiskt! Väntar bara på boomeliboom electronica*, men nån sån verkar det inte bli här.

Mörka moln i Alunda.

                                                                                                                                                              Vi svängde av vägen vid Ängeby och åkte in till Förorten där jag tankade samt körde hem Anna till Himlen. Det var INTE kul att skiljas åt IGEN, men Anna ska ha filmkväll med Lullan i afton och i morgon kväll ska hon och döttrarna gå på en biopremiär.

Själv ska jag på ett viktigt möte i morgon förmiddag som har med gårdagens båda telefonsamtal att göra. Jag ska nämligen skriva på ett papper… Sen får jag hoppas att det inte strular på nåt sätt utan att det hela går vägen. I såna fall är jag

upptagen på heltid ett par, tre månader

från och med den 1 september. Mer eller mindre

ideellt.

Men ändå. Jag ser fram emot det – om det nu blir verklighet…

I kväll blir det godis, chilibågar och tredje delen av Morden i Midsomer. Måste ju ladda för eventuella bakslag i morgon.

Torsdag åker vi Söder om Söder för att luncha hos mammas kusin B. Det ska bli kul, för jag har aldrig varit där. Räknar med att det blir en heldagsutflykt, mer eller mindre, så i morgon eftermiddag tar vi det nog mest lugnt.

Slutligen en utlovad bild på den söta pillerasken från Berlin som jag fick av min älskling igår! Tack och puss!

Söt pillerask från Berlin som jag fick av min söta älskling!

                                                                                                                                            *boomeliboom electronica = åska

Read Full Post »

Ketchupeffekten

Jag tycks leva enligt ketchupeffekten. Det kan gå dagar utan att det händer nåt och sen – SPLATT! – händer allt på en gång. Vissa dagar funderar jag över hur jag hann med saker och ting när jag jobbade…

Men ärligt… Nu behöver jag faktiskt ett jobb. Det här går inte. Jag söker och söker och kämpar och kämpar, förnedrar mig ibland, tar upp gamla kontakter, knyter nya, blottar mig, bloggar mig, annonserar ut mig, HÄNGER ut mig… Vad är det för fel på mig? Varför räcker jag inte till? Jag kan en massa saker, men uppenbarligen inte några talanger som är av intresse för nån arbetsgivare.

Häromdan satt jag och bläddrade i fotoboken jag tog fram i present till mamma. Jag lät ju göra ett exemplar till mig själv också. Älskade Byhåla! heter boken och innehåller 36 bilder från Metropolen Byhålan, tagna av Yours truly med sin tejpade mobilkamera. Jag är rätt stolt över många av bilderna. Nöjd. Jag har alltid velat kunna uttrycka mig i bild, men inte hittat rätt förrän jag upptäckte min kameran i min mobil! Så lustigt… Vill du veta mer om boken kan du läsa här! Du kan faktiskt också köpa den om du tycler att den verkar så pass intressant!

Det här är en av bilderna i min fotobok.

                                                                                                                                                              I eftermiddag ska jag tuffa iväg med Fästmön till ett viktigt möte. Medan hon är där ska jag passa på att träffa en återknuten vänskap, hoppas jag, som jobbar intill. Jag är lite rädd. Jag är lite rädd för att ta steget över tröskeln. Men jag litar på R.

Efter mötet och träffen blir det en tur för att inhandla fil och smör, som börjar ta slut. Sen i kväll blir det räkor, aioli, rostat bröd och vitt vin. Förhoppningsvis klarar jag ett glas utan att få ont i huvudet…

Och senare i kväll kanske vi ser den där filmen, med skådespelaren som var med i Galen och ingen, eller vad den nu hette… Filmen vi ska se heter i vart fall Oxford murders och går på SvT1 med start klockan 22.

Read Full Post »

Solig söndag trots svajande WordPress och trötthet

Underbar morgon! Solen skiner, vi var skittrötta båda två och WordPress ligger nere för publicering. Sitter och hamrar ur mig nattens och morgonens tankar i Word, det är inte alls lika… kul… spännande. För på nåt sätt är det spännande att blogga, det ger en ju ganska mycket makt att välja ord som kan läsas av alla i hela världen som har tillgång till dator och internetuppkoppling…

Kanske jag hinner göra nåt annat då, denna morgon, i stället för att blogga… Jag har hittills skjutsat Fästmö till jobbet, vattnat krukväxter och bäddat. Det är en bra start! Att jag ens skriver om krukväxter beror på att jag har så många att det tar en god stund att vattna dem alla! Anna jobbar ett förhatligt dubbelpass idag och är ledig mellan 13 och 16. Ända till klockan 20 ska hon jobba och då skjutsar jag hem henne  för hemma i Himlen i Förorten väntar barnen. Det blir i princip att natta Lilleman och sen kanske få en stund med tjejerna. Vi får hoppas att Slaktar–Pojken har röjt ordentligt efter sin ensamvecka så Anna inte behöver dammsuga det första hon gör. Skönt för henne att vara ledig i morgon!

Jag åker tillbaka hem i kväll, för jag ska förbereda mig för morgondagens Viktiga Möte. Har fortfarande hakat upp mig på kläder och skor, men nåt ska jag väl hitta. Jag är ju rätt ointresserad av mode, fast det klart att jag vill se OK ut vid ett sånt här tillfälle! Samtidigt vill jag inte klä upp mig så att jag blir nån helt annan än den jag är. Suck… jag säger som Frida

Kläder har aldrig varit min grej!..

Ordet kläder brukar hon byta ut mot vad som helst som hon är totalt ointresserad av. Ganska praktiskt sätt att slippa ta tag i sånt som är besvärligt eller tråkigt. Det är nästan så att jag tar efter i detta fall…

I morse när jag kom hem såg jag doktor Mengele i ögonvrån. Han har en sån otäck blick – kanske för att han råkade vila den på mig, som han hatar – men ändå. Jag skulle vara livrädd för honom om jag inte var vuxen. Fast jag är lite rädd ändå. Doktorinnan Mengele beter sig bara mer och mer underligt och man undrar om Herr Doktor har börjat experimentera på henne i stället för på… Hmmm…. Har det inte försvunnit lite väl många BARN i området på sistone..?

Så, nu är WordPress uppe igen. Skönt! Jag tänkte nämligen glo på Babel från i torsdags om en stund och avge en rapport. Tyvärr är väl även Babel – som allting annat just nu – fokuserat på den där tillställningen i Göteborg där ”ALLA” är utom jag… Morr… Fast med ”ALLA” menar jag förstås alla kulturmuppar och nån sån är jag väl kanske inte att kategoriseras som..?

I vart fall inleder jag med java och lokalblaskan innan jag flyttar över till vardagsrummet, favoritfåtöljen, DVD:n och leksakslådan!

PS Nej, plockgodis och min mage är ingen lyckad kombination. Rapport från Babel lär dröja…

Read Full Post »