Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vett’

Ett inlägg om blommor och två tanter.


 

Grön pelargon

En pelargon från Lucille som ska få blomma i mitt köksfönster i vår.

Det har väl inte undgått nån att jag gillar blommor? Jag fotar rätt ofta blommor, såväl utomhus som dem jag har i krukor här hemma. Och så äger jag ju ganska många blommor/krukväxter också. Lite för många, tycker en del (inga namn nämnda), lite för… fula, tycker andra.

Till den senare kategorin hör min goa granne Lucille, hon som egentligen heter nåt annat. Hon brukar hota med utrensningar så snart hon får tillfälle, kanske när jag är bortrest och hon är blomvakt. Fast jag reser ju inte bort så ofta.

Idag hade Lucille omplanteringsdag av krukväxter. Det vill säga krukväxter hon har haft på sin balle*. Omplantering av mina krukväxter har stått på min att-göra-lista nästan lika länge som putsa fönster. Det blir liksom aldrig gjort. Det är… tråkigt. När det gäller fönstren är det mest hanteringen av skitlånga gardinstänger som är problemet. När det gäller krukväxterna är det att man blir skitig. Eftersom jag nu har packat in min balle har jag inte heller nån vettig stans att hålla på. Jord under naglarna = rysningar. Jag är egentligen inte rädd för att bli smutsig, det är mest äckligt att få nåt under naglarna. Nu vore det ganska svårt för min del, eftersom jag klipper naglarna så snart den övre, vita kanten har blivit en millimeter. De är kortkorta sen mina dagar som pianoklinkande liten kicka, typ. (Annars slog pianotanten en på fingrarna med sin taktpinne.)

Två rosa pelargoner

Två rosa pelargoner som står tätt, tätt på fönsterbrädan.

Men jag blev riktigt sporrad av Lucille. Så kanske jag köper hem en säck jord och tar tag i omplan-teringarna. Och utrensningarna – innan Lucille gör det. Fast jag tror att hon har lagt om strategi. I stället för att rensa ut har den snälla människan idag försett mig med tre kraftiga exemplar pelargoner. Dessa får mina egna växter att se… mer utrensnings-bara ut… Smart drag, måste jag säga! Jag fick en pelargon som ska blomma först i vår i mitt köksfönster och så fick jag två i olika rosa nyanser.

En intressant pratstund vid mitt köksbord blev det också. Jag är så glad att det finns goa grannar! Såna man kan skratta med, svära åt och skoja med utan att de svarar bakom ryggen. Såna som har lite vett, helt enkelt. Och såna som är blomtanter, precis som jag…

 

*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en språkfråga.


Min pappa föddes i Finland
. Även om han talade svenska hemma hos sin mamma och pappa, påverkade naturligtvis finskan honom. När han så småningom överlevt både kriget och tiden som krigsbarn bestämde han sig för att bli journalist här i Sverige. Det var nämligen i Sverige hans familj bosatte sig i fredstid. Pappa var perfektionist. Han både talade och skrev nästan perfekt svenska med tiden. Det var bara vissa uttryck som fortfarande hängde kvar och som avslöjade honom lite.

Pappa lärde mig en hel del, bland annat om svenska språket, dårå. Till exempel var han väldigt tydlig med skillnaden mellan orden doft och lukt:

Doft är nånting som doftar gott, lukt är nåt som luktar illa! Kom ihåg det!

sa han.

Och det gjorde jag! Doft låter ju helt enkelt mycket… trevligare och positivare än lukt, så särskilt svårt är det inte.

Doftljus skoltoalett

Doftljus skoltoalett, L’odeur des toilettes d’école…

Därför fnissade jag extra mycket när jag i köket på jobbet hittade två doftljus, som vi fått i gåva. Doftljusen heter Skoltoalett – eller  L’odeur des toilettes d’école, som det också står på förpackningen, förvillande lik en parfymdito, för övrigt… L’odeur på franska låter ju ännu värre än lukt på svenska, för övrigt. För jag tror nämligen inte att dessa doftljus doftar, de luktar. Eller stinker, snarare…

Baksidestext doftljus skoltoalett

”…doften av en misslyckad offentlig upphandling…”

På baksidan kan man läsa om syftet med ljusen: att presentera en doft som symboliserar en misslyckad offentlig upphandling där man har försökt köpa städning så billigt som möjligt. Ett köp som gör att många elever undviker att gå på toa i skolan och hellre håller sig en hel dag. En hel dag… det skulle inte jag palla!.. Samtidigt kan jag dock meddela att även kontorstoaletter luktar illa. De städas emellertid oftare, men frågan är om det hjälper. På så gott som alla arbetsplatser jag har varit – och särskilt minns jag den i Stadens Sandlåda i Uppsala – har vuxna människor inte klarat av att varken spola eller städa efter sig. Men det handlar ju inte om upphandling utan om hyfs och vett och uppfostran…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag hade inte tänkt ge mig in i nån inflammerad debatt, men det går inte att låta bli att ha åsikter. Igår läste jag i DN om Nellys café som vill förbjuda barn på fiket. På kafédörren hade man satt upp en lapp med texten

För allas trevnad råder barnförbud i lokalen

i lördags. I söndags åkte lappen ner sen Diskrimineringsombudsmannen hade uttalat sig att detta var åldersdiskriminering.

Men hallå! Det finns några av oss som ibland vill gå på barnfria ställen och njuta av vuxentid, vuxensamtal och lugn och ro. Det finns massor av ställen man kan gå till än just ett enda kafé, Nellys café, om man nu vill ha med sig småbarn. Ett skäl är väl främst att små barn inte dricker kaffe – kafé = här serveras kaffe. Nej, roligare för alla om man tar barnen till ett barnställe där det är OK att låta och att inte sitta stilla. Låt Nellys café göra som de vill!

skrikande barn
Nej tack för min del på kafé och restaurang.


Skälet till att lappen sattes upp
var att personalen hade tröttnat på barn som sprang omkring och lekte och kladdade. Som gäst skulle jag bli väldigt störd och irriterad om inte föräldrarna sa ifrån till sina telningar utan lät dem hållas. För det handlar ju egentligen inte om barnen utan om deras föräldrar. Som i det här fallet inte har vett nog (?) att ta sina barn till ett ställe där barnen får vara barn utan att de stör eller irriterar såväl personal som gäster.

Jag kan bli oerhörd störd på föräldrar som mesar med sina ungar och inte säger ifrån. Varje gång jag råkar andas om detta får jag kastat i ansiktet på mig att jag inte ska uttala mig eftersom jag inte har barn. Nej, det är sant, jag har inte barn. Men jag har fyra bonusbarn som inte alltid har varit vuxna. Däremot har de skött sig alldeles utmärkt varje gång vi har varit ute tillsammans för att äta eller fika. Minstingen var inte särskilt gammal när vi var ute och käkade första gången, men skötte sig perfekt. Faktum är att det har fungerat bra varje gång, just därför att barnen har fått veta att man inte springer omkring. Hade de skenat runt och bråkat hade det varit slut med restaurang- och kafébesök ögonaböj. Vi har också valt ställen som inte faller under kategorin Urförnäma Restaurangen/Konditoriet och där det finns mat och dryck som passar för barn.

När jag som vuxen går ut för att äta en god måltid eller ta en fika tillsammans med andra vuxna gör jag det helst på ett barnfritt ställe. Skälet till detta är att föräldrar med barn som vill äta eller fika ute så gott som aldrig säger ifrån. Eller ens tycks förklara – i förväg – vilka regler som gäller vid restaurang- eller fikabesöket. Eller går till nåt barnvänligt ställe där det serveras saft/läsk och inte främst kaffe och som har barnanpassade menyer. Roligare och bättre för alla!

Vill du läsa vad andra tycker om barnfritt kan du till exempel läsa hos Arga Klara, Mie, Mymlan och Pinglan.


Livet är kort.

Read Full Post »

Klockan blev lite mycket innan jag kom hem. Men jag fick ett spännande uppdrag av fru Chef1 och nu hoppas jag att allting runt omkring klaffar. Det är nämligen lite tidspress på det hela. För egen del fixar jag det nog, jag hoppas andra involverade känner sig lika… övertygade. Eftersom det handlar om att skriva är jag inte orolig. Jag kan ju inte leva utan det skrivna ordet – oavsett om det ska vara tyglat i en uppgift eller ledigt och talspråkigt som här på bloggen.

Jag hade förvarnat Fästmön och hon stod och skramlade i grytorna med en ugnsfast form när jag kom hem. Jasminris och lax med fetaost- och pestoröra i ugnen stod på menyn. Till det serverades körsbärstomater och svarta kalamataoliver. Ganska salt, men mycket gott. Och lätt. Nästan så jag skulle klara av det. (Om det inte vore för det här med spisen…)

Nya grannarna bullrar mest. I kväll stod en stor van här utanför porten igen. Uppenbarligen river de ut köket. Usch, vilket tråkgöra! Trevlig yngre man, möte jag i alla fall, en ung man som hade både vett och hyfs att säga

Hej!

till skillnad från andra

buron här i närheten 

som Anna har lärt mig säga. Ja, hon har lärt mig själva uttrycket, alltså. Troligen mycket lokalt, men det låter som en sort som är lite… värre än puckon. Om vi nu ska ge oss in på gradskillnader och ordbetydelse och etymologi…

Uppe hos oss blev det senare andra bullar. Vi såg på gårdagens avsnitt på Den som dräper på DVD:n. Det är verkligen en skitbra, men mycket våldsam, dansk polisserie! Till den drack vi kaffe och åt var sin kanelbulle. Ja, det är sånt som tanter gör! 😉 Ser på våld och doppar bullar i kaffet.


Jag älskar kanelbullar! Men den här, som Elias och jag såg på Upplandsmuseet i somras, går inte att äta. Det är för övrigt Elias arm och finger på bilden.

                                                                                                                                                            Jag måste bara avslutningsvis reflektera över olyckor på väg till och från jobbet. I förra veckan noterade jag tre. Igår kväll såg jag veckans första krockade bil stå vid vägkanten på gamla E4:an, i morse såg jag en bil i ett dike på ena sidan, en bil med punka och intryckt vänster framflygel på den andra. Ärligt talat börjar jag bli riktigt, riktigt rädd… Hur kör folk??? Jag menar, jag kör ju bäst i hela Uppsala världen, men det hjälper ju inte mig om alla runt omkring kör som biltjyyyvar…

På tal om världen, nu ska jag se mig om i den. Bloggvärlden, alltså.

Read Full Post »