Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘verklig historia’

Ett inlägg om två väldigt omaka TV-serier.


 

Nej jag veeet. Det är inte lördag idag och det dröjer några dar tills det är det. Men det var lördag i… lördags. Fästmön och jag bänkade oss, för det var ju säsongspremiär av Mr Selfridge.

Lite slöa efter maten var vi nog, möjligen dimmiga på ögonen av vin, så vi råkade se programmet som gick före Mr Selfridge. Även det var en premiär, första delen av åtta av Ginas show. Jag gissade redan i förväg att de båda serierna inte hade mycket gemensamt…

Gina DirawiMr Selfridge
Gina Dirawi till vänster och mr Selfridges dotter och mr Selfridge himself till höger.


Självklart är det stora skillnader 
bara i det att Ginas show är svensk underhållning, enligt Expressens TV-tidning, Mr Selfridge är brittiskt drama. För mig blev det också skillnad vad gäller kvaliteten: den ena serien är riktig kvalitet, den andra… tja, jag vet inte hur jag ska klassa den.

Ginas show blev en 25 minuter lång flamsig egotripp. Jag trodde åtminstone att Gina Dirawi skulle försöka prata med nån intressant person – enligt reklamen ska det ju vara en talkshow.

Mr Selfridge blev ett 45 minuter kort högtravande kostymdrama. Mr Selfridge gifte bort sin dotter till en inte helt OK svärson och familj. Brittisk överklass struttar runt. Är nåt av detta egentligen baserat på varuhuset Selfridge’s verkliga historia? Det är jag inte helt säker på.

Ginas show ska jag försöka undvika de kommande sju lördagarna. Annars finns en viss risk att jag är elak. Kalla mig humorbefriad, men jag är baske mig inte humorlös som somliga. Fast Ginas show roar mig inte. Jag skrattade inte en enda gång.

Inte heller skrattade jag när jag såg Mr Selfridge. Däremot satt jag som klistrad i bästefåtöljen. Slutvinjetten kom alldeles för snabbt. Men Mr Selfridge är en dramaserie, inte nån serie som utger sig för att vara underhållning med humoristisk betoning (de sista två orden är mina ord). Jag tror att Gina Dirawi vill vara rolig. Hon är varken rolig eller underhållande – tycker jag. Sen får andra givetvis ha andra åsikter.

Nästa lördag ser jag enbart på Mr Selfridge. Glor DU på nåt på TV om lördagskvällarna??? Skriv gärna en kommentar och berätta vad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

För ovanlighetens skull unnade jag mig själv att se TVÅ TV-program igår kväll. Fästmön TVINGADE jag att se, hon satt med sin dator i vardagsrummet när jag knäppte på TV:n. Fast jag tror att hon blev rätt intresserad också.

Jag erkänner. Jag föll för alla trailers och tittade på första delen av Uppdrag Granskning i SvT1. Bland annat för att jag nyligen lagt in mig och mitt CV i IKEA:s kandidatbank, men framför allt för att det just handlade om IKEA, detta möbel- och prylvaruhus som väl ingen svensk INTE känner till.

Jag har emellertid svårt för Janne Josefsson. Jag gillar inte hans aggressiva stil att göra TV – ÄVEN om han får makthavare och andra att blotta sina svagheter. Men jag gillar inte heller det lilla jag har sett av personen Josefsson. För jag HAR verkligen träffat honom och kan åtminstone uttala mig om DEN gången. Han föreläste och uppträdde tämligen arrogant. På kvällen satt vi vid samma middagsbord och inte blev arrogansen mindre då. Men jag tror att antipatin var ömsesidig och jag tror att den store herr Josefsson tål att få höra att jag tycker att han är aggressiv och arrogant – när han gör TV, när han föreläser och när han umgås med taltidningsjournalister, som jag var på den tiden. Janne Josefsson tycker om att synas och höras. Nu blev det endast Jannes Josefsson i början av programmet och i slutet. Det var Magnus Svenungsson, journalist och barnbarn till en riksdagsman från Högerpartiet, som hade gjort reportaget.


Magnus Svenungsson, reporter på Uppdrag Granskning. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                      Men åter till IKEA… Jag kan väl säga att jag blev chockad och förstummad över reportaget. Jag hade inte ens nån aning om att en stiftelse i Holland – eller Liechtenstein – äger IKEA, detta svenskaste av det svenska, fastän detta har varit känt ett bra tag. Inte heller visste jag att tre procent av allt som säljs på IKEA går till denna stiftelse – som ytterst styrs av… tadaaa! Mr IKEA själv, Ingvar Kamprad. Allt är mycket hemligt och hur Uppdrag Gransknings reporter kommit över vissa dokument förstår jag inte (men det klart att det finns en läcka nånstans, annars hade man ju inte kunnat göra programmet!). Syftet med stiftelsen och att lägga ägandet utomlands är förstås att skatteplanera. Tjäna pengar. Nåt annat kan det väl inte vara? Jag tror inte riktigt på att stiftelsens pengar finns där för dåliga tider, inte när en massa anställda, enligt programmet, varslades förra året för att det var just… dåliga tider. Dåliga tider GENERELLT. Inte på IKEA. IKEA påverkades nästan inte alls.

Hur påverkas jag av att se Uppdrag Granskning om IKEA? Slutar jag att handla där? Mja, IKEA är ju inte ensamt om att skatteplanera och ska man tro att det är skattefiffel finns sånt på närmare håll… Fiffel är emellertid aldrig OK, tycker jag, så. Men jag har inte bestämt mig än vad jag tycker om IKEA. Jag vill se del två först. Därför sätter jag inte heller nåt betyg på programmet än.


Historien om IKEA – hur sann är den?

                                                                                                                                           Gårdagkvällens andra TV-program som jag tittade på var förstås tredje och sista delen av Bibliotekstjuven. Serien som blev bättre med tiden och där jag riktigt njöt av Gustaf Skarsgårds skådespeleri. Man kan tycka att programmet om IKEA och Bibliotekstjuven är otroliga kontraster, men egentligen är de inte det! Båda programmen handlar om pengar, mycket pengar, pengar som tjänas utomlands och så två huvudpersoner från enkla förhållanden som skaffar sig… mycket pengar.


Gustaf Skarsgård, njutbar skådespelare. Bilden är lånad från SvT:s hemsida.

                                                                                                                                                       Jag tycker att det är fruktansvärt när man förstör böcker – och i detta sista avsnitt river John Maneus sönder en gammal bok och dessutom hamnar ett gäng gamla böcker först i en soptunna, sen på pappersåtervinningen. Det är också så programmet slutar. Med en kvinnlig bibliotekarie som inte kan låta bli att rota i ett berg av papper i hopp om att finna nåt att rädda..? Och ja, serien följer den verkliga historia den är baserad på så tillvida att det smäller.

Bibliotekstjuven har en massa mindre bra saker, men också en massa bra skådespeleri, framför allt. Därför ger jag den högt slutbetyg!

Read Full Post »