Kvällsblaskor är ju som de är. Och andra blaskor. Och TV. Och radio. Och bloggar. Det skrivna/mediala ordet är inte alltid sanning. MEN… Alldeles nyss läste jag i en kvällsblaska om en man i USA som fått sparken från sitt jobb. Mannen blev kallad till ett samtal med fack och företag kring sina ”disciplinära problem” . Där fick han veta att han blivit avskedad. I sin desperation slet han fram ett gevär och sköt. Nio personer, inklusive han själv, sköts till döds, flera beräknas vara skadade.
Detta är en hemsk historia. Men det är inte bara en historia, det är verklighet. Och många, många gånger har vi läst om ungdomar som skjuter vilt på sina skolor, ofta för att de varit mobbade.
Den som reser sig kan vara skadad för livet.
Jag kan förstå desperationen hos dessa ”galningar” som skjuter vilt omkring sig. Jag kan förstå den yttersta förtvivlan man känner, den förtvivlan och den maktlöshet. Och så tunnelseendet i tanken, en enda utväg – men andra ska baske mig följa med.
Däremot kan jag aldrig acceptera våld. Jag har aldrig slagit nån, jag har däremot tagit emot en del smällar, såväl fysiska som verbala. Sånt formar en. Sånt gör saker med en. Man är annorlunda när man klarar av att resa sig. Att skriva blev tidigt ett sätt för mig att överleva. Att ge skriftliga käftsmällar är skönt ibland. De flesta av dem kan jag dessutom stå för.
Men att slå nån. Att skjuta nån. Nej, det är ALDRIG befogat eller OK! Eller är det det? I vilket/vilka läge(n) då? Vad tycker du?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 