Busters öron

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag minns faktiskt inte hur det kommer sig att jag nätshoppade Maria Ernestams bok Busters öron. Men jag tror att det var Bokkvinnan i Östergyllen som hade skrivit om den på att sätt som gjorde mig nyfiken. Det är inte nån helt ny bok – den kom ut redan 2006. Fast det vet väl var och en att den som väntar på nåt riktigt gott, väntar alltid aldrig för länge..?

Busters öron kommer mycket riktigt från Buster. Hunden, som skrämmer flickan Eva så mycket fram till dess att hon tar kommandot och gör nåt förbjudet. Det är då öronen kommer i hennes ägo. Det är dem hon viskar i när mamma inte är snäll och när den stora kärleken sviker. Eva växer upp i ett hem med en självcentrerad mamma och en svag pappa. I stället för att kuvas och till sist gå under bestämmer hon sig för att överleva. När hon fyller 56 år får hon en gammal hederlig dagbok. Hon börjar skriva i den om det hon gjort allt för att glömma. Evas kärlek till rosorna har varit betydligt mer törnefri än relationerna, nämligen…

Den här boken griper tag i mig från första sidan. Den släpper inte greppet om mig, trots att jag fick avbryta läsningen knappt halvvägs för annan litteratur. Det var som att kliva in i en delvis bekant värld och få bekräftat att det inte alltid är barn det är fel på, minsann. Läsupplevelsen är stark och jag tror på sätt och vis att det var bra för mig att pausa en stund. För den berättelse som växer fram är inte bara annorlunda, den är väldigt… mycket känslor.

Du får vara med om en omtumlande historia om du är modig nog att läsa Busters öron. Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att skrida framåt

Ett inlägg om just att skrida framåt, i sakta mak.

 

Så här inleds min dag. På rygg på köksgolvet, med benen på en stol, går jag igenom vad jag ska skriva.

Om ryggen kändes bättre igår kväll, var den etter värre i morse. Fästmön och jag hade för säkerhets skull kommit överens om att hon skulle ta sig till jobbet för egen maskin, eftersom min hälsa nu är som den är.

Jag var färdigsoven vid halv nio idag. Betänk då att jag var den som först gick och till sängs igår, redan vid 22-tiden. Smärtan gör mig trött. Trots att jag var ensam kravlade jag mig ner på golvet i köket. Efter vissa skrik och stön fick jag upp benen på en köksstol. Där låg jag och gick igenom kommande kapitel av min bok. Jag gjorde också mina övningar. Det går faktiskt att både tänka och göra övningar samtidigt.

Min utsikt från där jag ligger på köksgolvet och tittar upp.

Utanför tycks våren sätta fart på riktigt. Det blåser, men är soligt. Jag har två fönster öppna i lägenheten för att få in lite frisk luft. Just nu har jag nämligen för ont för att ge mig ut. Men min intention är att försöka ta mig till Tokerian till fots och hämta Anna, med bil, när hon slutar jobba klockan 16.

Den här förmiddagen är snart passerad. Jag har lyckats tvätta mig i ansiktet och fått på mig linser. Sängen är bäddad. Intar just nu fil och müsli vid datorn. Ytterligare ett kapitel är skrivet idag. Jag har också gått igenom det jag skrev igår och redigerat en del. Nästa kapitel ska ge ytterligare en del bakgrund. Sen… sen ska texter klippas in, ramen ska byggas på. Kort sagt, delarna ska bli en helhet. Det tar tid. Men det tar mer tid än jag hade tänkt eftersom jag inte kan sitta vid datorn några längre stunder, framför allt inte på förmiddagen, min bästa skrivartid. Det är fruktansvärt irriterande och inte alls som jag hade tänkt mig den här semestern.

Men jag får nånting gjort. Jag ser hur nånting växer fram. Och snart vill jag se vad Anna tycker om det. Jag är spänd. Förväntansfull. Sen vet jag att det kommer perioder när jag drabbas av det motsatta. Tankar som

Jag kan inte!

eller

Det är ingen idé att jag fortsätter.

Fast grejen är att jag måste fortsätta. Personen som har förstört mitt liv ska ut ur mitt liv för gott. Och det här är det slutgiltiga sättet.

I kväll äter vi våfflor här. Men vad händer hos dig? Skriver du böcker, har du ont eller är du glad över livet som ju är en gåva? Skriv några rader här, om du vill. Det skulle göra mig glad.

Livet är kort.

Read Full Post »