Sex år sen

Jag minns den 24 juli för sex år sen nästan helt. Eller i alla fall vissa delar av dagen väldigt tydligt. Jag hade fått besök av en gammal klasskamrat och hennes katt. De skulle tillbringa en semestervecka hos mig. Vi lastade in väskor och djur och for ner på stan. När jag kom hem ringde telefonen. Jag har bärbara lurar och de var avstängda, så det vara huvudenheten som ringde. Men jag kunde inte svara. På den tiden hade jag också telefonsvarare. Och där hörde jag min mammas förtvivlade röst.

Pappa som jag minns honom. Foto: Henrik Gedda.

Det dröjde många timmar innan jag fick tag på mamma. Men på hotellet där hon och pappa vistades på semester sa kvinnan i receptionen att det hade hänt nåt otäckt när mamma och pappa var nere och badade. De var nu på väg till sjukhus i Jönköping. Jag skulle vara beredd på det värsta, sa hon. Det värsta…

Jag ringde sjukhuset i Jönköping, men fick inga som helst besked. Jag kunde inte pappas fyra sista siffror i personnumret. Ändå lovade de på sjukhuset att ringa tillbaka med besked. De har fortfarande inte ringt.

Till sist ringde mamma. Och det värsta var verkligen det värsta: min älskade pappa, som jag pratat med kvällen innan i mobilen, en lång stund, var död. Han hade drunknat.

Min kompis packade ihop sina grejor och tog med katten och mig ut i bilen. Hon körde mig till Vadstena där en god vän till pappa tog vid och skjutsade mig sista biten ner till Småland.

Jag vet inte hur många gånger jag hörde mamma berätta den kvällen om hur hon försökte rädda pappas liv. Han hade stått i sjön, med vatten upp till knäna och plötsligt skrikit att han drunknade. Sen föll han.

I dödsattesten står just dödsorsaken som drunkning. Men varför hade han då inget vatten i lungorna?

Idag spelar det ingen roll vad som orsakade det hela. Pappa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det har gått sex år och jag tänker på honom varje dag. Jag får aldrig ropa på honom igen, jag får aldrig säga

Pappa!

Min gråt är inte förtvivlad idag, den är stilla. Och jag och mamma far till mammakusinen B i Fruängen över dan så att mamma inte ska tänka så sorgliga tankar.

Jag har nog inte skrivit så här öppet om pappa och det som hände tidigare. Du som lämnar en kommentar, lämna gärna en snäll sån. Jag orkar inte med elakheter idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Jussi och pappa

Legenden Jussi Björling fick ganska ofta kritik för att han ställde in operaföreställningar med kort varsel. Alkohol och scenskräck var skälen, menade man. Men nu har en hjärtspecialist uttalat sig. Han hävdar att Jussi Björling led av svår hjärtrusning.

Operalegenden Jussi Björling. Bilden är lånad från Svenska Dagbladets hemsida.

                                                                                                                                                       Jussi Björling var bara 49 år när han avled. Lika gammal som jag blir veckan efter påsk. Nu har en hjärtpecialist studerat hans journaler och kommit fram till att Jussi Björlings hjärta slogg upp till 200 slag i minuten. Snacka om rusande hjärta. Märkligt nog är både obduktionsrapporten och polisutredningen kring Jussi Björlings död försvunna.

Hjärtrusning innebär att man får svårt att andas. Man har svårt att få luft, helt enkelt. Och man blir hes och kanske svimmar. Helt klart bör hjärtrusningen ha påverkat Jussi Björling och hans karriär och kanske inte främst alkohol och scenskräck.

Min pappa gillade att leka Jussi Björling – med varierande uppskattning från omgivningen. En gång tog han i så han fick stämbandsproblem som innebar total tystnad under lång tid. Men det var i yngre dar. Det som slår mig var det som hände när pappa hade blivit äldre. När han hade svårt att andas och det pep i bröstet. Han svimmade. En gång faktiskt vid graven där han vilar nu. Han var så arg den gången – för han kunde inte ta sig upp. Och så fick han hjälp av en man som la en ett Byhåleblad under pappa. Byhålebladet som var konkurrent till Byhåleblaskan som pappa var lojal mot i hela sitt liv…

Ambulansen kom så småningom, men nåt fel med pappas hjärta hittade man inte. Inte heller hittade man nåt större fel på hans hjärta när han den där varma julidagen föll ihop i vattnet och drunknade, enligt obduktionsprotokollet. Men om man drunknar har man väl vatten i lungorna, eller? Och det hade pappa inte.symtom

Jag får aldrig min pappa tillbaka, men lite märkligt var det att läsa om Jussi Björlings hjärtrusning och min pappas liknande symtom…

Read Full Post »