Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vassa kanter’

Ett inlägg om tillvaron utanför.


Det är så roligt att komma till jobbet,
eller att masa sig dit trots att man känner sig lite förkyld jättesjuk, och upptäcka att webbplatsen man ska jobba med ligger nere. Såväl extra- som intranät är två oåtkomliga öar utan broar. So be it! Låt dem då vara det ett tag, så tar jag en tur i omvärlden i stället. Den som vill hänger på, den inte vill behöver ju varken följa med eller läsa vidare.

tågrälsSJ moderniserar sina snabbtåg för miljarder. Och vad tror vi om det då? Att det hjälper? Nej, det hjälper inte mot löv på spåren, frusna växlar, snö, elfel, lokförarbrist, datorfel, signalfel och åska och sånt. Men det kan inte heller bli sämre än vad det redan är.

Allt fler söker hjälp på psykakuten. I februari i år öppnade det nya Psykiatrins hus i Uppsala. Huset har blivit mycket kritiserat, främst för sitt yttre. Allt glas och alla vassa kanter hjälper påskyndar inte tillfrisknanden, menar kritikerna. Nu har emellertid patienterna ändå strömmat dit, tycks det. Hela 30 procent har patienttillströmningen ökat med sen flytten från Ulleråkersområdet. Det visar ju att det verkar vara lättare att ta sig till hjälpen, i alla fall. Men det har också lett till överbeläggningar på vårdavdelningarna – så pass stora att skyddsombudet kräver åtgärder.

Rondell-skyltRondeller ska bli säkrare för cyklister. Det tror i alla fall Trafikverket. Eller i alla fall det företag som har fått betalt av Trafikverket för att undersöka hur man förbättrar cyklisternas och fotgängarnas framkomlighet och säkerhet i rondeller. Företaget tror att man genom att låta cyklisterna köra rakt igenom rondeller och cirkulationsplatser kan höja deras status i trafiken och förbättra framkomligheten. Mindre risk att krocka, snabbare och smidigare för cyklister. För mig låter detta… ofattbart… Återigen vill man att cyklister ska ha egna trafikregler. Innebär det i såna fall även att de måste ta körkort för velociped? Jag har svårt att se hur oskyddade cyklister ska kunna cykla säkrare på det här sättet. Frågan är vilka håll vi bilister ska se åt. Eller vi kanske måste träna upp våra huvudvridarmuskler à la den besatta lilla flickan i Exorcisten? Snurrigt, tycker jag!

Så här ser vi ut om 100 000 år. Evolution, kallas det. Och i takt med att vi människor vet mer och mer om vår omvärld kommer våra hjärnor att växa och våra ögon att bli större. Eftersom vi utsätts för mer UV-strålning än tidigare blir vår hudfärg mörkare också. Kolla hur konstnären Nickolay Lamm har tagit fram bilder på detta, bilder baserade på den amerikanske forskaren Alan Kwans teorier.

Pingo o Tofflan fotobokHur väl passar ni ihop? Lover face är en app som blandar två utseenden – knappast gener, dock, som det står. Jag kan meddela att testet jag gjorde av en bild på Fästmön och mig för att få fram hur vår bebis skulle se ut inte blev… helt lyckat… Så vi ska nog hålla oss var och en för sig…

GuldpengarAllt fler butiker vägrar ta kontanterDagens Nyheter nämner Teliabutiker, 3-affärer och Kungsängen som exempel. Frågan är bara var vi som har kontanter ska göra av våra pengar. Bankerna hanterar ju nämligen inte heller kontanter, så det går ju inte att sätta in pengar hur och var som helst heller för att få in dem kontot. Max tiotusen har en bank, vad jag vet. Jag förstår att man är rädd för rån, men för oss kunder är det bara idiotiskt. Vi kan ju liksom också bli rånade – på våra bankkort. Och pengarna i madrassen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår var det sannerligen en dag med stora svängningar mellan toppar och dalar! I mitt förra liv skulle jag ha påverkats väldigt negativt, men jag måste erkänna att de negativa känslorna var betydligt färre och mindre än de positiva. Det här är nånting jag jobbar med ständigt. Du vet, att inte gräva ner sig när du står inför motgångar som du inte kan påverka eller bara kan påverka minimalt. Jag fick ta så mycket skit för att jag visade känslor – främst negativa, dårå! –  i mitt tidigare liv, så jag jobbar ständigt på detta. Men jag är en känslomänniska och jag tänker inte radera ut min personlighet bara för att nån idiot till person in mitt förra liv tyckte att jag skulle förändra mig. Jag är den jag är, men jag jobbar på de vassa kanterna, så att säga.

Efter lunch och efter att äntligen ha mobilpratat med IT-teknikern löste sig de tekniska problemen med den webbplats jag har jobbat med och byggt upp de senaste veckorna. Jag vet inte om jag uttryckte mig annorlunda i tal än i skrift, men plötsligt förstod h*n vad jag menade. Detta, att jag uppenbarligen inte uttrycker mig så folk förstår vad jag skriver, tar jag till mig och försöker att förbättra/förändra också.

Jag vet inte hur många gånger folk har gjort sina egna, högst personliga tolkningar av det jag skriver här på bloggen, till exempel. Det är några personer som gärna/ofta skriver in sig själva i mina texter också. Men det är annan sak! Då har jag ju på sätt och vis lyckats, eftersom jag berör människor så mycket att de tycker sig se sig själva i det jag skriver. Samtidigt är det ju inte alltid min avsikt. Jag skriver nio gånger av tio i generella termer när det gäller människor. För man får inte ha åsikter om folk och var öppen med specifikt vem/vilka man avser, det har jag lärt mig den hårda vägen. I stället för att snacka bakom eventuella ryggar skriver jag här i stället – och i generella termer. Ibland beskriver jag till exempel fenomen eller människotyper. Väldigt ofta, faktiskt, avser jag ingen specifik person. Men, som sagt, många hungrar väl efter uppmärksamhet eller vad det nu är, och skriver in sig själva. Och kanske, kanske att de träffas av den där lilla strålen av ord och ser att orden faktiskt skulle kunna handla om dem själva. Men då är det inte jag som står för igenkännadet utan de själva. Jag bara skriver, jag.

När det gäller jobbet måste jag emellertid göra som jag blir tillsagd. Men självklart kommer jag med synpunkter på det skrivna ordet om jag får ett underlag som jag ifrågasätter. Man behöver inte urvattna en text för att den ska bli begriplig, men man måste vara tydlig. Och i vissa fall övertydlig.

Medan du smälter mina ord för du titta på skålen med prästostbågar som vill hällde upp åt oss igår för att fira Ostbågedagen!

ostbågar
Prästostbågar goffade vi för att fira Ostbågedagen igår.


Jag blev väldigt glad igår
när tekniken plötsligt hamnade på min sida och fungerade som den skulle. Och jag blev också glad över den spännande och intressanta platsannonsen Johan tipsade mig om. Jag ringde därför till en av kontaktpersonerna som jag känner sen tidigare. Det blev ett bra samtal och jag har bestämt mig för att söka tjänsten. Men det gör jag i helgen.

I övrigt åt Fästmön och jag en synnerligen gastronomisk middag bestående av kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag var vrålhungrig eftersom det inte blev nån lunch för min del, så jag goffade tre stycken. Resten av kvällen gick åt till att betala en räkning, läsa och se på TV. Om TV-tittandet kommer ett separat inlägg!

Jag sov hyfsat i natt, men hade glömt stänga av ljudet på Ajfånen så jag blev väckt mitt i natten av att nån kommenterade på min blogg… Klantigt av mig när jag för en gångs skull lyckades sova. Jag har ofta inga problem med att somna, det som är jobbigt är att jag vaknar efter ett par, tre timmar. Då ligger jag och grubblar och funderar över teknikstrul, jobb och framtid…

Idag jobbar jag på med diverse – med avbrott för lunch med min favorit ”Lisbeth”. Och nåt ätbart, förhoppningsvis!


Livet är kort.

Read Full Post »

När man har nästan all tid i världen, typ, är det lätt att ligga här och bli filosofisk. För vad ska jag annars hitta på nu när jag har tandtrådat och borstat tanden? Det enda som återstår den här dan är att jag ska försöka åla mig i nattsärken…

Jag har ont i magen nu. Som f*n. Misstänker lite att mina dåliga värden har med den att göra, men vill inte riktigt lyssna på dessa tankar. Jag är ju inte inlagd för benets skull, alltså, utan för att vissa värden var för låga och andra för höga. Och visst vore det rätt ironiskt ifall den blodrädda Tofflan blöder inut? Snacka om ironi, alltså…

Jerry sa en klok sak i kväll när han var och hämtade nyckeln till Clark och Clark Kent* själv.

Det är i såna här lägen man ser vilka som är ens vänner, vilka som hör av sig och vilka som bryr sig.

Och jag är alldeles överväldigad! Ni är alla så gulliga och jag vet inte om jag är värd alla era kramar – jag har ju såna vassa kanter, jag… 😉

Inte heller har jag glömt januari 2009 när de jag trodde var mina  vänner inte brydde sig ett skit utan i stället sprang kors och tvärs och spred falska rykten om min kris. Eller de som flinade upp sig när vi möttes på stan och lovade ringa. Inte ett pip från dem. Och så fanns det dem jag känt i tio+ år som bytte trottoar när jag vid nåt enstaka tillfälle befann mig i stan. Men så här i efterhand tackar jag er alla, för nu har jag lärt mig att än hårdare sålla i kretsen vänner och bekanta. Den enda jag inte tackar är den som försatte mig i krisen. Så långt sträcker sig inte min ödmjukhet.

Familjen är den jag litar på nu. Anna, som har funnits där i både i goda tider och i dåliga, och mamma. Tyvärr ser jag ingen ände på de dåliga i dagsläget, men kanske är änden just sån att den helt enkelt snart är nådd. Och då kan inga elakheter plåga mig längre. Men jag kan gissa att en och annan kanske plågas.

Hur är det med samvetena? Jag kan ärligt och villigt erkänna att jag rannsakat mitt – och jag har lidit för dem jag har gjort illa. Mitt samvete är inte rent, men det är genomgånget. Jag har haft några månader på mig…

Nej, det kanske är dags att ikläda sig den vita särken nu. Verkligen! Vilken lättnad för somliga! Men glöm inte mina skrivna ord. Så länge jag skriver är jag. Orden finns sparade och samlade. I evighet. Just!

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min älskade lille bilman

Read Full Post »