Onsdag. Mitt i veckan. Vardag. Snart ska gränserna mellan dagarna suddas ut igen för min del – om det inte sker ett mirakel. Och jag vet inte om jag tror på mirakel längre.
Nåt mirakel i sikte?
Jag försöker fungera normalt, men har varit rätt seg och zombieartad på jobbet idag. Höjdpunkten var förstås lunchen med ”Lisbeth” som jag tycker kan sätta psykolog och medierådgivare på sitt visitkort/CV. Det gjorde gott att få resonera med denna kloka kvinna – som för min del har ordet vän påtryckt på sitt kort sen tidigare.
Intervjun gick bra, även om journalisten hade glömt bort var vi skulle ses. Jag fick ändå ett gott intryck av AB, jag noterade en observant person, intresserad av att göra ett bra jobb. Såna människor är pärlor i stora organisationer! Man kan bara hoppas att deras chefer ser dem likadant.
Under eftermiddagen gjorde solen ett gästspel. Just nu är den väg ner bakom husen, men den är ännu synlig. Jag har kommit hem, jag har inte brutit ihop – än – idag. Har ägnat mig åt vardagssysslor som att gå ut med soppåsar och starta en maskin tjockis-svart. Mina krukväxter har fått vatten.
Fästmön skickade en bild på hennes och barnens middag som väl var… ska vi säga… lite trist, men ändå mat. Jag skickade ett svar med texten
Min middag.
och ingen bild bifogad. Nej, jag är ingen köksperson, det tar emot, jag vill inte, jag vill inte äta ensam heller. Jag har tappat lusten och orken för länge sen.
I kväll är det näst sista delen av När livet vänder klockan 20.30 i SvT2. Jag ska titta och försöka ta in att det finns de som har det tuffare än jag. Jag, som bara vill ha… vardag.
Livet är kort. Och om jag har överlevt flera tumörer ska jag väl försöka överleva det jag är uppe i just nu också.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 