Tomma förråd och papperstidningar

Ett inlägg i vilket Tofflan meddelar att hon försöker skärpa till sig. På ETT plan, i alla fall.

---

 

Under den gångna helgen har jag kommit till vissa insikter vad gäller det egna jaget. Det finns ingen annan som kan ta tag i vissa saker, endast jag själv. Och nu är det hög tid att ta tag i saker innan saker och ting blir ännu värre. Ett första steg är att se till att de ställen jag har här hemma är tomma på godsaker. Ja, jag pratar om att jag verkligen måste ta tag i min vikt och minska den.

Alla ställen och burkar ska tömas på godsaker. Just dessa burkar fotade jag emellertid på Återbruket. De kostar från fem kronor och uppåt.

Efter min operation i december 2012 blev magen kanske inte platt, men mindre. Tio kilo gick jag ner. Det berodde bland att på att kirurgerna avlägsnade ett antal godartade tumörer, varav den ena kallades

en riktig klumpeduns

av läkaren. I och med operationen var jag ganska orörlig ett tag. Då passade min hälsporre på vänsterfoten på att läka ut. Sen gick tiden och våren 2014 fick jag nytt jobb. Jag satt stilla hela dagarna – från det jag åkte bil till jobbet, under arbetstid och fram till jag åkte bil hem från jobbet. Klart jag gick upp i vikt. Och så fick jag hälsporre i högerfoten. Nu har det gått över ett år och hälsporren i högerfoten börjar långsamt bli bättre. Jag kan ta hyfsat långa promenader utan att få jätteont, men att gå Prideparaden i lördags var förstås nåt som fick mig att känna mig som Den lilla sjöjungfrun (där stjärt blev ben) dan därpå – det var som om knivar skar rakt upp i foten. Under dan blev det bättre och så småningom la sig den värsta smärtan. Jag vill verkligen tro att hälsporren är på väg att ge med sig.

Att vara så mycket hemma som jag är är förstås ganska deprimerande. Det är lätt att ta till tröstemedel i form av choklad och det har jag gjort. Men nu är det tomt i mina förråd, jag lovar! Och med en mindre ond fot blir det fler promenader, till att börja med.

Tomburk. (Fast den här burken står inte hemma hos mig utan är till salu för okänt pris i Mjödstugan i Gamla Uppsala.)

 

Titta så gott! Men inget sånt ska följa med ner i matkassen idag!

Nu har jag inte ätit sötsaker sen i lördags. Eller jo. En kaka blev det ju igår. Det gick ju inte att säga nej tack till Agneta när hon dukade fram den som dessert på filten i Gamlis. Men förutom det… Till kvällen serverade jag mig en matlåda med italiensk pastasås och pasta. Jag var inte ett dugg sugen på sötsaker efter det! Hur det blir med middag och sött idag vete 17, men jag ska hasa över till Tokerian mitt på dan och handla nån sorts matkasse. Såg förresten för inte alltför länge sen att den som vill, numera inte bara kan hämta och skicka postpaket från Tokerian, den kan ladda sitt UL-kort också. Bra service för den som åker kommunalt. Vilket påminner mig om att det har gått nästan fem dar sen jag mejlade SL om deras lurendrejeri på sin webbplats angående försäljningsställen i Uppsala. Jag bad om svar och det har jag inte fått. Nä, SL har fått annat att tänka på just nu. Kanske man skulle ha tänkt på i förväg. Tycker jag.

Idag är det än så länge blå himmel och sol. Jag behöver vattna hos Lucille och se till husdjuren, men först blir det frukost med papperslokalblaska och därefter dusch. Idag är tidningen ännu tunnare än igår – men igår innehöll den ju reklamblad. Jag är glad att jag inte betalar för den. I morgon är sista dan jag kan snikläsa den.

Jag hostade och hade svårt att andas i natt, så det blev Bricanyl. Hoppas verkligen att det inte är nån infektion på gång utan att det bara berodde på att nån i närområdet som ville ha ihjäl mig genom att grilla eller röka. Det luktade faktiskt rök i mitt sovrum. Det finns inte tid till att bli sjuk nu.

Men nu vill jag veta om DU läser nån papperstidning! Prenumererar du rentav, läser på jobbet eller lånar av grannen??? Skriv gärna några rader i en kommentar om detta, för jag är nyfiken. Jag går och fixar frukost så länge. INTE choklad…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bakom masken

Ett maskerat inlägg.

---

 

Bakom masken…

Inte vet jag vem du är bakom masken – jag kan ju knappt säga vem jag själv är. Inspirerad av en vän gjorde jag ett personlighetstest idag på förmiddagen. Såna test är synnerligen populära nu och jag har gjort ett antal. Självklart kan det innebära att jag skulle kunna agera manipulativt och svara i en viss riktning, men eftersom jag gjorde just det här testet för mig själv ville jag vara ärlig.

Resultatet? Tja, jag får se upp med min självkritik var en varning jag fick. Och det är inte första gången. Inte heller det sätt jag reagerar på återkoppling och mitt sätt att se på mig själv som otillräcklig. Det fanns positiva saker om min person också, som stark känsla för ansvar och plikt och att jag är varm, generös och pålitlig. Nåja, kanske ska man ta såna här test med en nypa salt. För, som jag skrev, det är inte svårt att manipulera resultaten.

Det där med självkritiken måste jag emellertid tänka på. Igår kväll under vårt kräftkalas dryftades en fråga som inte handlade om min person, men där jag ändå tog åt mig och fick min otillräcklighet beKRÄFTAd. (Ja, jag kan skoja lite med min negativa självkänsla som synes.) Fästmön gjorde en fantastiskt god ostpaj (LCHF) som vi åt med gräddfil, rödlök och rom. I glaset hade Anna vitt vin, jag öl och båda Östgöta sädes.

Vi hade kräftkalas igår. Anna gjorde en fantastiskt god ostpaj.

Solen har gjort sina trevare idag, men vi har inte tagit oss för mycket mer än ätit frukost och duschat. Det är skönt att såsa runt ibland, för en annan egenskap jag har är att jag driver mig själv ganska hårt. Det har väl med känslan för ansvar och plikt att göra… I vart fall gör denna ständiga pådrivning mig trött.

Mamma fick ett samtal igår som varade trekvart. Sen orkade jag inte mer, så jag utlovade ett nytt samtal idag. Vidare ska jag ringa en vän som jag gärna vill hinna träffa innan vännen reser vidare. Planerna för min kommande vecka är ganska vaga, eftersom jag har intagit en sorts beredskapsläge. Jag måste emellertid ringa en myndighet i morgon och försöka att inte bli alltför uppjagad över dess inkompetens vad gäller klarspråk. På onsdag väntar ett besök i vården igen. Och så infaller ett par födelsedagar i veckan också, hur nu dessa ska firas. Ryggen är sisådär, inte sämre i alla fall, men vänsterfoten gör ont i en led efter loppisturen igår.

Vad har DU för dig så här på söndagen då??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det knakar och gör ont

Ett levande inlägg.

---

 

Uppdaterat: Radio Uppland har korrigerat stavningen i rubriken på sin webbplats

 

På väg att rasa ner?

Den gistna gamla ryggen knakar och gör ont. Ibland tycker jag det knakar i den så det borde höras för andra. Men det kanske är tur att jag har varit ensam sen i lördags så ingen har hört nåt. Tänk om skelettet bara rasar..? Inte så kul att plocka upp den figuren från golvet…

Jag kan inte sitta långa stunder. Det gör att dagens administration blir synnerligen hattig. Och att böja sig ner och ta upp papper från skrivaren är allt annat än skönt. Att böja sig ner överhuvudtaget är inte skönt. Men svårast av allt är att sätta på sig en strumpa på vänsterfoten. Vilket spännande liv jag lever!

Att göra vettiga saker mår både min kropp och själ bra av. Därför ska jag fortsätta att putsa fönster och stryka. Båda aktiviteterna innebär att jag står och det gillar ryggen. Idag tar jag sovrumsfönstret och det är bara ett, tack och lov. Mörkläggningsgardinerna ska jag tvätta nu. De är snabbtorkande och jag kan med all säkerhet sätta upp dem till sovdags.

Regntunga skyar…

 

Efter en regnig och grå söndag, när de flesta verkade vara griniga och sega, tittar nu solen fram. I eftermiddag ska jag till bilverkstan och få däcken skiftade från vinter till sommar. Mina axlar klarar inte riktigt det och ryggen klarar det definitivt inte just nu. Det största utmaningen blir emellertid att få ut däcken ur förrådet till bilen. Jag kan liksom inte ens böja ryggen så bra och rulla däcken. Men, men, problem är till för att lösas och på nåt sätt ordnar jag detta. Det är märkligt, ryggskott eller vad 17 det nu är, tycks komma varje gång det är dags för däckbyte…

Igår kväll gjorde jag inga som helst storverk. Jag lagade mat på rester från frysen, glodde på TV, hjälpte en vän med tekniska problem, telefonerade lite kort med Fästmön, avslutade en bok och började läsa en ny bok, ett fynd från bokrean i år. Det är den sista boken av totalt fyra som jag inhandlade på årets bokrea. Tre av böckerna köpte jag via Bokus, men jag har ännu ett presentkort kvar på 300 kronor där. Det suger jag på så länge jag kan…

Det här inlägget är i spretigaste laget. Jag skyller på den knakande och onda ryggen som gör att jag flera gånger under tiden jag har skrivit måste resa på mig och gå en sväng. Då tappar man liksom tråden. Det undrar jag om de högskoleutbildade journalisterna på Radio Uppland också har gjort. Den här rubriken har legat ute sen halv sex i morse. Eller FINNS det nåt som heter MÅN och vad är det i såna fall??? Jordmån? Kan en sån rånas? Har den ens ett hem?

 

För övrigt, uttrycket

done is better than perfect

stämmer bra in på mitt nyputsade köksfönster. Aprilsolen är skoningslös i sitt omdöme.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 

---

Nä, vården ger jag inte mycket för. Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet.

Britt-Marie höll mig sällskap på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Go-fika på lördagen.

Mamma fick ett samtal och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.

Nä, några piller blev det inte. Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.

Jag har en toppenbra värmande gel i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snabba ryck, sporrar och vaggad till sömns av metal

Ett varierat inlägg.

---

 

Igår slutade Fästmön jobba klockan 16. Jag åkte och hämtade henne och sen började det… storhandlingshelvetet på Tokerian. Alltså vi var inte hemma förrän klockan 20. Fast då hade vi förstås också levererat alla kassar och ställt in mat i kylen i Himlen, hämtat ett paket, tankat och ätit snabbmat också.

Men ändå. Snabba ryck är det inte när vi storhandlar. Anna går omkring med en roman över de varor som ska inhandlas. Jag, som ju är mannen i familjen (<== ironi av det interna slaget), sköter framförandet av fordon, det vill säga varuvagn inne i affären, fullastad bil utanför samt pistolen. Med pistol menar jag scanner. För att roa mig själv ibland låtsas jag att scannern är en vattenpistol som jag riktar mot folk som står i vägen för vår framfart. Anna skäms. Jag utbrister i onomatopoetiska ord, passande en vattenpistol.

Igår tror jag Anna slog rekord. Jag misstänkte starkt att vi hade fått med oss hela affären hem. Det hade vi inte. Det var ett bröd som smet, så det lämnade vi kvar. Nån bärhjälp i Himlen fick vi inte heller. Storbarnen jobbade, de yngre var hos sin pappa. Inte konstigt att vi har aparmar.

Bröd på rymmen på Tokerian.

 

Aparmarna till trots så har jag inga större problem med dessa lemmar. Det är fötterna som är ONDA just nu. Hälsporren på högerfot, som jag trodde jag hade lyckats hålla i skick, dunkar nu med full styrka. Ungefär som Sabaton igår kväll på Vaksala torg, metal, som vaggade mig till sömns tack vare rätt vindriktning. Skillnaden är bara att Sabaton, som lustigt nog i sammanhanget är den del av en rustning som täcker foten, är ljuv musik i mina öron. Hälsporre är a pain in the ass foot. Jag stretchar och gör tåhävningar och rullar med tennisboll i fotvalvet och använder skoinlägg sen 2012. Inget hjälper. Som grädde på moset har jag fått ont i vänsterfoten också, fast på ovansidan. Märkligt. För du ska veta att jag går i rejäla gympadojor, inga fjantiga pumps eller så. (Pumps är fjantiga på mig. På dig kanske de inte är det.)

Därför tänker jag unna mig ett skönt och masserande fotbad i kväll. Jag köpte ett härligt fotbad för fem och ett halv år sen, strax före Katastrofen. Man kan inte påstå att jag har överutnyttjat det. Jag längtar redan… Du som inte har ett fotbad att njuta av kan i stället njuta av fina bilder och en recension av Sabatons konsert igår av Uppsalanyheters utsända. Om du vill.

Men nu måste jag ge mig ut i cyberspace och leta lediga jobb. Idag har de inte precis landat i mitt knä med ilfart idag. Det gjorde däremot skrivartonern från inkClub! Jag beställde toner i onsdags och igår, torsdag, låg en svart toner och en färgtoner i min postbox. Det kallar jag ilfart!

Kan denna vara ett tecken på att det sker ett mirakel i jobbsökeriet idag..?

Dags att pytsa upp en senapsmugg java till sällskap på jobbletarresan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite nyttigare, men inte yngre

Ett inlägg om nytta och ålder och om att späka sig lite.

---

 

Det som tittar fram över linningen ska bort. Denna hemska bild tog Anna den 30 juli i år.

Det är tufft att försöka hålla igen på onyttigheterna! Jag säger det redan från början. Och ändå är det inte så att vi, Fästmön och jag, späker oss. Det handlar inte om nån fasta eller att banta enligt nån viss metod. Fasta kan nog vara bra, men bantning tror jag inte ett dugg på. Så snart du har gått ner i vikt tänker du att det går att göra/äta som förr. Och ett tu tre är du som förr – lika tjock.

Nä, då tycker jag att det känns bättre – för min personliga del (andra får göra hur fan de vill) – att försöka ändra livsstilen. Det som tyvärr inte funkar för mig är mina promenader. Hälsporren i högerfoten är nu värre än värst och det enda som hjälper är att vila foten och stretcha (jag har haft hälsporre förr, men då i vänsterfoten). Min rygg är mycket bättre, men jag är rädd att den blir sämre om jag inte rör på mig. Det blir lite av Den Onda Cirkeln här. Det var nån som vid nåt tillfälle skrev en syrlig kommentar här och undrade om jag verkligen kunde sitta/ligga i den ställning gör på bilden för ryggens skull. Jorå, jag sitter bäst ihopkrupen, med ryggen krökt. Ibland när jag ligger raklång eller ändrar ställning knakar det i ryggraden så mycket att jag tycker att det ekar – och hörs ända till Hvita Damen i Nya Zealand. Sammanfattningsvis: ryggen är bättre, men alltså inte helt hundra. Ifall nu nån undrar. Eftersom var och en hanterar smärta på olika sätt behöver inte den som undrar över min ställning undra mer: jag hanterar smärtan på mitt sätt.

Vårt nya kvällsgodis.

Hur gör vi då och vad äter vi? Det är slut med godis och fikabröd. Igår blev det macka på grovt bröd till eftermiddagskaffet. På kvällen blev det plommon som kvällsgodis. Plommon! Ja, efter ett tag saluterades det både här och där och det var inte nåt kvällsgodis, jag lovar dig. Gott smakade våra plommon ändå. Men det känns fortfarande konstigt att köpa plommon – vi som hade två plommonträd i trädgården en gång i barndomshemmet…

Idag har jag ett fikasammanträde med Kommunalrådet. Det blir intressant att se hur jag hanterar det. Ber om fruktstund, eller? Jag vet att det är mycket socker i frukt, men frukt är ju ändå nyttigare än kakor och bullar och choklad. Fast är det egentligen godare..?

Ingen av oss blir yngre, men kanske att en känner sig lite fräschare om en går ner lite i vikt..? I morse, när jag satt med mina ansökningar, noterade jag hur många arbetsgivare som faktiskt åldersdiskriminerar redan i annonstexten. Man söker yngre förmågor, man söker en junior si-och-så och man vill ha en jämn (läs: ung) ålderssammansättning på arbetsgruppen. Är detta tillåtet? Nej, det är inte tillåtet att åldersdiskriminera åt nåt håll. Därför brukar jag, på pin kiv (<== ett uttryck som knappast nån junior förmåga skulle använda…) söka tjänster där man specifikt uttrycker att man vill ha yngre förmågor. Jag menar, jag är inte sämre för att jag är liiite äldre än 30…

Dags att sätta fart nu. Jag borde vara värd lite frukost med knäckebröd, åtminstone, efter morgonens jobb. Eller..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och sen då?

Ett inlägg om att kämpa på.

Som för det mesta känns saker och ting bättre efter ett tag. Jag fick skriva av mig igår och må riktigt skit – för att sen repa mig och ta nya tag idag. Ja, du vet den där leksaksgubben med rund botten…

Kan inte falla omkull hur många gånger man än petar på honom.

Men det handlar inte bara om att få distans till jobbiga saker eller att få spy ur sig. Det handlar också om att få bekräftelse på att det faktiskt inte är jag som inte passar in utan andra.

Nu vill jag bara poängtera att jag verkligen inte gottar mig i andras eventuella oförmågor och tillkortakommanden. Det är bara det att jag är hjärtligt trött på att höra att det är mig det är fel på. Inte bara trött, rädd för. Jag fick höra det så mycket och ofta en gång i tiden.

Taggarna sitter kvar, trots att åren har gått. Men det är också det enda jag känner att jag aldrig kan förlåta. Aldrig. Och tro mig, jag har kämpat med förlåtelsen. Där misslyckas jag dock. Mitt fokus ligger på att komma vidare. Det går för det mesta bra. Det är väl så att jag är hyperkänslig i vissa avseenden. Eller att jag har gjort ödesdigra missbedömningar av människor och deras avsikter. Därför halkar jag lätt tillbaka ner i rädslans träsk.

Det går inte att säga att alla problem är lösta idag. Så enkelt är inte livet. Men jag har tagit lite andra vägar och det har gått bättre. Jag mår bättre, för jag gör framsteg och bra saker.

_____________________________

Men bakslag kommer ju alltid, som bekant. Ett idiotiskt bakslag är att jag tror att jag har fått hälsporre igen – fast i andra foten. Jag tror jag blir fullkomligt galen! Hälsporren i vänsterfoten fick jag dras med i ungefär ett år och sju månader. Vissa dagar hade jag så ont att jag nästan inte kunde gå, periodvis gick jag på kryckor och medicinerade. Men se hemma från jobbet var jag naturligtvis inte en dag för detta! Fast det gör väldigt ont. Och det enda som hjälper är att vila foten, inte belasta den. Lite svårt när det till exempel är högerfoten jag gasar med i bilen… Jag stretchar också, eftersom jag har extremt korta hälsenor. Inlägg finns i de skor jag använder. Har till och med norpat tillbaka inläggen jag gav till Fästmön eftersom de inte funkade i hennes jobbskor.

Skulle behöva flera par av dessa som är gjorda efter avgjutningar av mina fötter. Men nya kostar närmare 1 500 kronor paret eftersom ortopedkonsulten inte längre har avtal med inrättningen i fråga. 😦

Jag har stått och strukit i princip sen jag kom hem. Det är inte bra. Då belastar jag onda foten. Att stå gör foten ondare än att gå. Men vad gör man när man har en gigantisk strykhög av t-shirtar, jeans, juldukar och gardiner som ska bytas i morgon kväll? Man biter ihop och stryker. Och ja, jag stryker för att fibrerna i kläderna och de andra grejorna lägger sig ner och blir mindre benägna att ta emot smuts samt för att jag inte vill gå omkring i skrynkliga plagg. Jag tycker att skrynkliga kläder är fult och ger ett ovårdat intryck. Sen hur du gör är upp till dig.

Nu har jag vilat foten en stund och ska ta några nya tag med järnet över brädan. Hoppas hinna slänga i mig en knäckemacka innan Antikrundan börjar klockan 20. Jag har nämligen laddat ner Den Berömda Och Rätt Nya Antikrundan-appen idag och tänkte testa den i kväll. Det mesta av programmet, som är från Visby, hinner jag se innan jag åker och hämtar hem min älskling från jobbet klockan 21.

Ska du glo på Antikrundan och har du testat appen??? Skriv gärna och berätta vad du tyckte om såväl program som app!

Livet är kort.

Read Full Post »