Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘välja strider’

Dagens Nyheter har på nätet en intressant artikel om missnöje på jobbet. En organisationskonsult ger tips och råd i artikeln, och det irriterar mig lite. För många av dessa konsulter säger ju saker som är ganska självklara om man tänker efter lite, eller hur? Fast medan medarbetarnas tankar är gratis kostar konsulternas konsultationer multum, oftast.

En gnällig typ – privat.


Konsulten i artikeln
säger att det är skillnad på gnäll och missnöje. Ja, det hade jag kunnat säga gratis! (Nu gnäller jag!) Gnäll är ju liksom bara gnäll, medan missnöje ju kan vara befogat – och behöver kanske åtgärdas. Vad är då missnöje? Enligt konsulten och mig handlar missnöje ofta om att man tycker att ledarskapet är dåligt, att man inte får information om saker och ting eller att man känner sig överkörd. Det är då vi gnäller. Gnället kan hålla ihop en grupp, men det kan också förstöra. Det gäller att ingen i gruppen förhäver sig, för då kan det vara den personens tur att råka ut för gnäll – från gruppen. Eller mobbning, som vi också säger på svengelska.

Jag undrar ibland om man har tagit upp det dåliga ledarskapet med sin chef eller känslorna av att vara överkörd eller inte få information. För det är ju den det handlar om man ska prata med om man vill ha nån förändring. Att inte information är nånting som jag funderar över eftersom jag jobbar med kommunikation. Vi har väl var och en ett ansvar att hålla oss informerade, att ta reda på saker och ting själva också? Eller?

Det är viktigt att även våga prata om sånt som är obehagligt på en arbetsplats. Det är också viktigt att kunna lyssna först och prata sen – både som medarbetare och kollega, men också som chef. För det är chefen som kanske måste ta det enskilda samtalet om det där obehagliga, det där missnöjet. Och som chef räcker det inte bara att vara lyhörd och kunna sätta ner foten vid behov. En god chef ska också kunna erkänna egna fel och brister, tokiga beslut, misstag etc i jobbet. Men det ska förstås också medarbetaren…

Den arbetsplats där jag är nu är fantastisk! Människorna som jobbar här är här just för att jobba, men på raster försöker vi prata om lite annat än jobb. Det finns en stor lyhördhet och stor respekt kollegorna emellan. Ingen är spydig eller otrevlig. Eller jo… Det finns undantag. Jag kallar detta undantag Muntergöken, lite ironiskt eftersom jag ju menar tvärtom. Själva göken i sig består av delar av flera personer, även mig själv. Det är den här göken  som alltid ser allting negativt, svårt, problematiskt – och aldrig positivt, ljust, glatt. Det finns bara problem och inga möjligheter. Chefen, tycker Muntergöken, är antingen en mes eller också fattar chefen bara fel beslut. Nån information kommer aldrig från chefen, bara en massa dumma påfund. Och så vidare och så vidare…

Tja, du hör väl hur otroligt det låter? Jag vägrar nämligen att tro att en chef är 100 procent dålig. På en arbetsplats i mitt förra arbetsliv hade jag en chef som kompisstyrde. Med det menas en chef som kunde sköta sitt jobb tack vare sina låtsaskompisar. Genom att låtsas göra vissa av medarbetarna till bästisar och bundisar fick h*n dem att göra det jobb h*n skulle ha gjort själv. Den som inte var chefens favorit gick det riktigt illa för. Jaa, faktiskt blev ett antal medarbetare till och med av med sina jobb – på högst tvivelaktiga grunder.

Här var jag inte glad alls…


På den tiden,
under den chefen jag nämner ovan, var jag nog världens största Muntergök. Jag gick från att vara chefens bästis till att hamna ute i frysskåpet. Och då blev jag förstås missnöjd och gnällde och gnällde. Fast det gjorde ”alla andra” också på arbetsplatsen, men när det skulle talas om det obehagliga var det bara jag som talade, det andra höll käft.

Idag visar jag betydligt färre känslor på jobbet. Om jag funderar över nånting eller är bara aningen missnöjd tar jag upp det så snart jag kan med nån av cheferna (jag har ju flera eftersom jag jobbar på flera ställen). Men jag gnäller inte. Jag har slutat gnälla på jobbet! När jag tittar på Muntergöken och ser och hör gnället därifrån inser jag att det var precis sån jag var tidigare! Och sån vill jag inte gå tillbaka och bli, never! Jag har också jobbat på mitt sätt att vara och på att förbättra mitt pokerface. Jag ler oftare. Men jag ler inte några falska leenden! Och jag backar inte för att ta en strid – däremot väljer jag mer nogsamt de strider jag tar. Hittills har det inte varit mycket till strider alls…

Så här glad är jag på mitt jobb idag!


Nu är det inte bara jag som har förändrat mig.
Den arbetsplats där jag är på nu är helt annorlunda än den jag var på tidigare. Här är det verkligen högt i tak och jag vågar säga vad jag tycker. (Fast jag tycker inte alltid om allting…) De som jobbar här talar också med varandra med den där respekten jag nämnde tidigare i det här inlägget.

Just nu är jag lyckligt lottad. Och inte ett dugg missnöjd med arbetsplatsen, trots dess Muntergök. Gnäller gör jag bara privat. Och inte så särskilt ofta heller.

Hur är det på din arbetsplats? Gnälls det mycket? Finns det nåt utbrett missnöje? Vad klagar folk mest på? Hur hanteras gnäll och missnöje? Många frågor, svaren har du!


Livet är kort.

Read Full Post »

Min pappa sa, vid nåt tillfälle, att jag alltid hade varit en god dotter. Jag blev glad och rörd av berömmet – tills han fortsatte:

Men det är det här med dina flickaffärer…

Lille pappa, du skulle bara veta vilket enfant terrible du har varit med om att tillverka! Jag har insett mitt problem nu, men det har tagit ett och ett halvt år. Och frågan är vad jag tänker göra åt det.

Jag är ett enfant terrible. Min drivkraft är inte att få en stund i solen. Snarare drivs jag av ett slags rättspatos som är enormt. Att tala för nån, att slåss för nån var sånt jag hade svårt för att låta bli att göra förut. Men om man ska föra nåns talan då ska man inte ha några konstigheter i ryggsäcken. Eller konstigheter… Erfarenheter är helt OK, men oegentligheter. Det är DET jag pratar om. Jag slår bakut då och det är i detta läge jag blir det där enfant terrible som bara MÅSTE protestera.

Det finns även en del att fundera kring varför man väljer att ta vissa strider och varför man avstår. Mina krig blir färre och färre, därför att min kraft rinner ut. Jag kan inte slåss mot allt och alla, världen lär i alla fall fortsätta att vara ond. Ett krig som jag nyligen betraktat är långt ifrån avslutat. Nu är det civilbefolkningens tur att lida.


Ni tror att ni har vunnit. Ni tror att det är över nu. För er kanske. Inte för oss. Men jag lägger ner mina vapen nu.

                                                                                                                                                           Det hemska barnet steg upp till en dag som just har blivit solig. Jag har skjutsat min Fästmö till jobbet och återvänt hem för att tvätta. Tvättkorgen är plötsligt överfull… Husmor sköter sig inte! Det kan mycket väl bli ytterligare en maskin tvätt.

Inget illamående idag och yrseln är hyfsad. Bara det att när den slår till är jag rädd att jag bara ska segna ner. Värst idag är magvärken. Det värker och gör ont och jag inser att jag kanske måste göra den där operationen tidigare än jag tänkt.

Idag ska jag söka några jobb jag har sett som verkar intressanta. Min bok ligger halvfärdig. Strykhögen växer. Håret är skitigt. Nää fyyy, så mycket jag har att göra idag när jag tänker efter…

Read Full Post »