Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘välja sida’

Nej nån träningsmänniska blir jag aldrig! Jag avskyr sport, idrott, motion i alla dess former och det står jag för. I min ungdom hade jag några år när jag höll på att bli duktig i bordtennis. Lite senare i livet var det badminton. Men det är väldigt, väldigt länge sen. Jag är inte intresserad, jag vill inte, helt enkelt. Hur andra gör är upp till dem.

Det enda jag ägnar mig åt är att promenera. Det gillar jag! Då kan man nämligen göra annat samtidigt, till exempel tänka eller prata om man har sällskap. Då känns det varken som sport eller motion. Efter min operation i december tappade jag tio kilo. Min onda häl fick vila, eftersom jag inte orkade gå några längre sträckor under några veckor. Nu mår jag bra efter operationen och även hälen känns något, om inte helt, bra. Så… mitt bidrag till den interna rörelsen (= mitt motionerande) har nu faktiskt blivit ett, inte noll som tidigare: jag använder trapporna på jobbet. Därför avskyr jag tisdagar numera, för då jobbar jag på femte våningen. Det blir fyra gånger i trapporna – två uppför och två nerför (ja, jag inte bara kommer och går till min arbetsplats, jag brukar lämna den för lunch en stund mitt på dan också. Detta medför att jag flåsar som en jävla blåsbälg då och då. Folk som ser mig tror att jag antingen håller på att dö (vilket det ibland känns som) eller är fruktansvärt upphetsad (det är jag aldrig på jobbet mer än på tekniken).

blåsbälg
Flåsar som en sån här.


Den här arbetsdagen har snart gått.
Idag lär jag också jobba över, för jag ska vara med på ett möte klockan 16. (Jag slutar egentligen klockan 16.) Men det blir några bra timmar på plus som jag tänkte använda endera dan, troligen nån dag när vi jobbar del av dag, en dag för röd dag.

Förmiddagen omfattade två inplanerade möten och ett oförhappandes. Arbetet med forskningssidorna här går sakta men säkert framåt, vilket gläder mig. Jag är ju den som går med piskan utan morot (morötter är ju bara snigga att se på och äckliga att äta), men jag har också skapat en jädra massa sidor och gjort en liten mall, allt för att underlätta.

Eftermiddagen innebär också en liten kort-kurs i webbverktyget innan jag slinker in på mötet klockan 16. Hoppas att mötet inte drar ut alltför lång tiden, jag behöver verkligen handla idag efter jobbet. Och lämna in Lottot. Vem vet, det kanske är en miljonär som sitter och skriver detta nu, för jag har inte kollat lördagens dragning…

För övrigt har jag noterat att det på går en ganska osmaklig gubbslemdiskussion/-konflikt. Vän Av Ordning vill nu bara påtala för alla inblandade att jag jobbar på en arbetsplats där man faktiskt forskar kring gubbslem. Gubbslem har ingenting med gubbar att göra utan det är en alg. Och är det nån som ska känna sig förolämpad torde det vara algerna.

gubbslem
Gubbslem.


Så å gubbslemmets vägnar
vädjar jag:

Kiss (nåja…) and make up!

Eller i vart fall

Missbruka inte gubbslemmets namn!

Därmed inte sagt att jag har valt sida. Det kan jag inte för jag hörde inte debatten, nåddes bara av delar av den via Twitter.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »