Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vaksalaskolan’

Ett inlägg om att få kraft och energi av samvaro med goda vänner, bland annat.


Igår eftermiddag
åkte jag iväg på en inbokad intervju för Uppsalanyheter.se. Det blev ett möte som gav mig mycket kraft och energi genom allt jag såg omkring mig intervjusituationen. Men också genom orden. Orden, som jag alltid är så rädd att tappa. Det är inte så att jag är rädd för tystnaden. Det är förlusten av ord jag är rädd för.

På kvällen träffade Fästmön och jag K och M och gick för att äta en bit mat och dricka vin. Jag passade på att fota Vaksalaskolan, som jag tycker är en av Uppsalas vackraste byggnader. Och vars upphovs man heter Gunnar Leche – tio poäng till mig!

Vaksalaskolan
En av Uppsalas vackraste byggnader, enligt min mening. 


Vi gick till Soul Food,
där vi har varit en gång tidigare i den här konstellationen. Soul Food är en liten kvarterskrog med uteservering på sommaren. Eftersom det blåste ganska bra igår satt vi inomhus. Inredningen går i amerikansk stil – det är ju ett amerikanskt kök som bjuds.

2 Ljuslykta Manhattan
Manhattan på ljuslyktorna, som kostade 59 kronor, kunde K konstatera.


Jag valde kycklingspett.
Till det fick jag också ett spett med grillade grönsaker. Pommes och chilibéarnaise var andra tillbehör. Vinet var ett cabernet sauvignon, ganska lättdrucket, inget höjdarvin, men ett helt OK vin.

Det är gott att Anna finns vid min sida nu när det är tuffa tider igen. I kombination med K och M blev detta riktigt bra för humöret och jag kände ur-kraften – tjurkraften? – stiga i mig igen.

Tjurig Toffla
Ur- eller tjurkraft?


När solen började sjunka
bakom tinnarna och tornen i vår stad strosade vi mot busshållplats respektive fotbollsmatch.

 Junistad i kvällssol
Solen sjönk i staden.


Det finns mycket i livet att vara tacksam för,
kunde jag konstatera. En sak var att bussen stannade den här gången och inte bara åkte förbi oss som sist. En annan sak är att jag förra gången gick och bar på en klumpenduns som jag nu är befriad ifrån.

Nu är bördorna emellertid andra. Jag vet inte om jag har hanterat det hela rätt, men jag har som sagt gjort det på mitt sätt. Mejlet jag skickade för över 24 timmar sen har fortfarande inte besvarats. Så viktig var jag – not!

Junistad kväll i gråskala
Ett annat liv i en annan tid?


Allt river upp gamla sår
som ändå var ganska nyläkta. Sår som handlar om ett annat liv i en annan tid. Jag trodde att jag skulle vara bättre rustad den här gången. Och baske mig om jag inte är det! Gårdagskvällens samvaro och intryck gav mig mycket kraft, det är i alla fall en sak som är säker! Det är jag ytterligare tacksam för.

Idag är det måndag. Det är konstigt att vara hemma. Jag har semester, hoppas jag. Jag har ägnat förmiddagen åt att skriva en artikel. Anna har ringt ett viktigt samtal. På dagordningen idag står enbart att gå och handla och hämta ut medicin så att mitt invärtes bråck hålls i schack. Nånting till mamma måste inhandlas, hon fyller ju år nästa månad.

Tokerian är jag fortfarande förbannad på. Lagom till midsommarafton höjde de priserna på svenska jordgubbar från 35 kronor litern till 65. DET var riktigt jävla dåligt, tycker jag! Det är ju inte nån brist på jordgubbar, precis. Och det var samma sorts jordgubbar, från samma ställe som dan innan. Men eftersom Tokerian är min närmaste matvaruaffär kan jag inte göra slut med den.

Göra slut, förresten… Det gjorde jag med lokalblaskan i mars. Ändå envisas deras prenumerationsförsäljare med att ringa hit en gång i månaden och tjata. TROTS att de varje gång lovar att försöka (?!) ta bort mitt namn och telefonnummer från deras jävla listor. Vad är det som är så svårt att fatta/utföra??? 

Så idag delar jag ut en svart bak som Tokerian och Upsala Nya Tidning får dela på – en rejäl skinka vardera. Tokerian för den hutlösa prishöjningen av jordgubbar på midsommarafton, Upsala Nya Tidning för att man inte kan släppa taget om före detta prenumeranter, uppenbarligen. (Det finns många skäl till att jag gjorde slut och dessa påringningar gör ju inte precis att jag vill ”lappa ihop” nåt igen…)

Svart bak
Tokerian och lokalblaskan får dela på en svart bak idag.


Livet är kort. Och jag är arg. Jävligt arg. TACK för kraften!

Read Full Post »

Jag läste i lokalblaskan i morse att eleverna på Vaksalaskolan i Uppsala får gå hungriga. Skolmaten som serveras till lunch räcker inte. På bilden som illustrerar artikeln ser man ett gäng välnärda tonårsgrabbar.

Jag betvivlar inte ett dugg att dessa grabbar är hungriga. Och om skolmaten inte räcker är det ju självklart inte bra. Men satt i relation till hur andra barn och unga ute i världen svälter, blir den här artikeln mest ett hån. När jag skriver svälter så menar jag svälter.

Jag tittar tillbaka på ett inlägg jag skrev sommaren 2009 om min pappas tillbakafärd från Sverige till Finland mitt under brinnande krig. Han hade då som tonårig vistats en sommar i Sverige för att

äta upp sig.

Ha! Det han fick göra var att gratisarbeta åt en rik fabrikör. Familjen han bodde hos var så snål att han fick en enda macka att klara sig på under hela den långa resan hem. Läs mer om detta genom att klicka på länken ovan.

Det här var Sverige på 1940-talet. Inte så länge sen. Ute i världen, 2011, brinner fortfarande krig och människor har kanske inte ens en macka att äta. För någon månad sen var det ganska tomt i mina matförråd också. Då fick jag en påse bröd av en vänlig själ på jobbet  – och jag kunde äta hela helgen. Nu köper jag bröd kanske varannan vecka. Jag rostar bröd till middag på kvällen, men jag försöker äta varm lunch mitt på dan. Jag sparar in på bröd till frukost. Då blir det mild lättyoghurt med müsli. Jag har slutat vara hungrig hela tiden. Man rättar sig efter det man har. Att jag fortfarande är fet har andra orsaker, bland annat ett stort myom. Och så blir det en chokladbit när det är kris. Sen får jag lagad mat när jag är hos Fästmön varannan helg och jag försöker även se till att vi har mat när hon är hos mig, särskilt som hon är diabetiker. Men det blir inte alltid så nyttig och bra mat, tyvärr…


Den här påsen bröd fick jag av en vänlig själ på jobbet den 21 oktober.   

Jag skulle önska att de hungriga tonårsgrabbarna på Vaksalaskolan bara ett enda ögonblick stannade upp och betänkte detta att det finns människor som lever i krig och som svälter. Ett enda ögonblick. Sätt er egen ”svält” i relation till dem som verkligen gör det, stackars hungriga barn.

Read Full Post »