Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vägleda’

Oj, vilken trevlig kväll vi hade igår! Vi satt på en altan, under tak, för vädret är ju som det är. Men mot slutet av kvällen sprack det upp, himlen blev blå och solen tittade fram. Vi fick mycket gott att äta och jag hade en synnerligen underhållande bordskavaljer. Så jättesent blev det inte, vi är flera som fortfarande jobbar. Fast vi var ganska trötta när vi kom hem – vi hade ju gett oss iväg, Fästmön och jag, direkt efter jobbet.

Lite blått


Jag ringde mamma när vi kom hem,
för hon är ju en riktig nattuggla så hon skulle vara uppe, hade hon sagt. Men hon var lika trött som vi efter ett härligt födelsedagsfirande på en underbar plats i Östergyllen. Stort TACK till tant och farbror Blå (som nog inte läser den här bloggen, men ändå…) för det ni gjorde och gör för min mamma! Vi pratade i typ tolv minuter och under den tiden sa mamma tre gånger att nio personer hade ringt på hennes telefon, men hon kunde inte få fram numren i nummerpresentatören. Och jag har en annan sorts telefon så jag kunde inte vägleda henne. Gissningsvis ringer folk igen om det var nåt viktigt. Faster E och kusin B hade mamma i alla fall pratat med och det var de två viktigaste för mamma, det vet jag.

I natt kom det massor av regn. Jag vaknade av att det smattrade mot taket. Morgonen var blöt, men nu ser det ut att spricka upp igen och bli en ganska solig dag, trots allt. Vädret upphör inte att förvåna…

Två arbetsdar kvar före semestern och jag börjar runda av rejält. Ser fram emot fyra veckors ledighet, men också mot att få komma tillbaka hit. Jag trivs så bra, jag har aldrig tyckt att det har varit så här roligt att gå till jobbet som jag gör nu. Inte så länge. Och tänk, jag har varit på just den här arbetsplatsen, på det här kontoret, i snart sex månader. Fortfarande är det tomt i fönstret, blomlöst, jag vågar inte pimpa för mycket, jag är rädd för den besvikelse som kan slå ner som en bomb när jag minst anar det. Det är en känsla jag får leva med, en skada jag har fått. Tiden må läka en del sår, men inte alla. Jag är i vart fall glad att jag överlevde. Nu ska jag ägna all kraft åt att visa mig starkare än främlingen, fienden, inom mig. Den svarta (?), onda. Alla yttre fiender – tyvärr, slå mig om ni gillar det, jag tänker inte slåss tillbaka. Jag behöver min kraft till annat än att slåss med små människor. Nu ska jag fokusera på mig en stund.

Read Full Post »