Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vadstena’

Ett inlägg om en lista läsvärda böcker. 


Anna-Karin läser min blogg
och tyckte att jag skulle sammanställa en Tio-i-topp-lista över böcker. Men så enades vi om att det nog blir ganska svårt, eftersom bra böcker kommer och går, så att säga. Det kommer hela tiden ut nya, bra böcker. Och ibland går man tillbaka till nånting riktigt gammalt och tycker att det är bra.

Så i stället för en Tio-i-topp-lista kommer här… utan inbördes rangordning… tadaaaa…

Tofflans läsvärda lista med tio titlar:

  • Fyra dagar i april av Magnus Alkarp. Den har min Nästanbror skrivit, men det är inte därför den finns på listan utan för att den är bra och viktig. En historisk bok av romankaraktär.
  • Den frusna trädgården av Kristin Hannah. En roman om en familj där modern har en central roll och där döttrarna inte riktigt förstår henne. Tills sanningen uppdagas…
  • En tiger för en ängel av Anne B Ragde. En roman om ett barns utsatthet i samband med föräldrarnas skilsmässa. Detta är författarens debutroman och den kom ut 1990.
  • Djävulskyssen av Unni Lindell. Författaren är en av många bra norska deckarförfattare. Detta är hennes senaste bok och den kom ut 2012.
  • Gideons ring av Carin Gerhardsen. Hammarbyserien av Carin Gerhardsen är riktigt otäck! Detta är inte bara deckare, utan böckerna handlar om otäckheter som alltid är aktuella, till exempel pedofili. Gideons ring är den senaste i serien. Boken kom ut 2012.
  • Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Sara Lövestam tillhör den yngre författargenerationen i Sverige. Sara Lövestam tillhör också gänget svenska författare som är riktigt goda berättare! Den här tegelstenen blandar nutid och dåtid och gör historiska händelser riktigt spännande! Boken kom ut 2012.
  • Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Det här är en av mina absoluta favoritromaner! Den beskriver en systraskara som namngetts efter Hagasessorna. Och så utspelar den sig i Stöllestan. Bara det, liksom… Boken kom ut 1997 och fick Augustpriset för bästa skönlitterära bok samma år.
  • Juloratoriet av Göran Tunström. Jag har haft förmånen att få träffa Göran Tunström när han höll på att skriva den här boken. Han läste då ett stycke ur den – och jag blev helt fängslad! Göran Tunström är en av Sveriges bästa berättare, tyvärr avled han alldeles för tidigt, redan 2000, endast 62 år ung. Boken kom ut 1983.
  • Lögnen av Jacqueline Winspear. Boken ingår i en serie om den kvinnliga detektiven Maisie Dobbs som bor i London på 1930-talet. Detta är en ganska trivsam serie deckare, som tyvärr inte har kommit ut på svenska mer än i tre delar. Lögnen är den tredje, men tyvärr inte den bästa i serien som inleds med Maisie Dobbs. På engelska ingår betydligt flera titlar i serien.
  • Blonde av Joyce Carol Oates. Vill du läsa en riktigt bra tegelsten är denna ett säkert val! Boken är en fiktiv berättelse om Marilyn Monroe. Icke desto mindre är den fascinerande och helt enkelt skitbra. Boken kom ut 2001.


Livet är kort. En god bok är livet.

Read Full Post »

Ett inlägg i serien Det får du inte missa i Metropolen Byhålan, om en liten utställning jag ramlade på.


Det blev varmt idag.
Jag hade ingen lust att sitta inne ända till kvällen, så jag erbjöd mig att gå några ärenden på stan. I en av stans gallerior ramlade jag på en fin liten fotoutställning.

Vardagsbetraktelser Välja Våga Vårda
Välja Våga Vårda – fotoutställning  av mannen bakom Vardagsbetraktelser.


Bakom utställningen står
Richard Lindgren från Vadstena. Richard inte bara fotar, han skriver små tänkvärda ord och meningar till sina bilder också. På bloggen Vardagsbetraktelser skriver han mer om sina tankar och de förändringar han har gjort i sin vardag. Han skriver om hur hans gamla liv tog slut en dag i juni 2008 i och med en utmattningsdepression och om hans nya ledord Välja – Våga – Vårda.

välja våga vårda
Richard Lindgrens tre ledord. 


Det här är helt rätt sätt
att visa upp den här typen av alster! Det vill säga nära människor, i en av stans gallerior, där folk passerar. Just när jag tittade in i den lilla utställningslokalen var jag ensam, men det tyckte jag bara var bra.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Richard ställer ut i Gallerian på Kungsgatan i Motala
till och med den 8 juli. Den sista dagen säljer han sina bilder för halva priset. Så skynda dit om du inte vill missa hans vardagsbetraktelser!

Du är bäst
Du är bäst, ett av Richard Lindgrens alster.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om vår dag.


Det blev ganska bra väder idag,
även om dan började mulet. Solen steg och efter ett ärende på stan styrde vi kosan till Stöllestan. Varken mamma eller jag har varit där på typ 100 år. Stan i sig är skitgammal med sitt kloster och sitt hospital, Mårten Skinnares hus med Sveriges första inomhustoa (skit samma att skiten hamnade nedanför på trottoaren/gatan, de fick sitta på inomhustryckeri i alla fall!) samt slottet som gömde en galen kungason. Men vägen dit är nu delvis ny. Bron som byggs här i Metropolen Byhålan, förresten, är ju tänkt att leda tung trafik utanför stan och över vattnet, med påfart till vägen till Stöllestan. Om jag har fattat rätt.

Det tog ett tag innan vi hittade parkering, men till sist hittade jag en som var helt gratis! Mamma rollade och jag gick på den smala huvudgatan. Mamma ville shoppa. Det ville inte jag i värmen, men… Hur det nu kom sig hamnade vi i en skoaffär där jag köpte en ny plånbok till mamma i äkta läder – hennes gamla var ju så trasig att pengarna ramlade ur. Mamma fyller år om tio dagar, fast då är inte jag här. Vi ska därför fira hennes födelsedag på onsdag med paket och middag på Hotell Nostalgi-restaurangen på Motormuseet i hamnen. Vi ska försöka gå dit via Vätterpromenaden. Det där med färdtjänst

Egentligen skulle mamma få plånboken på onsdag, alltså, men den hon har nu är i sånt bedrövligt skick att hon fick öppna sitt paket i kväll. Hon har suttit och tömt sin gamla och plockat i sin nya och hon verkar mycket nöjd. Hon köpte sig en fin silverring med grön sten, en italiensk design. Knappt att hon ville unna sig, men jag sa att hon verkligen skulle det!

Själv tittade jag mest på Stöllestans slott, det där slottet där galne hertig Magnus gömdes undan. Om jag inte minns fel bodde även hans promiskuösa syster Cecilia där. Vasar, alltså. Jag plågade mina stackars bonusbarn med en föreläsning om detta en midsommarafton efter några snapsar, så de suckar nog om de läser detta. Men hörrni, titta på bilderna i bildspelet, det är ett fint gammalt slott – i alla fall på utsidan!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hemma i Metropolen igen
for vi på nya shoppingturer och det blev bland annat blommor till mammas balle*. Sen köpte vi dammsugarpåsar och mat samt åkte hem och gjorde fest med smaskens och rödvin. Men först telefonerade vi med mammakusinen B som fyller år idag, den 1 juli.

Vad händer i morgon? Tja, vi ska köpa kakor och eftersom vädret ska bli sämre blir det troligen mer shopping. Vem vet var vi hamnar… Skänninge?


*mammas balle = mammas balkong


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag minns den 24 juli för sex år sen nästan helt. Eller i alla fall vissa delar av dagen väldigt tydligt. Jag hade fått besök av en gammal klasskamrat och hennes katt. De skulle tillbringa en semestervecka hos mig. Vi lastade in väskor och djur och for ner på stan. När jag kom hem ringde telefonen. Jag har bärbara lurar och de var avstängda, så det vara huvudenheten som ringde. Men jag kunde inte svara. På den tiden hade jag också telefonsvarare. Och där hörde jag min mammas förtvivlade röst.

Pappa som jag minns honom. Foto: Henrik Gedda.


Det dröjde många timmar
innan jag fick tag på mamma. Men på hotellet där hon och pappa vistades på semester sa kvinnan i receptionen att det hade hänt nåt otäckt när mamma och pappa var nere och badade. De var nu på väg till sjukhus i Jönköping. Jag skulle vara beredd på det värsta, sa hon. Det värsta…

Jag ringde sjukhuset i Jönköping, men fick inga som helst besked. Jag kunde inte pappas fyra sista siffror i personnumret. Ändå lovade de på sjukhuset att ringa tillbaka med besked. De har fortfarande inte ringt.

Till sist ringde mamma. Och det värsta var verkligen det värsta: min älskade pappa, som jag pratat med kvällen innan i mobilen, en lång stund, var död. Han hade drunknat.

Min kompis packade ihop sina grejor och tog med katten och mig ut i bilen. Hon körde mig till Vadstena där en god vän till pappa tog vid och skjutsade mig sista biten ner till Småland.

Jag vet inte hur många gånger jag hörde mamma berätta den kvällen om hur hon försökte rädda pappas liv. Han hade stått i sjön, med vatten upp till knäna och plötsligt skrikit att han drunknade. Sen föll han.

I dödsattesten står just dödsorsaken som drunkning. Men varför hade han då inget vatten i lungorna?

Idag spelar det ingen roll vad som orsakade det hela. Pappa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det har gått sex år och jag tänker på honom varje dag. Jag får aldrig ropa på honom igen, jag får aldrig säga

Pappa!

Min gråt är inte förtvivlad idag, den är stilla. Och jag och mamma far till mammakusinen B i Fruängen över dan så att mamma inte ska tänka så sorgliga tankar.

Jag har nog inte skrivit så här öppet om pappa och det som hände tidigare. Du som lämnar en kommentar, lämna gärna en snäll sån. Jag orkar inte med elakheter idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

Äntligen avslöjas mördaren, våldtäktsmannen, sadisten som gäckat polisen Malin Fors i Linköping så länge! Men varför känner jag mig inte nöjd? Därför att Mons Kallentofts femte och avslutande del i årstidsserien, Den femte årstiden, är faktiskt inte särskilt spännande. Den är rätt trist, till och med.


Den femte och avslutande delen i Kallentofts årstidsserie är inte så spännande.

                                                                                                                                                                     Ett kvinnolik hittas och polisen Malin Fors ser likheter med fallet Maria Murvall. Maria, som överlevde nånting fruktansvärt, och som nu sitter stum och onåbar på sjukhuset i Vadstena. Tillfälligheter gör att Malin träffar en läkare i Lund som berättar om ett liknande fall. Detta gör inte Malin mindre beslutsam att hitta lösningen! Och den finns i samhällets toppskick…

Ja… vad ska jag säga? Jag är besviken! Jag har hittills njutit av de fyra första böckerna i serien, men den här kändes mest lång och trist. Betänk då att det ändå försiggår en jakt på en mördare i boken. Jag tycker att boken är seg. Två personer tar livet av sig – genom att hänga sig i ett element. Men hallå… Lite fantasilöst att använda samma, för mig ganska ovanliga, självmordssätt…  Handling och miljö hoppar alltför mycket. Jag hittar inte längre den läskiga stämning jag fann i de första böckerna. Det är som om författaren har tvångsskrivit denna sista del för att få en avslutning på det hela. Synd, för som sagt, del ett till fyra var lysande!

Den femte årstiden då? Vad är det?

[…] Tidens gång saknar betydelse för Maria Murvall.
Hon lever i sin egen årstid.
En årstid där allt är möjligt, men samtidigt ingenting. En årstid av inverterade känslor. Döda känslor.
Den årstiden har ett namn, tänker Malin.
Den femte årstiden. […]

Lågt betyg!

Read Full Post »

Jag har läst en av de svåraste böckerna. Trodde jag. En bok vars baksidestext började med frågan

Hur lång tid tar det att förlora allt?

Författaren och journalisten Majgull Axelsson skrev boken …och dom som inte har efter att åren 1992 – 95 ha följt 14 människor med mycket låga inkomster. Detta blev berättelsen om hur deras liv förändras i och med att Sverige förändras.


En bok om 14 människor med mycket låga inkomster.

                                                                                                                                                        Majgull Axelsson är en av mina favoritförfattare. När hon dessutom visar sig vara en lysande reporter försämrar det ju inte mitt intryck. Berättelserna i den här boken handlar om arbetslöshet, skilsmässor, kriminalitet, våld, knark. Livets baksidor, helt enkelt.

Jag har redan skrivit lite om boken här. Då hade jag just tagit mod till mig och börjat läsa den, nästan sju månader efter att jag fick den av Nurse Rached. Den börjar ju med en berättelse om en kvinna som skilde sig, blev arbetslös, blev vräkt och som sålde sin servis Måsen… *sneglar i högerspalten*

Det var ingen lätt läsning, det här. Det var bitvis väldigt tufft. Trots att boken har flera år på nacken slås jag av hur lite som har förändrats. Och Kerstins känsla av vanmakt känner jag igen…

[…] – Men du själv då? säger jag til slut. Finns deet något hopp om något nytt jobb för dig? Vad säger arbetsförmedlingen?
Kerstin gör en ny grimas.
– Äh. Jag kommer aldrig att få något riktigt jobb igen… […]

Majgull Axelsson är i Meteropolen Byhålan och Stöllestan också och intervjuar folk. Och skriver på sin roman Aprilhäxan (1997), gissar jag. Har du inte läst den så gör det. Jag rekommenderar den varmt!

Jag fnissar lite igenkännande när Majgull Axelsson skriver om barn.

[…] Carina, Helen, Birgitta och Jenny tillhör den generation kvinnor som blev med barn. Nuförtiden skaffar man barn […]

Men så åker jag ner igen när jag läser om Gunilla, den yngsta i gruppen. Hon som sökte mer än femtio jobb och inget fick. Femtio jobb låter lite för mig. Däremot inser jag att jobb eller inte handlar om kontakter. Det gjorde det redan 1995:

[…] Det är Gunilla som får mig at inse hur den informella arbetsförmedlingen i den svenska industrin fungerar. Hon fick sitt jobb tack vare att hennes mor och syster redan fanns på fabriken. Och när hon numera ringer runt till företagen i de södra förorterna får hon gång på gång bekräftat att det gäller att ha kontakter. […]

Att ha ett arbete är en dröm för en sån som jag. Men personerna i boken har en annan syn på arbete. Kanske hade det med tidsandan att göra eller kanske är vi ändå inte så lika, trots allt..? Samtidigt suger jag åt mig Annas ord:

[…] Ingen av dem jag intervjuar kommer heller på tanken att arbetet är det som ger mest mening åt deras liv. Inte ens Anna, hon som annars är den som talar mest väl om sitt arbetsliv.
– Meningen med livet? säger Anna när vi endag sitter på hennes blommande balkong i Rosengård. Meningen med livet är att människan ska bli sin godhet. […]

Det här är en tung bok så tillvida att den var jobbig att läsa. För övrigt är den inte tung, blott 188 sidor med bra gradstorlek.

Tack, Nurse Rached! Det här var en tankebok!!!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »