Den senaste tiden har det pågått flera debatter kring så kallade offentliga personers bloggerier. Vi har till exempel Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englunds blogginlägg, ett svar till Björn Ranelid. Lokalt här i Uppsala har väl ingen missat centerpartisten Stefan Hannas bloggerier från Thailand? (Knappast nån annan i Sverige heller, för detta blev en riktig mediasnackis!)
Många tycker att både Peter Englund och Stefan Hanna – med flera – har gjort bort sig via sina bloggar. Men har de det?
Jag hittade en intressant artikel i Svenska Dagbladet där vett och etikett på nätet tas upp. Bland annat konstaterar artikelförfattaren att de nya, sociala medierna ger stora möjligheter – även till klavertramp. Och jag är benägen att hålla med!
[…] Kommunikationskonsulten Brit Stakston ordnade i somras en sociala medier-akut i Almedalen för politiker som sluntit på tangentbordet i valrörelsen. Numera spenderar hon en stor del av sin tid åt att hålla föredrag för företag som ängsligt undrar hur de ska förhålla sig till de anställdas pladder på Twitter, Facebook och bloggar. […]
Jaa, jag förstår att Brit Stakston med flera har fullt upp att göra… Här hoppar det ju grodor ur var mans mun. Men det är ju just det…Kommer grodorna ur VAR MANS mun? Nja, i de två fallen ovan kommer de ur Svenska Akademiens respektive Centerpartiets mun. Kan det verkligen vara så, det är ju ändå två människor, Peter Englund och Stefan Hanna, som har skrivit? Självklart är det så. Men det jag menar är att man nog bör tänka efter både en och två gånger NÄR MAN ÄR EN OFFENTLIG PERSON. ÄVEN om både Peter Englund och Stefan Hanna skrivit i privata bloggar och på sin fritid, så kommer de inte ifrån faktum: de är offentliga personer och det de skriver KAN tolkas som åsikter av den/dem de representerar, nämligen Svenska Akademien respektive Centerpartiet. Och DET var inte helt säkert meningen!
Är vi offentliga personer?
Det blir också vanligt att arbetsgivare ”bevakar” sina anställda genom att kolla vad de skriver på bloggar och i sociala nätverk. Men där tycker jag att skillnaden är att de anställda skriver som privatpersoner, ÄVEN om de skriver att det är skittrist på jobbet eller att det är alldeles för mycket att göra. Detta tycker jag INTE är skäl till nån uppsägning alls. Däremot borde arbetsgivare vara MÅNA OM sina anställda – för på så vis kan det ju hända att de anställda skriver GOTT om sin arbetsplats i stället. Samtidigt var det kanske inte så jättesmart av de som ”fejsbookade” negativt om ett företag där de arbetade – de var ju liksom UTHYRDA av ett bemanningsföretag. I det fallet kan jag tycka att de representerade bemanningsföretaget. Eller..? Inte så smart, kanske.
Arbetsgivarna försöker bevaka sina anställda i stället för att måna om dem.
Men vi har ju yttrandefrihet i Sverige! Ja, det har vi och den ska vi vara jädrigt rädda om! Förbud och avsked från jobbet är inga smarta sätt att tysta personer som vill yttra sig. Däremot tror jag att både arbetsgivare – och bloggare med flera – bör tänka efter vad de skriver. Och hur de skriver! För jag är benägen att hålla med Monica Hortell när hon rasar över mediadrevet mot Stefan Hanna och att han faktiskt använde ironi som stilistiskt grepp. Därmed inte sagt att jag tycker att Stefan Hanna inte borde ha tänkt sig för HUR han formulerade saker och ting. Ironi är svårt, nämligen. Svårt att förstå. Och riktigt, riktigt säker kan man ju inte vara att det var just bara ironi i Stefan Hannas blogginlägg (det var flera stycken inlägg som fick kritik). Och åter igen – representerar han sitt parti eller sig själv? Han är ju liksom förtroendevald av kommuninvånarna…
Men vad tycker du? Är det OK att skriva rakt från hjärtat vad man tycker om saker och ting? Gäller det andra, hårdare men oskrivna regler för så kallade offentliga personer?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 