Resligt

Ett reseförberedande inlägg.

---

 

Det var bara 30 grader varmt när solen hade sjunkit ner bakom husen.

Idag bär det av neråt södern för min del. Det är åter en varm dag, i bilen blir det tack och lov uthärdligt på grund av AC:n. Nån AC har jag inte hemma nånstans. Dagen igår blev nog den varmaste hittills. Jag mätte ju upp 42,6 grader på morgonen. På kvällen, när solen hade sjunkit ner bakom husen på baksidan, var det 30 grader, ungefär, på ballen*. Den stående klädseln är shorts och linne, men idag blir det jeans och tischa eftersom jag ska ge mig ut på vägarna.

Det blev sovmorgon ända till klockan åtta i morse. Jag gav mig det eftersom jag sökte dagens tre jobb igår eftermiddag. Det är bra att ligga steget före. Då kan man ta sig tid att blogga lite fast man borde förbereda sin avresa.

Morgonen har jag ägnat åt att packa. Jag ska strax gå med vattenkannan, både hos Lucille och hos mig själv. Sen tar Lucille över stafettpinnen. Efter besöket i Lucilles växthus** blir det en dusch. Luftfuktigheten är hög där. Slutligen ska datorn kopplas ur och packas ihop, för hemma hos mamma får jag köra trådlöst via routern som jag tar med. Photoshop har bråkat nu på morgonen och beter sig inte som igår. Men jag hittar sätt att komma runt det. Liiite teknisk genialitet får man ändå visa upp, trots allt.

När jag kommer fram till mamma ska vi direkt iväg och titta på rollator om jag nu inte kan laga hennes. Sen ska jag handla på Metropolen Byhålans största köpställe (bävar; hittar ingenting). Men det är bara att bita ihop och köra på. Därför är det bäst att jag sätter fart nu, så jag hinner allt jag ska göra idag. Innan jag kommer till södern måste jag tillryggalägga ungefär 30 mil. Det tar sin lilla tid, för jag lär ju inte vara ensam på vägarna.

Slutligen en bild på en liten krabat som gästade grannen igår kväll. Fast jag tror inte att grannen märkte det.

Gäst hos grannen.

*ballen = balkongen
**Lucilles växthus = Lucilles inglasade balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Nej, nej, nej och en flaska me rom…”

Ett inlägg i vilket jag ventilerar och försöker peppa mig själv. Jag har det inte värst, liksom.

Eftermiddagen försvann inne på Tokerian. Fästmön skulle som vanligt handla lite, det blev sju kassar och saker vid sidan av. Ändå är det inte mycket när familjen är stor. Anna hade haft en tuff dag på jobbet. Det är inte lätt att vara människa alla gånger. Men inne på Tokerian var det fullt av trevliga och pratglada människor som jag kunde skoja med, medan Anna höll på med seriösa saker som potatis, kött och cerealier. (Vet du inte vad cerealier är kan du googla, tycker jag!) Glada människor hjälper till att göra mindre glada upplevelser uthärdliga. Dessutom fanns det roligt godis att titta på!

Doris skumtoppar – har du smakat såna?

Ute på Morgonen i Förorten väntade Elias, vars iPhone inte funkade för att messa med. Simkortet var nämligen låst! Som tur var är jag betrodd med koden och kunde låsa upp fånen åt gossen.

Men innan dess passerade vi platsen för en fruktansvärd olycka. Alla spår var inte borttagna. Det var så hemskt att föreställa sig vad som hade skett i onsdags eftermiddag. Så fruktansvärt överjävligt att man helst inte vill tänka på det. Fast det gör man. Jag kunde inte låta bli att undra om nån vi känner var inblandad, kanske nån från skolan. Även Elias hade tänkt en hel del. Det första han frågade mig var om jag kör bra så att jag aldrig krockar. Vad svarar man på det?

En skugga av den som är jag.

När alla barn, väskor och matkassar var transporterade till Himlen vände Clark Kent* och jag till New Village. En gång till passerade jag platsen för olyckan. Där kändes väldigt, väldigt tungt. Mycket påtagligt…

Jag har skrivit en stund, jag har tagit emot ytterligare två nej på sökta jobb och jag har gråtit i duschen för då hörs det inte. Syns inte heller. Men ingen är ju hemma här som kan titta eller höra. Nu har jag slutat mejla arbetsgivarna för att be om återkoppling. Det är ju i alla fall ingen som svarar mer än ett par redan nämnda. Resten skiter i en gammal skruttig toffla, känns det som. Så jag får fortsätta fundera på varför jag blir bortvald eller inte uppmärksammad. Att den glassiga och prisbelönta Reklambyrån valde bort mig bland 250 sökande förvånar mig emellertid inte särskilt mycket. För där premierar man småbarnsföräldrar, stod det i annonsen. Jag skulle ju ha kunnat vara farmor eller mormor, jag, om jag inte hade gjort mindre lyckade val här livet.

Dags att micra lite kalkon och klyftor. Sen ska jag fortsätta läsa boken jag ska recensera nästa vecka. En fruktansvärd mordhistoria, based on a true story, grannar till mig, typ. Ja, verkligheten är grym! Och jag har det definitivt inte värst. Men ett litet, litet ja skulle kännas lite gott just nu, det skulle det…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »