Hatet växer i lågkonjunktur

Nej, jag är inte ensam. Jag har hatat – och många med mig har gjort detsamma. Det handlar om att vi lever i lågkonjunktur. Då hatar vi. Det konstaterar en professor i socialt arbete vid Karlstads universitet. Ja, han utför inte socialt arbete vid universitet, han är professor i ämnet.

Han säger bland annat till Dagens Nyheter:

[…] Den som förlorar jobbet känner sig lätt ganska snart utesluten. På sikt drabbas han eller hon lätt av skamkänslor som kan övergå i hat […]

(Eh… känns ju bra att en professor vet hur jag känner. Och när en professor vet det, är det OK då?)

Professorn och hans kompisar har undersökt 2 000 värmlänningar och deras skam- och hatkänslor. En knapp tredjedel har känt sig kränkta eller förödmjukade, något fler har känt hat.

Kränkt, förödmjukad och hatisk. Bilden är från 2009, ett av mina mindre lyckade år…

                                                                                                                                                       Finanskris och lågkonjunktur påverkar hatkänslorna eftersom de ökar klyftorna i samhället. Tro mig, jag har upplevt det. Jag har vissa dar inte haft bröd för dan. Då har jag känt mig extra hatisk – och jag tror inte enbart det beror på lågt blodsocker…

Professorn igen:

[…] Men den som inte kommer in på arbetsmarknaden hamnar lätt i en ond spiral där han eller hon isoleras alltmer just på grund av utanförskapet och de känslor det väcker. Aversionen förstärks. I synnerhet i ett land som Sverige där vi under flera decennier haft full sysselsättning […]

Utanförskapet kan ingen förstå som inte själv varit där. Isoleringen. De känslor av skam, skuld, ilska, ledsenhet – och till sist en sorts apati.

Mitt jobb är min identitet

har verkligen stämt in på mig!

Därför har jag lovat att om min situation permanent förändras till det bättre, ska jag göra en insats för den som har det såsom jag har haft det. Inte för att det känns bra för mig och för att jag ska kunna skryta om det, utan för att jag vet hur jävla jävligt det känns att stå utanför, att ständigt oroa sig, att skämmas inför familjen, att förödmjuka sig i kontakter med myndigheter, att stå med mössan i handen, att isolera sig, att bli apatisk.

Read Full Post »

A-kassan ger och a-kassan tar, som sagt…

Idag har jag haft ett svart moln som sällskap över huvet. Jag har varit skitarg hela dan. Och inte blev det bättre av att jag fick en betalningspåminnelse (!) från min a-kassa. Alltså det handlar om att a-kassan ger med ena handen – och tar tillbaka med den andra.

Jag har bloggat om det här förut. Att a-kassan ger och tar och inte kan skicka rätt summa på sina räkningar till mig. För som arbetslös ska jag betala 21 kronor mindre i månaden. Det har jag nu gjort sen jag upptäckte det hela. Fast nu har jag inte varit arbetslös. Bara största delen av tiden, men inte 4 x 40 timmar = 160 timmar i månaden. Vissa månader har jag bara varit arbetslös 159 timmar.

Gissa om jag gick i taket när jag hittade påminnelsen i min postbox i eftermiddags. Där stod, i mer eller mindre hotfulla ordalag, att om jag inte betalade SKTF:s a-kassa de 18 (!) kronor jag är skyldig dem kan jag bli utesluten! Hu så hemskt! (Det är nästan så jag önskar det…)

Naturligtvis ringde jag upp a-kassan så snart jag kunde. Efter en kvart fick jag kontakt. Jag förklarade ärendet och personen på a-kassan började söka efter min ”skuld”.

Det står ju här att det gäller juni månad,

sa jag och blev omedelbart avsnäst:

Om du lyssnar på vad jag säger, så kan det handla om vilken månad som helst.

Eh? Jag fattar inget! Hur kan det handla om vilken månad som helst när SKTF:s a-kassa i brevet till mig har angett att det handlar om juni månad???

Jag var ganska förbannad vid det här laget. Och inte blev jag gladare när jag fick höra att jag skulle betala ordinarie avgift till a-kassan eftersom jag hade jobbat i juni. Va? Jobbat? Ja, jag har under sex månader skrivit sex (6) blogginlägg mot betalning. Detta har jag nogsamt angett på mitt a-kassekort innan jag skickat in det. En följd blev att a-kassan då begärde in arbetsgivarintyg från Blogvertiser, som jag skrivet på uppdrag av. Jag har alltså inte mörkat nånting. Men nu får a-kassan det till att eftersom jag faktiskt har jobbat lite varje månad så är jag plötsligt inte skyldig dem enbart 18 kronor utan 147 kronor. Kom människan på a-kassan fram till under vårt samtal.

I efterhand har jag försökt klura ut hur hon har räknat, men inte lyckats. För det är ju inte så att jag har jobbat VARJE månad under sex månaders tid utan ibland två timmar en månad och ingen timme en annan. Hur blir avgiften till a-kassan då?

Att sen människan har mage att tala om för mig att SKTF har en av de lägsta a-kasseavgifterna hjälper ju inte mig ett smack. Skulle detta göra mig gladare eller vad trodde hon?

Nu varken orkar eller tänker jag bråka mer om det här utan i morgon ska jag sätta mig och betala in 147 kronor till SKTF:s a-kassa. Jag har varit ärlig och angett de sex (6) timmar jag har arbetat, men det är tydligen bara myglare och fifflare och bidragsfuskare som klarar sig. Den som är ärlig får betala till a-kassan trots att man får ersättning därifrån. Var finns logiken?

Till SKTF:s a-kassa kan jag bara säga att dessa 147 kronor svider som f*n. Nån a-kassa på 80 procent av min inkomst har jag aldrig fått, brutto från er har varit mindre än 50 procent, netto mindre än 30 procent av min förra lön. Tack så hemskt mycket! Så snart jag har möjlighet ska jag byta fackförbund.

Jag har hört flera personer klaga på just SKTF:s a-kassa – såväl medlemmar som anställda på Arbetsförmedlingen. Man har sagt att

[…] SKTF:s a-kassa är en av två väldigt osmidiga a-kassor. Det är alltid krångel och problem där. […]

Att ni inte skäms att skinna era arbetslösa medlemmar, som betalat till er varje månad i över 20 år, på dessa kronor.

Ni verkar inte vilja att vi arbetslösa ska jobba. Om jag hade jobbat flera timmar än sex (6) på ett halvår hade jag givetvis funnit mig i att betala full a-kasseavgift samt att få reducerad ersättning från er. Nu tänker jag överväga huruvida jag ska fortsätta vara ärlig eller inte. För, SKTF:s a-kassa, jag kan inte överleva på den ersättning jag får från er.

Read Full Post »

Seeegt, kallt och överkänsligt?

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…

Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…

Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »