Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ursäkta’

Ett inlägg om förtvivlan och lite sånt.


Uppdaterat inlägg:
En avi för det rekommenderade brevet har nu kommit och jag ska strax åka och hämta det, bara för att skriva på och returnera. Sen är mitt liv i limbo igen. Tack så fantastiskt mycket alla inblandade (mest till mig själv)!


Idag gör det bara så ont.
Så jävla ont. Jag har knappt gråtit sen i torsdags förmiddag, men idag har det brustit både en och två gånger. Så ursäkta mig om jag inte orkar roa dig med några putslustiga, bitska inlägg. Du får titta på en liten jävla gaffel en stund i stället.

paprika liten gaffel tomat
En liten jävla gaffel, omgiven av egen paprika till vänster och köpta tomater till höger.


Jag har försökt lägga in nån sorts meddelande
på jobbmejlen samt dirigerat om medierapporter som kommer varje dag. Tyvärr lär jag få dem ändå till min jobbets mobil eftersom jag själv ingår i gruppen jag har styrt om till. Snacka om fail. Men jag skrev också till mottagarna och bad att bli bortplockad från eventuell adresslista.

Nåt rekommenderat brev har ännu inte kommit. Det kan ju komma idag, men jag tänker inte sitta och vänta i morgon på att posten ska komma. Den brukar nämligen inte dimpa ner i postboxen förrän vid 16, 16.30-tiden. Hurra för Posten – NOT! Gissningsvis måste jag dessutom åka och hämta brevhelvetet på utlämningsställe också, vilket tar ännu mer tid. Snacka om att brevskrivaren är feg som inte vågar möta mig öga mot öga!

Nu kan jag rasa och förtvivla hur mycket som helst. Det ändrar ingenting. Men jag tycker att människor kränker mig gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är som jag är – en dålig människa. Jag orkade inte ens ta surfrundan bland mina bloggbekantingar igår. Orkade inte.


Livet är kort. ”Snart går jag bort!” sa lille Per.

Read Full Post »

Johan hängde med mig för att hämta bilen på verkstan. Nu rullar Clark Kent* lika bra som alltid – och det känns finfint att bromsarna funkar som de ska. För det var nämligen lite fel på dem som nu har åtgärdats. Eller fel och fel, det var lite skit på dem, snarare. Felsökningen kostade 500 spänn, lagningen 1 000. Alltså  1 500 kronor fattigare efter den här dagen. Men det kunde ha varit värre, det kunde det…

Vi stannade till för att inhandla rosor och choklad innan vi anlände till Himlen. Johan var så snäll och skottade parkeringsplatsen så jag kunde parkera. Fästmön bjöd på middag, fast hon inte skulle. Hon hade dukat med finporslinet och finaste tygservetterna…

Finservis och servett

Findukat!


Alla ”barnen” var hemma
– eller äldsta bonusdottern kom lite senare. Det var kul att samlas allihopa, även om vi nu inte riktigt åt samtidigt.

Som om inte mat hade räckt hade Anna bakat en hjärtekaka också. En hel deciliter kakao innehöll den bland annat. Hallon från Slottet och ikke så styvpiskad krem serverades till.

Hjärtekaka

Mycket chokladigt hjärta.


Jag kompletterade
med chokladhjärtan och Anna med geléhjärtan.

Gelehjärtan

Geléhjärtan på finaste assietterna.


Men först åt vi som sagt middag
– och skålade! Anna och ”barnen” i vatten, jag i mjölk.

Ett glas mjölk

Ett vinglas mjölk.


Vi skrattade lite
åt Storasyster som hade lyckats beställa Sims – på norska, medan Johan lagade sin säng med skruvar. Jag hann hjälpa Elias lite med läxan, det var länge sen.

Sims på norska

Sims finns även på norska – och det hade äldsta bonusdottern lyckats beställa.


Jag hoppas att Anna får glädjas åt rosorna
åtminstone ett par dar. Det var en faslig kö för att få köpa dem och ja, de var möjligen lite dyrare än vanligt. Men jag skulle kunna köpa rosor till Anna när som helst. Idag tyckte jag att det var en alldeles utmärkt och passande dag för rosor, Alla Hjärtans Dag. Jag håller med min Sister som inte heller förstår varför så många är negativa till Alla Hjärtans Dag. Häromdan var det ju klasar av folk som skrev om näthat och startade kärlekskampanjer på Twitter. Är det ”finare” och ”bättre” att visa kärlek en ANNAN dag än den 14 februari? Varför så många negativa röster när det är en dag för kärlek? Det är ju fritt och upp till var och en när man visar sin kärlek, men jag tycker det är urlöjligt att racka ner på dem som råkar göra det just denna dag. Låt oss få göra det.

Rosor

Rosor kan jag ge Anna när som helst.


Alldeles nyss kom jag hem.
Jag vet inte hur många mejl, sms och tweets jag har fått om att mitt Twitterkonto var kapat. Maj gadd, det kom visst några bantningstweets från mig. Ursäkta så mycket, men jag sitter inte vid datorn 24 timmar om dygnet. Jag åtgärdade det så snart jag kunde och jag beklagar om du blev drabbad av konstiga tweets!

Har ätit alltför många onyttigheter i kväll, så magen har protesterat. Vilt. Det börjar bli dags att borsta tanden och krypa ner mellan kalla lakan i mitt svala sovrum.

Jag är så glad och tacksam att det finns kärlek i mitt liv och för den kärlek jag får av Anna och hennes barn. Den värmer ett lite illa åtgånget Toffelhjärta. Och till er som älskar att sätta era stilettklackar i detta hjärta kan jag bara tipsa om att saker och ting som börjar med lögner går förr eller senare åt… helvete. Det går inte att bygga nånting hållbart på lögner, nämligen.

*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Eh… ja… nu börjar det ta liiite stopp här… Men med en skvätt kaffe sköljde vi ner lite mini-cupcakes.

Mini-cupcakes.


Min första dag
på fakulteten hade jag bestämt mig för att börja… hålla igen… (Det här var september 2011.) Men hur tror du det gick när Den Hjärtegoda bjöd på cupcakes??? I kväll blev det en minivariant – och fullt tillräckligt efter detta utdragna, kulinariska evenemang.

Till avrundning, lite fin choklad och annat gott. En bit eller två kan vi nog trycka ner…

Fin choklad och godis. Ja, kanske en liten bit, eller två…


Efter alla dessa läckerheter
kan vi båda bara säga en enda sak:

RAAAP!

Å, ursäkta! 😳 Vi menar förstås

JÄTTETACK!!!

Stor KRAM till Den Hjärtegoda, som heter Lena!


Livet är kort. Just nu är det väldigt, väldigt gott…

Read Full Post »

Ur En liten bok om ondska av Ann Heberlein:

[…] Varje steg vi tar mot en förståelse av ondskans motiv är ett steg mot en bättre värld, en värld med mindre ondska. Att förstå och förklara är inte detsamma som att ursäkta […] men först då vi förstår ondskan kan vi göra något åt den. […]

Tuffa ord, men visst ligger det nånting i att det är viktigare att kunna göra nåt åt ondskan i stället för att ursäkta varför en människa eller en handling är ond??? Eller???

Read Full Post »