Det här var inte alls roligt

Ytterligare ett urpet inlägg.

 

Jag har ont i ryggbiffarna, framför allt den vänstra.

Min rygg. Den är ett kapitel för sig. Den är fortfarande inte OK från ryggskottet som jag fick för två veckor sen. Jag krälar på köksgolvet varje morgon och gör övningar. Idag försökte jag skippa övningarna, men se det gick inte! Jag kunde inte ligga, inte sitta och knappt gå. Morgnarna är värst. Då känns det som om jag bara vill amputera rygghelvetet. Härom eftermiddagen, på väg till bilen från jobbet, lyckades jag sträcka mig högre upp på ryggen också . Den sträckningen är tack och lov mycket bättre, fast inte helt 100 OK den heller.

Som grädde på moset gjorde förkylning och halsont entré igår kring lunch. Ett tag trodde jag att jag skulle klara mig från att få Fästmöns virus, men tyvärr. Anna är fortfarande inte frisk. Jag hade lite kontakt med henne igår kväll och nej, det är ett segt virus som gör henne matt. Naturligtvis påverkar viruset hennes diabetes också. Själv har jag inte diabetes, men mår som en apa. Näsan rinner till och med när jag ligger ner, i halsen sitter ett sandpapper av grövsta sort och så mår jag fruktansvärt illa. Tror jag har feber också.

Helst av allt vill jag ligga i sängen, under täcket. Täcket, som åker av och på efter febern. Men dels skriker grannarna så jag blir lomhörd, dels får jag ont i ryggen av att ligga. Snacka om lose – lose-situation…

Typ så här mår jag.

Min ryggsäck är packad för avfärd till Himlen. Men jag vet inte i skrivande stund hur jag ska ens palla att gå ut till bilen. Hur som helst måste jag åka ut, för jag har två väskor och en kasse som är Annas som hon behöver ha. Mitt mål är att försöka åtminstone skjutsa ut dessa och kanske skjutsa Anna till och från affären. Sen blir det nog hem till sängen eller köksgolvet igen. Illamåendet är värst, för det kan jag inte göra nåt åt. Näsan kan jag snyta och spraya, halsen kan jag lindra med halstablett, ryggen med övningar. Illamåendet… nä, jag är rädd att jag inte ska klara av att… ja, du fattar…

Igår kväll fick jag information som jag varken bett om eller ville ha. Men det är så klart inte lätt för givaren att förstå när jag inte klart har uttalat att jag inte vill får vissa rapporter. Det bara sköljde över mig. Ett stort obehag och framför allt en ledsenhet att det blev som det blev och att det som fanns då togs ifrån mig. Den sorgen går nog aldrig över, alla bearbetningar till trots. Jag kan inte glädjas åt ”situationer” eller ”händelser”. Jag kan bara önska att de inblandade, som samtliga högg mig i ryggen, en enda dag fick känna den oro, skam och ledsenhet jag har känt varje dag, mer eller mindre, i över fem år. Sorgen ligger i själva förlusten och att inte kunna förstå. Att aldrig få veta. Att tvingas gissa och spekulera inför andra, men framför allt inför mig själv.

Nej, varken ryggskott eller förkylning, oönskad information eller förluster är roliga. De är… inte alls roliga. Inte på nåt vis.

Livet är kort.

Read Full Post »