Spökhus, kanske?

Ett spökligt inlägg.

---

 

Spökhus eller bebott? Den Hemliga Trädgården har i alla fall fascinerat mig i många år.

Här på bloggen har jag flera gånger frågat efter bra filmer som jag och Fästmön kan bli uppskrämda av nästa helg när vi är lediga och tillsammans. Det verkar som om Anna och jag har helt andra preferenser än alla andra. Därför har jag lagt om strategi och funderar nu i stället på att skaffa ett spökhus.

I morse läste jag nämligen i lokablaskan på nätet om att allt fler människor är intresserade och vill köpa spökhus. Det är lantmäteriet som får fler och fler förfrågningar kring hus som står öde och tomma runt om i landet. Lantmäteriets pressansvarige hävdar att man nästan kan säga att denna efterfrågan är en trend – det mystiska och spöklika fascinerar.

Idag finns det 847 byggnader som har förfallit länge och som skulle kunna klassificeras som ”spökhus”. För att kunna betecknas som ett spökhus finns vissa kriterier, men de är inte entydiga. På Lantmäteriet utgår man i alla fall från en bostadsbyggnad där ingen kan antas bo. Huset ska dessutom inte ha ändrats i fastighetsregistret sedan 1950 och inte heller ha bytt ägare sen 1970.

Här i Uppsala län finns det emellertid bara fyra hus som skulle kunna betecknas som spökhus enligt Lantmäteriets kriterier, men i Västra Götaland finns det hela 95 stycken. Och hemma i Östergyllen finns det 32. Jaa, man kanske ska flytta på sig, rentav..?

Skulle DU kunna tänka dig ett spökhus???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Äckliga grannar och knäppa jag

Ett gott & blandat inlägg. Eller rätt äckligt.

---

 

Anna letade godbitar i Gott & blandat-påsen i mörkret igår kväll.

Efter gårdagens läskiga filmkväll hade vi lite svårt att sova i natt. Fästmön tyckte att det kändes som om hon hade druckit kaffe. På mig kliade överallt. Och sen var det ju rätt varmt. Att vi var uppskrämda erkände väl ingen av oss… Men vi överlevde natten, trots att jag drömde att mitt hjärta stannade. Frukost intog vi på Annas balle* allt medan en granne hade allt upptänkliga kroppsljud för sig. H*n hade nämligen inte stängt sitt badrumsfönster. Vi hörde typ ”allt” och jag kan säga att frukostfilen åkte hiss och blåbären studsade i strupen… En del grannar är bara så äckliga!!!

Idag är finvädret tillbaka. Anna tvättar och packar inför sin och Elias semestertripp i morgon. Själv sitter jag och funderar på om jag ska orka pallra mig in till stan i hettan och träffa en mycket god vän. Jag tål ju inte värmen så bra. Men jag vill ju gärna träffa vännen. Äh, jag tänker ett tag till!

Anna solade en liten stund efter frukost på sin balkong. Men nu söker vi svalka.

Det är svårt att hitta svalka nånstans. Anna hänger just nu under takfläkten i Elias rum. Jag försöker sitta i drag vid balledörren**. Vi har svettningar, kan man lugnt säga. Av den svalkande morgontoaletten – utan äckliga kroppsljud och med stängd dörr och dito fönster – märks föga. En dusch skulle sitta fint, men jag sparar mig till kvällen, tror jag.

Inne på tjejtoan hos Anna höll jag på att göra nåt riktigt knäppt i morse. Det var sååå nära att jag grabbade tag i flaskan med hårborttag-ningsmedel i stället för bajssprejen… Tänk om det hade landat på mitt huvud… Jag som inte har så mycket hår där nu sen Mona klippte och rakade i måndags… Ja, jag är rätt knäpp och okvinnlig, det är bara att inse. (Hårborttagningsmedel… vad ska man ha det till?)

I övrigt satte Anna myror i våra huvuden i morse genom att komma och tänka på en viss solkräm som var populär i vår ungdom. Ingen av oss kom ihåg vad den hette först, men efter rannsakning av långtidsminnet var det faktiskt jag som hittade namnet:

Delial!!!

Ett – noll till mig, alltså, i icke-demens, den här dagen. Nu ska jag se om jag inte kan spöa en viss orm i ett speciellt spel, allt medan jag funderar på huruvida jag ska göra en stadstripp eller inte.

 

*Annas balle = Annas balkong
**balledörren = balkongdörren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken dag…

Ett inlägg om en sannerligen välfylld dag.

Maj gadd vilken dag! Vilken arbetsdag, vill säga! Jag har jobbat som en gnu med diverse spretande uppgifter. Så snart jag har känt mig klar med en grej, har nästa hamnat på mitt bord. Ingen tid att hämta andan – eller typ gå på toa, ens… Visserligen älskar jag att jobba och jobba mycket, men idag blev det nästan too much. Speciellt som dan slutade med att jag blev mejlspammad av ett visst företag, vilket inte precis ökade mitt förtroende…

Igår kväll när jag åkte hem såg jag ett rådjur som just hade sprungit över vägen. Det hade precis kommit över till andra sidan när jag och Clark Kent* passerade. Jag blev lite uppskrämd av det, så just den sträckan, vägen ut till påfarten mot E4:an, var jag lite extra uppmärksam på i kväll. Inga rådjur denna gång, emellertid. Bara flera sms från olika håll. Och jag sms:ar inte när jag kör bil – det finns till och med en lag som säger att man kan straffas om man orsakar en olycka för att man har lattjat med mobilen och inte varit uppmärksam vid ratten…

Hjärnan känns mer kokt än stekt (vad menar jag med det, egentligen???). Jag ska försöka ladda om batterierna nu genom att tömma RAM-minnet i huvudet och kanske ta nån macka. Mamma måste få ett telefonsamtal sen och därefter är det dags att åka och hämta hem Fästmön från jobbet. Ja, kvällen är lika fullspäckad som arbetsdan, nästan.

Jag hann knappt innanför dörren hemma förrän jobbmobilen ringde. Faktum är att jag brukar ignorera den efter arbetstid (min arbetstid slutar klockan 17, fast egentligen klockan 16.18…). Men i kväll svarade jag. Samtalet blev inte långt och det var tur. Jag behövde ringa ett samtal från min egen telefon, nämligen, före klockan 18. Hann fram till Allers två minuter i. Jag fick nämligen post från dem idag igen…

Har visst blivit prenumerant.

För ett par nummer sen var jag med i en artikel i tidningen. Jag hade bett att få ett exemplar av just det numret av Allers. Det kom. Bara det att sen har Allers fortsatt att komma varje vecka… Och jag är inte särskilt intresserad av att läsa om sjukdomar, mat eller korsord. I vart fall vill jag inte betala för det. Så jag ringde för att fråga varför jag har blivit prenumerant. Det visade sig att tidningen bjuckar mig på 13 nummer. Oklart varför. Kanske för att de fick visa upp min sköna nuna i nummer 5/2014..?

I morgon bitti måste jag iväg på ett frukostmöte som jag försökte slippa från för jag har saker jag måste arbeta med. Nu blir jag i stället chaufför till mötet och får ett par passagerare. Hoppas bilköerna är korta i morgon så jag kommer fram i tid.

Har lagt fram kläder till i morgon och passade då på att fota mina två fina och nya par strumpor som jag fick av Anna igår. Det är tur att hon tar ansvar för strumpinköpen, jag glömmer sånt till dess att det är panik och katastrof på grund av hål i varenda par i strumplådan…

Mina nya par strumpor har bara hål i skaftet där foten ska trädas in.

Dags att kolla om det finns nån macka att ta. Jag vet att det i alla fall finns en kanelbulle… Ha en go kväll! Själv slocknar jag nog snart…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Grannen lagar sån väldoftande söndagsmiddag…

Det är verkligen som i rubriken: grannen lagar en sån väldoftande söndagsmiddag att snålvattnet på Tofflan rinner. Men tyvärr är jag ju inte bjuden, dårå. Sitter och funderar på att slänga ihop egg ‘n chips till middag. Det är flottigt och gott och riktigt OK. (Fästmön messade just för att påminna mig om att laga middag, tror jag. Hon undrade vad jag skulle äta…)

Eftermiddagen har varit lugn och behaglig – för min del. Vädret är trist, så jag har tillbringat hela dan inomhus, bland annat vid datorn, men också lite vid pusslet. Jag lånade det här pusslet av Hortellskan och hennes K före sommaren och det börjar bli pinsamt nu eftersom jag aldrig blir klar… Nu kan jag emellertid visa att pusslet är så gott som halvfärdigt:

Kanske att 750 bitar är på rätt plats av de 1 500..?

                                                                                                                                                               Som synes på bilden hade jag god hjälp av godispåsen. Innehållet i den höll blodsockret på High, så att säga. Men det var ett antal svordomar till att börja med eftersom inte en enda bitj***l passade…

Idag blev det en liten pratstund med L. Vi avhandlade gamla och sjuka föräldrar som befinner sig på avstånd. För stunden är vi båda ganska nöjda med läget och var våra föräldrar bor. Jag ringde mamma senare på eftermiddag och tyvärr hade hon blivit uppskrämd av en granne. Jaa, vissa grannar, säger jag bara… Den här grannen har känt sig förföljd och håller på att flytta – till ett annat hus i området. Men hallå! Som om det skulle hjälpa! En stalker hittar en alltid. Ska man komma undan behövs det nog mer än att bara byta gatunummer – man behöver nog byta adress, stad och kanske land, också… Nu lyckades personen ifråga skrämma upp lilla mamma så till den milda grad att jag fick ägna en god stund åt att lugna henne. Det är ju inte mamma förföljaren är ute efter utan grannen. Dessutom ska man nog ta grannens ord med en nypa salt – för det är en person som jag skulle stoppa i kategorin Puckon. Men mamma blev uppskrämd och skadan är nu skedd. Tyvärr. För mammas nya hem är så fint och trivsamt.

Maskinen i badrummet har jobbat med en laddning jeans och tröjor och själv har jag jobbat vid strykbrädan. Har fått iväg ett mejl till mammakusinen B också, jag skäms för att det har gått så lång tid sen jag hörde av mig!

Jag fick ett vänligt erbjudande om att byta ut min tejpade mobil mot en likadan fast mindre tejpad. Nu fick jag emellertid tacka men avböja och fnissa lite, för just en sån mobil hittades härom veckan bakom en gardin, nånstans… Detta gardinfynd ligger här intill och nu är det upp till mig att kanske plocka över innehåll från den tejpade till den icke tejpade. Av nån anledning drar jag mig för det. Minneskortet är ju bara att plocka över, men många av kontakterna ligger på telefonen… Och kalendern… Musiken… Filmerna… Min mobil har ju, förutom att ha varit mobiltelefon och stillbildskamera, också varit adressbok, musiskspelare, filmkamera och kalender… Nej fy, jag blir trött bara jag tänker på det…

Read Full Post »

Utdraget. Del 73

Det som höll mig vaken dessa nätter var att sanden i timglaset faktiskt var på väg att rinna ut. Den rann i oavbruten takt, inte särskilt snabbt, men tillräckligt för att skapa en tilltagande känsla av stress för mig.

Visserligen hade jag ju lämnade den blöta, nerkissade D levande och uppskrämd, men mitt uppdrag var ännu inte slutfört. Det var inte bara den personliga förnedringen där endast två ögonpar sett händelsen. Det var ju den offentliga, den som skulle komma att tillintetgöra honom för all framtid.

Read Full Post »