Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppoffring’

Ett inlägg om säsongsstarten av en TV-serie.


En av de svenska favoritserier
som jag brukar följa på TV är Stjärnorna på Slottet. Igår kväll var det säsongsstart för serien där två kvinnor och tre män får hålla i var sin dag. Fyra skådespelare och en operasångerska är det denna gång. Mamma och jag såg avsnittet via DVD-hårddisken.

Stjärnorna på Slottet 2014

Stjärnorna på Slottet 2013/2014. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Den här gången
är Lasse Åberg, Maria Lundqvist, Malena Ernman, Claes Månsson och Leif Andrée stjärnor. En spännande blandning människor, även om jag tycker att man kanske kunnat hitta lite andra stjärngengrer än just skådespelargenren. För, som sagt, fyra av stjärnorna den här vändan är skådisar.

Nåväl, först ut var jokern i leken så att säga, operasångerskan Malena Ernman. För mig har Malena Ernman alltid gett ett sympatiskt intryck. Hon är kraftfull, men ändå ödmjuk, var min uppfattning utifrån sett. Själv berättade hon att hon är både blyg och pratsam, så det känns som jag var rätt ute. I en tuff bransch har hon inte alltid blivit så bra behandlad – varken av kollegor eller överordnade. Synd det, för Malena Ernman är i mina ögon en riktig stjärna.

Det var intressant att höra att denna snygga blondin har blivit ganska mobbad, bland annat för sina gigantiska näsborrar och autostrada mellan framtänderna. I mina ögon – och Lasse Åbergs – är hon nämligen rätt snygg…

Mamma tyckte att Maria Lundqvist var alldeles för frågvis. Själv anser jag att om man inte frågar får man heller inga svar. Det var spännande att höra om Malena Ernmans tonårsförälskelse i en man dubbelt så gammal som hon själv. Men än mer spännande var det att lyssna när hon beskrev de uppoffringar hennes äkta man har gjort och gör för hennes skull. Riktig kärlek där!

Jag retade inte upp mig på nån och tyckte dessutom att dagens aktivitet var lagom avancerad – bilkörning – förutom allt ätande, dårå. Det här gänget stjärnor gör nog en riktigt bra säsong!

På lördag den 4 februari är det Claes Månssons tur att vara huvudperson.

Toffelbetyget för Malena Ernmans dag blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Tidigare idag läste jag ett mycket tänkvärt inlägg hos Tonårsmorsa, med den häftiga rubriken Man får aldrig svika sig själv. Inlägget handlar bland annat om att man inte ska ägna sig åt att göra hela sin omgivning nöjd – detta är nämligen en omöjlighet! Tänk hur många gånger man skulle behöva höra eller läsa  just detta, varje dag…


Tonårsmorsan skriver kloka ord…

                                                                                                                                                        Vidare, menar Tonårsmorsa, är det helt naturligt att göra misstag. Jag Tofflan tycker att om den som sagt sig älska mig skulle sluta att älska mig bara för att jag gör ett misstag, tja, den älskade mig nog inte EGENTLIGEN. För att älska nån handlar ju om att älska helheten – och i den inkluderas våra fel och brister. Sen ska man givetvis INTE acceptera vilka misstag, fel och brister som helst. Men alla är vi mänskliga!

Att vilja nån väl kan visst vara ett sätt att söka bekräftelse, men om man får bekräftelse ändå, på annat sätt,  handlar det om att göra gott bara för att man vill. Det kan ju vara så att man bara måste göra en uppoffring för nån som är viktig, helt enkelt, precis som Tonårsmorsan skriver i sitt inlägg.

Det är den vägen jag försöker ta in på just nu. För jag håller på att lära för livet, lära för MITT liv – absolut inte för första gången, men det är första gången jag inser att jag lär för mitt liv, inte för nåt eller nån annan. Och det är ödmjukhet jag ska lära mig. ÖDMJUKHET.

Det är skitsvårt. Jag kan ärligt säga, på ren svenska, att det är skitsvårt att lära sig ödmjukhet. Det är en kamp varje dag. En annan kamp jag för är den att jag också måste lära mig förlåtelse. Jag måste lära mig att förlåta, annars kan jag inte gå vidare. Just nu känns dessa två lärokampar omöjliga för mig att vinna, men jag har inte gett upp än!


Tårar kan vara en väg till helande.

                                                                                                                                                          Ur en djup livskris kommer man starkare, sägs det. Om man nu kommer ur krisen, vill säga. Tårar, har jag lärt mig, ska man inte vara rädd för. De är en väg till att bli hel igen. Och att grunderna i tillvaron rycks undan är nåt vi får leva med. För vi kan aldrig vara säkra på nånting. Jo, EN sak:

Det finns bara en enda människa du ska leva med resten av ditt liv – och det är du själv!

Och då MÅSTE man ha tillit till sig själv. Man måste kunna LITA PÅ sig själv. För allt annat och alla andra kan falla, tas ifrån dig, gå sönder, dö och så vidare och litar du då inte på dig själv är du ganska tom.

Catarina Baldo Zagadou har sagt nåt mycket klokt om ensamhet och relationer:

Ensamheten är grundbulten i livet. Man föds ensam och man dör ensam. Men utan relationer finns vi inte.

Sanna ord, tycker jag. Lika sanna som att kärleken är nåt vi inte ska ta för given och att man ska vara mycket sparsam med sina löften. Kärlek kan ju inte köpas och ger ingen vinning heller, men är ett mirakel som jag tackar för varje dag!

Prästen Lars Björklunds dikt får avsluta det här inlägget, för nu är mina ord slut, för tillfället:

Kärleken
ger inget skydd
inga murar eller pansar
bara en
öppen sårbar famna
där du får vila

Ingenting
kan jag lova dig
ingenting försäkra
bara detta
att just nu
är vi alltid tillsammans

Kärleken
ger ingen framgång
inga pengar eller guld
bara ett
evigt flyktigt löfte
där vi får bo

Read Full Post »