Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppmanande’

Ett beklagande inlägg, tillika uppmanande!


Det känns som om
jag har noll koll på omvärlden. Jag hinner knappt läsa tidningar, varken i pappersform eller på nätet. Bläddrar snabbt nån gång i veckan i nån papperstidning samt surfar in på några tidningar i cyberspace kanske ett par gånger i veckan. Tiden räcker inte till.

Igår gick jag igenom min länklista här på bloggen för att se om nån var inaktuell och skulle tas bort. Hamnade då på QX, där jag har haft konto sen många år. Det tog skitlång tid innan jag kom in, för om man inte är guldmedlem, det vill säga betalar, får man vänta tills man släpps in. Jag fick vänta över en halvtimme. Ibland uppmanas man att logga in så att ens konto inte ska raderas. Jag vill ha mitt konto kvar. Gjorde därför två flugor på smällen, alltså. Men det som slog mig i huvet var att jag upptäckte att en av mina äldsta vänner från Uppsala (numera bor hon nån annanstans) hade gift sig. För typ tre år sen… TRE ÅR!!! Snacka om att jag har noll koll…

brudpar

Min kompis har gift sig. För tre år sen…


Men viss koll på mina kompisar
har jag trots allt. I alla fall på dem jag umgås med då och då. När det blir tid. En av dessa goda vänner är just nu i akut behov av hjälp. Klara har fått nej på sin begäran om omprövning av ett tidigare beslut av Försäkringskassan om handikappersättning. Inte nog med att Försäkringskassan har fel i sak, anser Klara OCH JAG. De kan inte ens stava till hennes sjukdom. Klara har nu två månader på sig att överklaga och behöver juridisk hjälp PRO BONO för detta. Därför vädjar jag till dig som kan eller vill ställa upp eller som kanske känner nån som kan eller vill hjälpa Klara. Läs Klaras eget inlägg här!

Klara

Klara i slutet av januari i år.


När jag tänker på Klara
och andra i liknande situation känns mycket annat så väldigt… oviktigt. Jag är totalt ointresserad av den sporttävling som pågår just nu, till exempel, och funderar starkt på att tillfälligt avfölja alla Twitterbekantingar och dito vänner som skriver om eländet. Likaså årets mediokra pest – det är samma skit som alltid. Men samtidigt är det märkligt att när det gäller evenemang som dessa två – sport och nöje –  finns det såväl medieutrymme som pengar i samhället! Gäller det sjuka människor som behöver ekonomiskt stöd för behandling, vård och hjälpmedel, då finns det inte en krona. Är det inte konstigt? Är det inte egentligen denna ignorans av människor som innebär att ha noll koll på omvärlden???


Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagskvällen, lördag, blev lugn. Fästmön var ganska trött efter att ha varit igång en hel dag på jobbet och jag har ju mina små (dagens litotes!) lingonbekymmer som gjorde/gör mig så trött. Sovmorgonen igår var verkligen väldigt uppskattad av mig!

Vi åkte till ICA Heidan och kompletteringshandlade lite och köpte lördagsgodis när jag hade hämtat Anna. Där var det en pappa som trodde att hans barn skulle höra bättre om han hela tiden upprepade barnets namn tre gånger. Ja han gjorde det flera gånger och varje gång sa han barnets namn tre gånger. Det var verkningslöst, kan jag meddela. Ungen medförde en stor pinne som h*n klippte till mig med på smalbenet en gång så att jag svor. DET var däremot effektivt.

Barn och pinnar är ingen bra kombination. Låt pinnarna ligga i naturen och se vackra ut i stället för att använda dem på tanters smalben så att tanterna svär.


Jag kanske skulle ha sagt nåt fult ord
till en annan pappa med ett annat barn i fredags, på Tokerian. Jag trodde nämligen att jag skulle bli ett inventarium där (dvs bli tokig). Pappan lekte überpedagog och lät barnet väga grönsakerna de skulle handla. En och och en vägde barnet grönsakerna. En och en tomat tar ganska lång tid att väga när man har en hel jävla påse. Jag hade inget tålamod alls eftersom blodet pumpade ur mig, nerför benen, ut på golvet, över hela affären, kändes det som (det gjorde det inte!), så jag stegade iväg till den andra fungerande vågen av totalt åtta vågar (sex fungerar alltså inte och om jag får komma med ett oombett råd, anställ en våglagare för höge farao!).

Men som sagt, igår kväll var det lugnt. Eller det blev lugnt när vi kom hem med våra godispåsar. Jag lagade mat på kyckling och kalkon som jag hittade i frysen. Eftersom jag hade valt ett vin som skulle passa till rött kött och starka ostar kryddade jag potatisklyftorna med rosmarin. Testa får du se, det blir lite lammkänsla! Och till kalkonen serverade jag vitlökssmör. Vinet, förstås rött och fylligt, var strävt och gott och blev den där riktiga pricken över i:et.

Primitivo de Manduria var ett bra val.


Kvällen avrundades med prassel i godispåsar
och den åttonde Irene Huss-filmen. Jag gillar verkligen de filmerna, för de känns realistiska. Dessutom är Irene Huss en ganska normal kvinna och hon har inte några krångliga kärleksaffärer som tar fokus från huvudhistorien. Vi släckte omkring oss under Earth Hour, men vi kollade faktiskt på filmen under tiden 😳 Sen var det läggdags och två trötta tanter somnade som två stenar.

I morse var det upp som en sol och ner som en… nej då. Anna smög upp, men jag hade sagt till henne att väcka mig, för annars måste hon gå hemifrån så lång tid innan hon börjar jobba. Och jag ville skjutsa henne. När jag klev upp, cirka 6.20 efter att ha blivit försiktigt väckt av Anna, var det tre minusgrader och strålande sol.

Sol och minusgrader den allra första morgonen i april 2012. 


Även idag ska jag försöka ta det lugnt
eftersom jag lyssnar på min kropp. Så när jag kom hem från morgonutflykten hoppade jag ner i sängen igen med lokalblaskan. Jag hånlog åt tidningens dåliga första april-skämt. Det var verkligen uselt i år och jag tycker att det var riktigt pinsamt skrivet av den journalist som undertecknat ”artikeln”. För övrigt saknar jag kära sysslingens krönikor. Vofför gör i på dätta viiisä???  När jag tillfälligt hade slutat vara upprörd – somnade jag! Och sov till 8.30. Det var kanon!

Nu har jag vikt rena lakan som hängt på tork. Det gäller att ha aparmar, helst sju stycken, när man viker lakan. Strykbrädan står uppmanande och väntar på mig i gästrummet, strykhögen har jag formerat som ett utropstecken. Jag ska göra en insats, för se strykning tycker jag mest är avkopplande. Jag tänker så intressanta tankar när jag stryker!

Read Full Post »